Kommer till liv

Det kommer till livet

Neuropolitik, makroskalig

Du har kanske ibland undrat över hur den är beskaffad som aldrig blir en av er. Vad skall ni göra med saken? Hur skall plats ges till den som inte finner sig i platstagandets villkor?
Ni fattar inte att det beror på att det redan står någon på den plats som ställts till förfogande. Avvikarens ögon ser att den vagt liknar avvikaren själv, men det är inte samma. Det är upptaget, nån står där som skall framföra ett budskap på ert sätt och på era villkor, men det budskap som möjligtvis kunde ha framförts av avvikaren kan inte formuleras på det viset; inte med era ord, inte på era villkor. Ett annat språk krävs, och en annan meningsformande struktur än den som framställts.
I själva verket var det ni som såg till att det redan stod någon på den plats där avvikaren skulle få tala. Faktum är att den var det första ni ställde dit; platsen byggde ni omkring den. Inget utrymme finns det för någon annan att ta sig in. Först måste då allt raseras.
Kommer det en frälsare en dag? Som ser till att den som aldrig blir en av er ändå kan ta utrymme att uttrycka något på den plats som ni bebor och som ni byggt? Kommer det en frälsare så blir det en förstörare. Inget annat är nog möjligt. Den för avvikaren iordningsställda talarstolen måste bort, eller måste glömmas. Sedan kan de nödvändiga kanalerna börja byggas, smidas, tas i användning. Det blir nog inte genom ord den här gången. Kanske genom matlagning, dans, tortyr eller sommarkläder som är så tunna att inte ens ni kan låta bli att fnittra då ni bär dem.

Delete Forever

Hmm. Här sitter jag och har en blog som flåsar mig i nacken. Den är inte särskilt viktig, den är som miljarder andra bloggar och handlar mest om vad jag har på mig och sånt. När den är som bäst; oftast är det nonsens, saker jag hittar på och tänker ut eller bara skriver. Fan vet varför. Då jag startade bloggen så kände jag ingen som hade en. Nu har de allra flesta en, dessutom mer angelägen än min egen. Folk är smarta och bloggar om vad de tycker i stället för att, som jag, bara lägga upp "dagens outfit"-bilder och underfuniga klurigheter och annan idioti. Jag önskar att jag hade samma driftighet som ni andra.
Men jag tycker ju ingenting! Hur sjutton skall jag göra? Det mest grundläggande för en bloggs läsbarhet, korta inlägg och tydliga åsikter, är som bortkastat på mig. Man skulle till och med kunna säga att jag vill införa ett straff mot åsikter. (Det är, som antytts i tidigare inlägg, min enda tydliga åsikt att åsikter är av ondo. Och detta är i sin tur endast en åsikt eftersom jag kallar den det - egentligen är det en självklarhet, eller en livsbetingelse alla har lika gemensamt som att solen går upp på morgonen.) Allt blir sämre med dem.
Därför umgås jag alltmer med tanken på att sluta skriva här. Det har jag faktiskt inte gjort innan. Under det år som gått sedan mitt förrförra inlägg så har jag hela tiden tänkt att jag "egentligen" har en blogg som jag borde skriva på, men beaktat vad Delete Forever nu faktiskt är så är väl en sådan börda ungefär lika tung som tvångstanken att man "egentligen" borde ta upp sin hästpolokarriär igen (eller någon annan verksamhet som inte någon behöver).
En annan skillnad är att jag var ung förut. En massa saker motiverade mig som inte längre gör det. Jaja, vi får se hur det går... i alla fall så är nog detta ett första steg mot avveckling av Delete Forever. Om jag kommer på vad jag skall ha den till så kanske ett och annat förändras, men så verkar det just inte nu.

Kapla

Ser ni att ett spår av kaplastavar leder in mot ett oerhört starkt ljus? Det är så det är att vara en doktor. Jag är en själv. Det blev jag i november. Därför är alla färger mycket klarare och starkare än förut. Så blir det när man är doktor; ens reception av ljuset förändras. Samma sak händer med dofter och känsel. Explosioner av allt möjligt händer mest hela tiden Och har man väl blivit doktor vete fan hur man skall bli som vanliga människor igen, man vill men det går bara inte! Det finns ingen väg tillbaka för den som en gång beträtt doktorskapets stig. Man har dömt sig till en tillvaro där man går runt bland vanliga människor, talar med dem och känner på dem och oavlåtligt underkastar dem den ena och andra manövern, allt utan att ingen annan än en själv nånsin förstår vad som händer.

En avhandling skrev fram mig medans jag väntade på att bli doktor. Egenskaper som förut inte existerade alstrades mellan min kropp och min dator, de får bo i mig nu. Jag kan nu se hur världen hela tiden håller på att bli. Inte hur den kommer att bli för framtiden sitter liksom inte fast i verkligheten utan i en konstig rationalistisk gammal idé om tiden som linjär, och hur det förflutna var förut hittar jag förstås på retroaktivt alltmedans jag håller på, jag precis som alla andra. Men plötsligt vill förut outvecklade membran i min kropp också vara med och ha receptioner, membran som växte fram med doktorskapet. De är svårare att tala om än de där gamla vanliga (ögonen, tungan, näsan och fingrarna, ja ni vet), för de är avhängiga den speciella kropp man utbildar och som tillsammans med en massa dokument och register bildar en doktor. Till doktorn hör också ord som är svåra att översätta tillbaka till vanligt folks språk. Det är bra. Det finns ingen orsak att alla skall behöva föra doktorernas skuggtillvaro, eller explosionstillvaro.

Den stora avhandlingen är ett mysterium. Det är för att att det där ”håller på att bli”-andet är ett mysterium, och avhandlingen visar det. Vissa frågar mig ibland vad det är jag forskat om, journalister och såna. Men det är inte så forskning går till – forskning är ju det där som händer mellan kroppen och datorn och ”materialet” hos forskaren, och även mellan boken och den som läser. Det är en sorts omflyttare, blott och bart. Då någon läser boken så smyger något sig in i läsaren, ställer om lite saker där inne, minnen och uppfattningar och idéer flyttas om lite grann och plötsligt så reflekterar de varann på lite andra sätt än vad de gjorde tidigare. Det är inte minnena osv som är avhadningen, lika lite som det är forskaren eller materialet. Det är det specifika vis på vilket dessa flyttas om i relation till varandra som är forskningen.

Kan du tänka dig en operation som är fruktansvärt svår att utföra, saknar begripligt syfte och lämnar analysmaterialet till synes oberört? Jag kan det, men förfogar nog inte riktigt över medlen att kommunicera till någon annan vad det hela innebär. Denna kapacitet, att kunna föreställa sig detta och att kunna frambesvärja det där specifika viset att omärkligt smyga in i perceptionsapparater bakifrån, flytta om lite grann och sedan försvinna som en tjuv om natten, är vad jag spenderat fem år för att tillgodogöra mig.

Thalia och jag

Det vet ni väl vilken som är den bästa skivan som gjorts? Det var länge sedan nu men inget har förändrats. Och även om allt har förändrats, så bär den fortfarande med sig något som kan vara en port för de som kan se hur den är det. Man vet inte vart den leder nånstans för man känner inte igen sig när man gått igenom den. Det kan låta ganska töntigt om man läser på en jäkla blogg att en text avslutas med ”I sit and wait on a cold rail for the train to take me to hell”. Men lita på mina ord, då Thalia Zedek sjöng det 1988 på vad som skulle komma att bli New York-bandet Live Skulls sista skiva Positraction, så rådde det då sannerligen inget tvivel om allvarshalten i det hela. Hur kan man sjunga en sådan rad? Eller, som jag, tycka att den bär med sig något som förändrar allt, ett allvar som är så stort att livet framstår som annorlunda då man väl hört den? Det borde vara nån sorts dödsstraff på det hela. Kanske är det det? Kanske förändrades jag då jag hörde det första gången, på ett sätt som inte går att vända tillbaka? Jag kanske inte kan bli en vanlig människa igen. Jag är helt säker på att Positraction har gjort någonting med mig. Då, första gången, var jag sjutton, det var sketlänge sen. Det var som att hitta hem samtidigt som det var att inse att hela tillvaron stod och vägde vid ett bråddjup, att den här verkligheten var ett balanserande på en tunn tunn tråd där alla vi hela tiden måste söka varandra, ha varandras ögonkontakt och hitta varandras händer och fortsätta det ytterst delikata samfällda balanserandet där uppe i tomma intet för att inte allt skall störta ned i avgrunden. Vad heter den första novellen i Pär Lagerkvists Onda sagor? Far och jag, tror jag den heter. Så är det, som i Far och jag. Så är Positraction.

Kan ni tänka er att jag fortfarande inte har en aning om vad ordet postitraction betyder? Och jag som har ett så inihelvete stort ordförråd! Jag vet inte, ordet har inte någonsin dykt i något annat sammanhang, det har inte behövt klistras fast nånting annat på. Jag vet i själva verket precis vad det betyder. Men den betydelsen låter sig inte infångas i ord. De där orden, ”I sit and wait” etc, betyder för första och enda gången just vad de antyder att de skulle kunna betyda om man inte fått dem serverade så många gånger att de inte fungerar längre. De fungerar bara en gång. ”There’s a place left for you in my heart like a hole that never closed or got filled in”. Det fungerar bara en enda gång, sedan aldrig mer. Gitarrerna griper in i varandra, de melodiska figurerna slingrar sig runt varann, bildar underliga ackord och rytmiska figurer som inte funnits eller fungerat ensamma. Tillsammans bildar de två gitarrerna en enda figur, men den är både mer och mindre än två separata slingor lagrade på varandra. Man förstår inte hur de kunde komponera på det här sättet. Det är alltid vad som finns utanför ljudet och kompositionen, det som är mer än den sammanlagda summan av delarna, som är det som hörs.

Omslaget är fruktansvärt, det föreställer bandets fem medlemmar. De står i naturen. Det är fel. De här fem personerna, tänker man, har aldrig varit i naturen förut. Två gamla stötar i skinnrock (universums töntigaste och fulaste plagg) och basker (och prästkragar i handen, upptäcker jag nu när jag tittar på omslaget), en fåntratt med blonderad discofrilla, en utmärglad Nico-wannabe med silkeskrage på kappan, längst fram lilla tunna Thalia, hon har sån där frisyr som bara är oklippt, taskig motiv-T-shirt och sliten jeansväst med en svart tygsjal hängande runt halsen. Hon har solglasögon på sig. Pilotbrillor. Uppe i hörnet står det med snirklig stil ”Live Skull”. Under har någon idiot bestämt att det skall stå Positraction med liksom lite skakiga skräckbokstäver. Inget av det här gör nånting. Jag har förlåtit dem tillochmed skinnrockarna. Det låter liksom inget, absolut inget alls, goth om det, även om en klåpare kunnat missta sig.

Thalia hade varit med i bandet sedan skivan innan, bandets tredje som hette Dusted och är liksom mest kaotisk (men fantastisk). Hon kom från bandet Uzi, tog mycket heroin, var några och tjugo, bodde i Boston. Hon rökte så mycket cigaretter. Smala läppar, smal haka. Hennes sång trotsar beskrivning. Kan man sjunga så här: ”I think you’ve been crazy for a long time, no one notices anymore, they don’t remember how it was before. It’s been to long, just hoping they’re wrong, we’re waiting, but sooner or later I know I’m gonna get that call. When you’re finished or maybe later, I know I’m gonna get that call...”? Hur låter musiken som tar fram avgrunden i de raderna? Hur låter den sångröst som låter musiken göra det? Hur låter orden när de sjungs av en röst som verkar ha uppfunnit dem? De sammanfaller, orden kunde inte ha funnits utan rösten och rösten hade inte kunnat finnas utan dem. Jag lyssnar aldrig på texter. De är utanverk, fjompiga fyrverkerier som bara behövs för att instrumentet röst skall ha något att hängas upp på. Så är det på nästan alla skivor, utom då det är Thalia som sjunger, inte för att hon liksom ”menar” det hon sjunger utan för att det inte finns någon skillnad mellan hennes röst och de ord den sjunger, de finns i skelettet redan när man hör dem, infrastrukturen som leder till hjärtat, hon har byggt varenda cell i min kropp. Thalia förmedlar inte känslor. Vi vet ju att en sådan uppfattning av kommunikation är en uppfinning från romantiken, gör vi inte? Den måste slängas bort nu. Thalia är rösten och orden, men i samma ord, liksom. Det där ordet som saknas som betyder just ”sammanfallandet mellan orden och den röst som sjunger dem”.

Och sedan splittrades Live Skull och det blev långt om länge 1991 och man läste i viss utländsk undergroundmedia att Thalia hade bildat ett band med Chris Brokaw från Sub Pop-älsklingarna Codeine. Codeine! Som hade gjort Frigid Stars! Lyssna på Eleven:eleven, den första Come-fullängdaren. Thalia och Chris spelar gitarrer, eller gitarr eller nåt, vad det nu heter när två musiker delar på samma register och något helt telepatiskt sker. Thalia påbörjar en slinga, Chris avslutar den. De slingrar sig om varandra. Ingen spelar solo, ingen kompar, inget är distinkt och ändå är det så tydligt alltihop. Submerge: blundande, de rör sig runt varandra, rösten som är helt närvarande, rak, små små skiftningar i vibratot då de två raderna bärs fram och läggs framför ens fötter. Now, we sink so softly. Now we sink so deeply. Så enkelt. Hotfullt sveper trummor och bas fram ur skuggor från någonstans långt därbakom. I think something’s missing. I think something’s waiting. Allting stannar liksom upp, komprimeras, hänger i luften. Moln täcker plötsligt himlen, nerverna kryper ut mot huden, käkarna bits ihop, söka skydd mot annalkande storm, stegring i blodsrytmen. Bygger upp mot vad? And I love it, just as long as I can. Just relax just relax just relax, stormen är över oss, orkanen letar sig in i våra allra trängsta kroppsmynningar, tårkanalerna porerna, hjärtat vrids ett varv inne i bröstet: det finns inget skydd mot detta, Far kan inte skydda mig längre, det är så här mitt liv skall komma att se ut, ett tåg som besinningslöst störtar sig in i mörkret, allt det vi aldrig kan gömma för oss själva förutom i ögonvrån där det gör som minst skada tror vi. Ett spöke finns med oss, går vid vår sida genom livet med oss, några ögonblick i taget kan vi tillåta oss att släppa ut det i synfältet då sällskapet är tryggt. Eleven: eleven. Vännerna i stormen. Ingen har gjort för mig vad Thalia har gjort. 1998 fick jag träffa henne.

Det var som en liten förfest hemma hos mig och H, dåvarande flickvän, på Nordenskiöldsgatan. En kille satt där som tydligen skrev för Groove, vi kände honom inte men jag hade fått reda på att Come skulle komma till Jazzhuset nån månad senare så jag tvingade honom att skriva nåt om det. Och senare så lyckades jag dessutom tilltvinga mig att få vara med på intervjun. Och när vi satt där vid fyratiden på lördageftermiddagen inne på Jazzhuset, journalistjonas och fotografrasmus och jag, så bara förlorade jag andan när hon svepte förbi oss på väg in i konsertrummet. Hon finns! På riktigt. Hon har en egen kropp, som någon som uppfattar sig som ”jag” och som är kroppen som tillhör den röst jag brukar kalla för Thalia Zedek, och som går omkring i verkligheten precis som jag, och helt oberoende av mig! Thalia är kort och lite rund, enorma ögon som tittar en långt in i själen då hon presenterar sig och sträcker fram sin hand till mig. Jag tar den högerhand som har spelat fram Brand new vein i verkligheten, den är fast och varm. Jag har aldrig sett ögon som är så allvarliga. Hon känns så ärlig. Hon har levt i tusen år. Den här människan vet inte att hon är min kaosvän, att hon tillåtit mig att släppa fram det där spöket i verkligheten i nästan tio år. Sedan blir det istället jag som intervjuar Chris och Thalia och Jonas som sitter tyst bredvid och ibland inflikar färdigskrivna frågor. Tack, tack för texterna på positraction! They’re the only lyrics that ever meant anything to me. Inte ett leende, ingen sorgsenhet bara ett stort stort allvar, Jakob, you are so welcome. Jag blir lovad ett fotografi tillsammans med dem! Och efter intervjun så går vi ut i trappen till Jazzhuset, jag står i mitten och håller armarna om Chris och Thalias axlar, de håller om mig. Rasmus grejar med kameran men får inte till det. Vi står där och håller om varandra. Det gör ingenting alls att han aldrig tar kortet. Till slut vlixtrar det några gånger men det måste bli fler kort, då sätter sig Rasmus plötsligt på knä och börjar ta kameran i bitar. Den är sönder och det blir inga fler kort! Allt som finns är mina ”jag mötte Chris och Thalia”-kort! Och sen skall det bli soundcheck och vi måste gå, och R hoppas på att kunna ta fler kort efter spelningen men det kommer det inte att bli.

Har ni varit med om det här någon gång: att ha varit Jakob, stått längst fram vid en scen tillsammans med en liten publik på Jazzhuset, medan Come har stått på scen och spelat den musik som har byggt din kropp och din själ de senaste tio åren? Och så, efter den tredje låten, så har Thalia Zedek lutat sig fram mot mikrofonen och sagt ”This one’s for Jakob”? Och sedan slagit an de där första trevande ackorden till Submerge. Now we sink so softly, now we sink so deeply. Sedan sjönk man inåt, flöt ut. Och var ni då med om hur alla åren suddades ut, tiden blev helt platt, bara stormen fanns kvar men det var ni, Jakob, som var stormen? För exakt det har jag varit med om. Men, om ni inte har det så är det ingen poäng med att tala om det. Det är konstigt att tänka på det nu. Kan man ”komma ihåg” något sådant? Vad är det man kommer ihåg av evigheten, om man sett den för ett ögonblick?

…

Igår på kvällen så snubblade jag av en slump in på en sajt tillägnad Thalia Zedek, som nu gjort ett antal soloplattor sedan Comes splittring. Det är en helt fantastisk sida, intervjuer ända från tiden då hon joinade Live Skull, transkriberade från små fanzines och smala amerikanska musiktidningar, de media hon varit hänvisad till under hela sin karriär trots att hon spelat och sjungit med Dinosaur JR då de var som störst, att Bob Mould Kurt Cobain var bland hennes största fans och att hennes gamla skivbolag Matador (fortfarande ett av de bästa som finns) menar att hon är ”one of the most important and talented vocalists in American rock” och menar att hon har ”brought an unparalleled intensity and emotion to underground music, a talent on par with Nick Cave or Patti Smith”. Det är en helt fantastisk hemsida. Den har mycket uttömmande recensioner av allt hon spelat in, en bra biografi och foton på Thalia från hela hennes karriär, från unga farliga allvarliga utmärglade pojkflickan till smårunda likaledes farliga allvarsögda, nu lite fårade tanten. Och där, precis i mitten av sidan, finns det där fotot från Groove som Rasmus tog på mig, Chris och Thalia. Vet ni hur det ser ut? Så här ser det ut: Chris och Thalias huvuden, cementvägg i bakgrunden. Rasmus fick inte till några bra bilder alls, förutom de två där jag var med. Då passade den jäkla boven på att retuschera bort mig för bilden som kom att publiceras i tidningen! Jag skrevs ut ur Comes historia 1998 – och nu igen, åtta – nästan nio – år senare! Chris lutar sig mot en osynlig axel, plutar med munnen som för att pussa någon som inte finns där, Thalia lite bakåtlutad, kan inte riktigt hålla sig för skratt. På deras axlar ser man händer som inte tillhör något huvud som finns med på bilden. Ett spöke är med där, håller om dem och får en puss som aldrig kommer fram och ett frambristande skratt. Jag är deras spöke.

Vänner i stormen.

http://members.cox.net/inferiority/thalia-zedek/graphics/

[valfri mer eller mindre kontroversiell kroppsdel, könsneutral eller ej] är det första könet

Var skall vi göra av alla de som säger sig ha förlorat allt? De står vid en bro. Saltet i deras ögonvrår kommer inte från tårkanaler. De har känt mig sedan jag var liten. De säger att det var de som byggde den stad som fostrat mig, men det är en lögn. I lögnen döljer sig en större lögn. I deras själar döljer sig ännu större själar, och inuti dessa finns själar som är större ändå.

Städerna växer, den här också, och med den ökar avståndet mellan de molekyler människorna bygger sig själva av. Men du som avvaktar, drar dig baklänges runt ett hörn och väntar på den att dag som är din skall komma, du har ingen fördragsamhet med det förflutna. Du har inget läte som kan kallas ditt eget, och när du skall åkalla de dina gör du det över osynliga frekvenser. Det där kan jag aldrig förstå. Men däremot den som alltid just har köpt nångting lite, lite för dyrt, stod där länge och tittade i skyltfönstret, gick in med en ilande känsla i magen och ögona fulla med bubbel och glam.

Rå bot

Jäkla sommarhitar. Sålunda talade den där aborrjägaren:

Jag känner en bot
Hon heter Anna, Anna heter hon
och hon kan banna banna dig så hårt
Hon röjer upp i vår ankanal.
Jag vill berätta för dig att jag känner en bot.

Nog för att kvällspressen promotat fejkade "sexbilder" den stackarn medverkat på under nån fest - det är såklart lika synd om Basshunter som om vem som helst som utsatts för mainstreammedias ondskefulla skövlingståg. Det förlåter förstås knappast brott redan begångna. Låttexter som ovanstående torde väl få den gode Basshunter bannad av såväl sedlighetsroteln som Sveriges Radio? Man kan tycka att texten åtminstone kunde öppna för annat och kanske mer högkvalitativt snusk som Spankrock, Fannypack eller varför inte Princess Superstar, men se den gubben gick inte!

Jag fattar heller inte riktigt vad texten handlar om. Hur röjer boten upp i ankanalen? Är det ena eller det andra någon typ av metafor? Åsyftas nån sorts tidelag? Förberedelser därtill? Kanske efterberedelser? Särdeles illa berörd blir jag av synekdokén mellan texten och beatet: mmpfh, mmpfh, mmpfh, mmpfh... Man både ser, hör och känner och känner hur muskler pumpas och tänjs till bristningsgränser, kroppsvätskor flödar och skvätter och andhämtning tilltar. Min tanke går till en Tjörnresa för många år sedan, jag och Petra (dåvarande flickvän) och nån som hette Patrik skulle åka och hälsa på kompis Linus som bodde där. Då under eftermiddagen samtalsämnet "tre saker jag skulle ta med mig till en öde ö" kom upp, så sammanfattade Patrik på ett särdeles elegant vis de samtalsämnen som - helt disparat - avhandlats tidigare under dagen: "Jag skulle ta med Linus vattenpipa, kaneldoftande analkräm och en brasiliansk myskand".




(Jag har inget mer ont att säga om själva låten. Det har andra redan gjort så mycket, och dessutom så går det mesta hem hos mig som låter sådär mmpfh mmpfh mmpfh mmpfh. Dock ryser jag vid blotta tanken på den upplaga av Sommarmorgon som sannorlikt kommer att dyka upp på STV om sisådär två säsonger, hostat av Basshunter. Vem skall skydda våra barn? Vid Gud, VEM?)

Planeringskonferens på slottet vid nervbanornas vagnhall

Man anlände till Säröhus under eftermiddagen, palatset tornade upp sig säkert åtta meter över den oförställt tappra lilla skaran, solen var ett djur. I lobbyn kunde hela ens synfält flyta fram med sin geléiga massa, det mesta geggade det av sig på. I den lobbyn fungerade synen plötsligt som hörseln; ju längre bort det man såg, desto svårare var det att urskilja vad det var, rummets akustik gav det oväntade sammanblandningar på näthinnan. Å andra sidan kunde man se det som fanns runt hörnen och bakom väggar! Bara det var nära nog. Det var som ett hav av soffor, blankt svart läder, vi låg där och flöt ut. Vi liksom surfade fram på en ocean av blänkande hud, man kunde inte sitta på sofforna för färgen var så hal, man bara gled iväg. Men eftersom allt var gjort av soffor därinne så hamnade man bara på nya soffdynor som var exakt likadana, ett halkuniversum där ekborden var öar med sherryglas som palmer, torr sherry som vi svepte med oss i farten, den gled ned för strupen och fyllde ut hela kroppen inifrån. På detta vis blev vi metastabila. Himlen utanför tittade kallt på oss in genom de höga fönstren, anklagande och hotfullt med ljus så vitt att det kunde lysa upp själva de vågrörelser som uppstod i luften då vi rörde oss, men den kom inte åt oss så länge vi var där inne i salongen. ”Tur för oss!” sa vi och släpades upp för trapporna på en presenning vävd av guld och purpur, konferenslokalen närmade sig, på andra våningen var den. Tjänarna som drog oss sa ingenting. Deras tystnad var så intensiv att den sträckte sig upp genom struparna ut över hela deras kroppar och omslöt dem fullkomligt. Under konferensens två dagar kunde vi inte se dem överhuvudtaget, men små små tecken visade på att de fanns där hela tiden; en tappad penna som plötsligt återigen låg där vid högerhanden just där man behövde den, en handduk som sträcktes fram från bakom ens rygg då man klev upp från sin jacuzzi i spat, doftande av citrus, ingefära och sandelträ.

På planerings-
seminariet gick det till vill jag lova! En av oss höjde sin stämma och talade majestätiskt, och en sekund senare hade vi hört det allihop. De andra i planeringsgruppen ställde sig upp och gestikulerade, deras vilda sång hördes ända ut på Internet och sträckte sig in i tusentals människors vardagsrum, gav gensvar från alla världens hörn. Ett ögonblick förenades alla i en gemensam frekvens, hela universum svängde i en allomslutande resonans som så när fick allt att vibrera sönder. Det var då jag själv tog till orda; med en blick som var lika bestämd som allvarsam hörde man mig tala om mina visioner, mina planer och drömmar, mina husdjur och musikinstrument. Då lyssnade de alla och allting stannade upp. Ja, det var så jag räddade hela TAP-seminariets planeringsgrupp från total utplåning.

Sedan gick allt efter planerna. Det var inte så konstigt, för planerna gjordes upp i samma sekund som de utfördes. Så fort vi gjorde något, så bestämdes det att det var precis det vi skulle göra. Vi var inte ensamma; genom oss bestämde hela Säröhus hur planen för våra två dagar skulle se ut. När vi såg på oss själva i de guldinramade ornamenterade speglarna var det hela Säröhus som tittade tillbaka ut på oss. Det hela loggfördes någonstans i konferenscentrets hjärta av en trygg hand som aldrig beskådats av mänskliga ögon. Det var tur det, för allting förändrades ständigt; sinnesintrycken bytte logik med varandra, tiden och rummet gled över i varandra och välvde sig över oss som ett sammetsdraperi broderat i alla spektrats färger. Då såg vi att våra ögon omedelbart lärde sig att se färger som inte funnits tidigare! Så fort vi sett dem så vändes de i sin motsats. Det var som om orden inte skulle få hänga med. På det stora hela måste jag säga att jag är nöjd med den behandling vi fick på TAP-seminariets planeringsdagar på Säröhus.

Geografi

Sålunda talade bloggkartan.se: "Publicera du, bålde bloggare, en text liknande denna:

Jag har placerat min blogg i
Göteborg på bloggkartan.se

[det där skrivs i kod, så det blir väl en länk av det kan jag tro] på din blogg, på det att du månde registreras på vår bloggeografiska sajt och finna möjlighet att draga fördelar av vår webbtjänst!" Och då vart jag ju tvungen att lyda. Eller som det heter på fobollsspelarspråk: Eller då vart man ju tvungen att lyda.

Vad som händer härnäst vet Gud allena. Jag vet själv inte alls vad jag skall förvänta mig.

Världen existerar ju inte utanför sina uttryck! Hur kunde jag glömma?

När man är i sommarstugan är det skitsvårt att få jobb gjort. Man är sju stycken, jag själv och J och K och så är det J2 som är Ks kille eller de är visst gifta ja så är det bestämt. Sedan är L med och det är Ks mamma. Till slut så är F och S med. De är flickor och tio år gamla och döttrar till J och till K. De gillar bara helt sjuka grejer, Carola och Bratz och fluffiga små kattdjur i pastellfärger som säljs och köps för låtsaspengar. Men är det något de hatar så är det Darin! Ja, Darin är bestämt rena smörjan, ett outsägligt avskum, jordens träck. Allt förakt på jorden kan inte vara nog för att uttrycka vad de känner inför Darin. För att visa hur oviktig Darin är för dem så kan de vända upp och med på himmel och jord och använda energikvantiteter man inte trodde var möjliga. Visst är det skojigt?

Helvete vad man badar hela tiden då man är i en fritidsstuga med havsutsikt. Och blir röd i solen och får utslag på sig själv. På sitt själv. Man åker då och då in till Lysekil och äter glass på stadshotellets glassbar, och när man kommer hem har det bestämts av S och F att det måste vara en fotbollscup senare på kvällen, ett världsmästerskap nämligen. De hade redan talat om det några dagar och nu skulle det banne mig bli av. Lag sattes ihop, det var Mammornas lag (jag försökte skoja till det hela och kalla det för Moderns Lag, men Lacanreferenser hade jag just inget för), det var IFK Björnen (Idrotts Föreningen Kamraterna Björnen, som endast bestod av en person) och det var själva flaggskeppet, F och Ss eget lag vars namn jag pinsamt nog glömt. Det fanns även domare och publik. Inget saknades trodde man då premiärmatchen gick av stapeln och det var flickorna som mötte mammorna. Eller match och match, i själva verket så rörde det sig om inget mindre än en veritabel flickslakt. Mammorna sopade golvet med sina döttrar, mål efter annat trillade in (”De skall inte tro att de kommer undan bara för att de är barn!”). Hela tiden sa F och S till varandra ”Det spelar ingen roll om vi förlorar just den här matchen, vi kan gå till finalen ändå!”. Jag tyckte i mitt stilla sinne att de var väldigt tappra som såg sin framtid med en sådan tillförsikt! Hur i hela friden skulle det gå till att gå till final efter ett sådant fiasko?

Efter matchen utbröt en diskussion. Det var någon som ifrågasatt turneringens upplägg, och då det var S och F som stod för detsamma så försökte de förklara hur alltihop var tänkt. De började med att förklara att om t.ex. deras lag mötte Mammornas lag och förlorade, så skulle Mammornas lag sedan möta IFK Björnen. Sedan skulle vinnarna i den matchen möta tjejlaget. Eller så var det förlorarna; det var inte så viktigt. Sedan skulle det lag som vann den matchen möta det lag som suttit på bänken för att avgöra vilka som skulle gå till finalen. Eller semifinalen, det var egentligen inte så viktigt det heller. Grejen var i alla fall att det lag som just förlorat skulle möta det lag som suttit på bänken under den senaste matchen. Det vinnande laget kunde senare möta de som hade förlorat en match – dessa kunde då ha chansen att gå till final ändå. När alltihop var avgjort så skulle de två bästa lagen mötas i finalen.

Det konstiga var att då de förklarade så blev det bara mer och mer diffust. Ju mer de klargjorde, desto dunklare och mindre självklart framstod upplägget. IFK Björnen, Mammornas Lag, domaren och publiken lade sig allihop i och försökte förstå hur det var tänkt, men varje fråga genererade liksom bar en oändlig lång rad nya exempel – exempel på olika kombinationer av lag och vad de kombinationerna skulle leda till för nya kombinationer, men det kom liksom aldrig någon heltäckande redogörelse för det regelverk som alla exemplen egentligen exemplifierade. Betänkt att turneringen omfattade endast tre lag så framstod själva den underliggande struktur som antogs ligga under alltihop vara oerhört avancerad och komplex. Det var som om S och F inte gjort något annat än att studera Kafka och Borges i kombination med idrottsteori under hela sina unga liv! Till slut var det någon som, för att verkligen gå till grunden med det hela, frågade hur själva systemet egentligen var uppbyggt. Då sa F: ”Det finns inget system.”.

Så går det när ett gäng ordningssträvare av den gamla skolan möter en generation unga fotbollsmaterialister! Endast den som sitter på verandor på natten och läser för många akademiska böcker och dricker rödvin måste veta precis på vad exempel är exempel. Det lustiga är att F knappast är att beteckna som någon sorts anarkist eller allmän fridstörare. Få jag känner är så besatta av ordning och reda som F är. Men det verkar som om reglerna liksom inte behöver finnas som ett system ”under” alla sina exempel. Det kan liksom lika gärna komma efteråt och ovanpå alla exemplen! Nog är det så man vill hurra för alltihop?

Stockholm i min aorta, lever och hjärnbark

Huvudstaden är en stor människa, mestadels gjord av metall och betong, stiliga utsikter som får en att kippa efter andan och en massa människor som är främlingar för varandra. Jag känner dem allihop. Det är fantastiskt – hemma i Göteborg är det som förgjort att få tag på sju pers till en trevlig parkutflykt men så fort jag kommer till Stockholm så går det på ett litet kick att mobilisera en hel skvadron glädje och omtanke och fylla och hurra. Man åker runt i olika utsikter på fyrans linje över broar som leder mellan dimensionerna, genom underjordiska parker vars färgglada flora och fauna ej har sin like på jorden, in i en enorm kropp som tillhör oss alla och ut igen, upp och ned genom kroppsöppningar och kloaksystem, in i supernovor och så plötsligt spottas man ut igen genom ett maskhål för att landa mjukt i ett skyddsnät spunnet i drömmar av älvors händer, stilla vaggas man till ro, vi flöt ut i en sömn som upplöste gränsen mellan våra själar, vi vaknade och var plötsligt tusentals skilda men samtidigt förenade. Stockholm är ett formlöst medvetande som flytande fördelar sig över hundratusentals små aspekter, nästan en miljon kroppar, ständigt byter jag plats – än är det hos kungen, sedan hos mig, plötsligt dök det upp i Micke Persbrant för att sedan glida ut i någon jag aldrig träffat men som är jag ändå. Är det så konstigt att det är en huvudstad? Jag bara frågar.

Först fick man bo på Hornstull hos gullungen Henke. Där sover jag som en konung i exil på madrassen på köksgolvet! Henke har som väl är ofta snedlugg och har till och med iakttagits med mustasch, men då just han har det ser man att det liksom är väldigt tufft med mustasch. Vi äter nyttiga grejer och indisk mat, vi ger varandra klädtips och vi lyssnar på electro från Miami och på 70-talskonstpunk från New York. Men det måste vara högt. Så surfar vi på sebastiAns myspace-sida och så lyssnar på Uffie. Och det har faktiskt jag sett till! Sedan sveper vi ut i huvudstadsnatten som två svarta änglar med sammetsdjup blick och hela själen full av troll. Ingen är lika rakbladsvass och avgrundsdjup som vi. Stockholms folksjäl förlorade sin oskuld den natten, det gör den alltid när vi är med, Göteborg går som en löpeld över hus och genom gränder, en sorts eld som brinner ut och in, inget som brinner försvinner utan det blir mer av allt istället! Göteborg gör så att det blir mer Stockholm.

Jag får också bo på förnäma Skeppsholmen hos Jacob. Utsikten är så stor från hans balkong! Sedan kan han och jag ligga i Kronobergsparken i timmar och fotografera med våra jäkla mobiltelefoner. Birre kommer förbi och pratar, jag fotograferar henne i smyg. Efteråt säger Jacob att man inte får ta kort på henne. Min diskretion är så stor att jag knappt själv märker att jag tagit fyra kort på henne, men det har jag. Han ser ut som på bilden, and ladies, he’s single! Jag har en massa andra kort på han också, en tjuga och de är dina! Och han är trevligheten själv, vill jag gärna också säga. Det vill jag säga om alla mina vänner i Stockholm. Och faktiskt om kollegorna också. Inget är så gemytligt som doktorander från baksidan.

Under hela kongressen samt några dagar före och efter får man bo hos Andreas och Carro i liksom en villa som ligger i Ulvsunda. Villan är av trä och skitgammal. Andro och Carly är bäst. Äsch, jag har inte nog med ord för alla de som jag tycker om! En dag skall ni alla få er lön i himmelen. Jag tog den här bilden i deras kök och den krossar mitt hjärta. Uppochnedpåvända små magnetgrisar är vad ni är! Och det kan vara den finaste komplimang jag kan ge.

Andy och jag talar om djur. Andreas gillar bäst de som är stora nog att ingå handgemäng med och besitter den erforderliga fysiken. hundar är bra, men de är bara ett exempel. "Vilken fest att få brottas med en chimpans!" säger Andreas.

Och detta var ju bara skrap på ytan. En disputationsakt för min vän Karin (numera "Doktor Karin"), ett kalas i samband med densamma, inte mindre än två besök på otroliga sunkheterohaket Bullwinkle i olika sällskap, den trumfatoriska initieringen av ett nationellt upplopp i doktorandleden, någon som heter ”Fröken Fröjd”s piniga raggförsök mot Jacob på dansgolvet på Debaser, värmeutslag på armar och näsa, tusen andra grejor som borde vart med. Synd att jag inte är sjuk jämt. Då skulle jag jämt skriva på den här bloggen.

Autofotograferingsmidsommar för själen

Så här såg det ut på midsommarafton då jag och J och Martin hälsade på hemma hos vännerna Ola och Jonna och deras tre sköna ungar. Du store vad vi grillade! Man trodde aldrig det skulle ta slut. Sill fanns där också och framåt natten fick man höra gamla Executive Slacks-tolvor.



Det hela utspelade sig i deras lilla lilla stuga som ligger bland höghusen i den ofattbart osexiga stadsdelen K-bäck. Allt är bara tjugovåningsbyggnader utom deras hus! Inte konstigt att många människor tror att det är farligt att hälsa på dem där i deras trädgård. Man vet inte vad som kan hända, säger folk. Och kanske är det så att man måste nerver av stål och ett hjärta av sten för att stå ut där. Men är det något som utmärker mig, J och M så är det just det! Oss och Riddar Tengil.

Autofotografering

Det betyder att fotografera sitt själv. Man fotograferar alltså helt enkelt sitt eget jag. Det har jag gjort en jäkla massa på det sista! Med min mobil. Så här försöker jag exempelvis bevisa att jag verkligen var på Smockholts aningslösa universitet sisådär den fjortonde juni. Men vänta... vad är det där han har på bröstet? En namnskylt? Då kan vi kanske ändå få bevisat om han verkligen var där! Synd bara att man inte kan se så noga när det står så smått. Jaja, det spelar kanske ingen större roll, visst, vi tror säkert att bilden föreställer författaren till denna blogg och inte typ någon helt annan, men jävligt cool. Säkert.

Onaturlig musik

Det kan också påpekas att det på det sista kommit två skivor i genrern "melodramatisk, storvulen och överdrivet känslosam RÅKK med sådär bånglande gitarrer" som förmodligen kommer att rädda den. Efter Coldplay och deras skövlingsraider har ju denna genre haft det lite tufft, och många har med mig räknat ut den. Vi har länge behandlat genrern med en sorts "hellre missa några möjligtvis halvokej band än att riskera en sekund av onödigt Coldplay-exponering"-mentalitet. Och hitintills har detta varit befogat. Dock har alltså en anomali smugit sig in i genren och motbevisar den sanning som säger att det aldrig går att återuppliva den genre som en gång strömlinjeformats av såna där dinosaurieband, en sorts reva i den symboliska ordningen som tillåtit Band Of Horses och Thursday att få till ena riktigt helvetiska dundermaskiner till album. "Everything All The Time" och "A City By The Light Divided" respectively. Köp dem redan!

Det var som i en sommarstuga

Det var som i en sommarstuga som jag var i förra veckan och vi var många och det hela slutade på nåt vis med att jag fick ögoninflammation eller rättare sagt nån sorts sår på hornhinnan som gör att jag måste stanna inomhus här i min lägenhet i ett par dagar till.

Har du varit på landet någon gång? Det var där som människor bodde förr i tiden. Jag själv var med om många underbara öden och äventyr då jag besökte landet förra veckan. Och veckan innan dess så fick jag åka och planera vårverksamhet till det förnäma TAP-seminariet på självaste Säröhus, en sorts tempel byggt av radhus och som inretts som en sorts helgedom till den mäktige monark vi alla minns som Tenniskungen. Och inte nog med det, veckan dessförinnan så var jag i huvudstaden i typ nästan två veckor! Där fick jag solutslag, gå på kongress, sitta i park med folköl och allt, träffa mina söta vänner och de allra mest bedårande kollegor man kan tänka sig samt frottera mig i Blå Hallen.

Jag kommer nog att vara hemma, inomhus och med neddragna gardiner resten av i dag då solljus gör så inihelvete ont i ögonen fortfarande. Om ni har tur så kommer jag att skriva nåt mer om de senaste veckornas ständigt pågående fest medans jag gör det. Och egentligen är det ju därför jag är här – för att underhålla alla mina tusentals fans med underfundiga formuleringar, tokroliga funderingar och min sedvanligt buspojkscharmiga glimt i ögat. Det är ju därför ni älskar mig! Och utan er vore jag ju inget – kom ihåg det, att även om jag jämt och ständigt är tvungen att umgås med de rika och berömda och sitta och gona mig i pöbelns avgudande blickfång, så glömmer jag inte varifrån jag en gång kom. Jag är fortfarande Jakob från kvarteret! Ja, jävlar.

Timmen är inte så speciellt sen men ändå så kommer man hem nu efter flera olika ställen. Ett rykte har spridit sig i utegöteborg och Gud give att det är sant, nämligen att Lordi har vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Ho ho, det är då sannerligen för bra för att vara på riktigt! Detta måste helt klart vara början till en ny civilisation, väsenskild från den vi tidigare kände. Nu kommer allt att ändra sig. Till det bättre? Ja, det finns väl ingen annan möjlighet, finns det?

Ja må jag lev(erer)a

Det har hänt så mycket sen senast. En resumé kan bli hur lång som helst. Några saker är dock viktigare än annat, främst två. Behold:

Coola tjejen J bor precis så att man från hennes vardagsrum ser in i ett fönster på musikens hus, ett ställe där det oftast has konserter med band bestående av grabbar med nitarmband och usla kläder. En kväll för några månader sedan stod jag där i vardagsrummet och skådade in där i fönstret, tvärs över gatan, och banne mig om jag inte tyckte mig se självaste Dark Funeral husera runt där inne! Med corpse paint, läder och allt! Jag blev så exalterad att jag var tvungen att kolla om jag verkligen hade rätt och visst, nog skulle de spela där i kväll enligt den stora dagstidningen. Sedan var planen att jag skulle filma dem med min mobiltelefon, men då fick jag liksom för mig att de upptäckte mig så jag vågade inte. Jäklar oxå. Dark Funerals vrede vill man ju knappast dra över sig. Men sedan dess har i alla fall nämnda mobiltelefons ringsignal utgjorts av The Blackwinged Horde, det gamla örhänget från Vobiscum Satanas, för att de åtminstone på något sätt skall ha lämnat några avtryck där. Varenda gång telefonen ringer sätter jag hjärtat i halsgropen och jag har medelst denna signal skrämt åtminstone fyra svagare personer av spårvagnen vid olika tillfällen.

Själv har jag också flyttat. Jag har räknat ut att min nuvarande lägenhet blir min sjunde bostad på lite mindre än två år. Nu tänker jag dock bo kvar ett tag. Dessutom är det mitt eget kontrakt. Där fick du, resten av världen! Just när du räknat ut mig!

Ja, det var väl det viktigaste; jag har flyttat och dessutom sett Dark Funeral byta om/sätta på sig sitt ansikte. Good stuff, eh? J har dessutom lovat mig att jag som present på min (snart förestående) födelsedag skall få se just Dark Funeral spela på den lilla parkeringen på den öppna platsen utanför mitt fönster där jag bor i Johanneberg. Hon har sagt att de skall spela Happy Birthday, men för mig går det lika bra vilken födelsedagsmarsch de än spelar. (Faktiskt tror jag att jag skulle föredra Ja må han leva.)

Orrarnas fylogenetik

Jag och J satt i köket och pratade om orrar. Jag har under en tid funderat på dem. Inte på orrarna själva så mycket, men på andra saker, som t.ex. vad det är som gör ekorrar till orrar. Är inte ekorrarna ett däggdjur? Lägger de ägg? Och ollonborrarna, ett annat exempel på orrars artöverskridande. I alla fall hoppas jag att avstavningen är sådan, alltså ollonb/orrar. Jag får ångest av alla andra tänkbara alternativ. Jag har funderat på det här, hur jag på något tänkbart sätt kan få ihop orrarna. Men det är banne mig svårt. Man tycker att språket får skylla sig självt för att det förbistras när det nu stämmer så dåligt ihop, allting. Hela det västerländska tänkandet suger. Ned med det västerländska tänkandet! Det är skitkasst.

Så tänkte jag länge. Mitt problem med orrarna var liksom bara ytskrapet av ett djupt gående problem jag hade och har med språket och tänkandet - det är liksom dumt i huvudet, eller jag blir det när vi kombineras. Som tur är finns det folk som arbetat på det där västerländska tänkandet för att bättra på det lite grann. Och, förstås, för att förstöra för de som krånglat till det genom alla dessa århundraden - Platon, Kant, Hegel, Descartes, Lacan och dom. Jag talar förstås om Deleuze och Guattari. De är banne mig ett par riktigt bra filosofer!

D&G, the Dolce & Gabbana of french theory, har till exempel hittat på sådant som att racerbåten är släkt med kapplöpningshunden. Däremot är ingen av dem släkt med arbetshästen. Och det bästa av allt är att när man läser det här så förstår man att det är sant! (I alla fall på det enda sätt skrivna uttalade hävdanden kan vara sanna: det är liksom produktivt av ny verklighet.) Hurra för dem. Hurra! Hurra! Länge leve Deleuze och Guattari! Och hela livet för den delen! Ja, jävlar, allt blir bättre av att Deleuze och Guattari och jag finns, det måste jag säga.

Cybernetic word crunch-a-tizer

På Kapten Krisps hemsida, http://www.capncrunch.com/, kan man aanvända sig av den cybernetiska ord-krispatiseraren, en genialisk uppfinning som slår en med häpnad. Man får fylla i några ord, trycka på en förkrispningsknapp och, voila!, så får man en konstig gegga av ord som saknar både rim och reson. Mina förväntningar på denna fantastiska maskin var högt ställda, men jag måste tyvärr säga att jag blev lite besviken på resultatet. Jag hade förväntat mig ännu mer. Men visst, det är ändå helt ok, det hade kunnat vara värre. Men av vissa föväntar man ju sig det allra bästa.

Så här blev resultatet när jag använde den cybernetiska ordkrispatiseraren:

Do you hate word puzzles like I do? I like them less than I like sushi . I've seen word games on other web sites already, but I heard the ones at capncrunch.com are lifelike . So I decided to try the Cybernetic Word Crunch-A-Tizer anyway.
Harbinger , what a/an snappy waste of time! It was so much like ethnology homework it wasn't funny. I thought I would be creating a/an fishy adventure, but I wooly just made this masterful paragraph. It was cool the first twenty-three times I tried it, but now it's getting sassy . If they want to have a really cool web site, they should make it easier for visitors to porn surf and google .
Hey, wait a second. This isn't what I thought it was going to be. It isn't so poofy . Crap! this thing chilly twisted my words!

Återkomsten

Jag tror att vi här i Europa aldrig riktigt begripit hur stor Kapten Krisp egentligen är i Amerika. Och när jag säger Amerika menar jag inget mindre än "the united states over there".

Vad sägs om den meningen? Riktigt hemsk, om du frågar mig. Jag skrev den alldeles nyss och när jag skrev den hade jag en idé om att göra en travesti ellervahetere på han vad hette han nu som skrev det där fanzinet då när det nu var, typ förr. Han skrev helt hemskt och gav dessutom luft åt eländiga åsikter som t.ex. att Belinda Butcher och Kim Gordon adderade sexuell karisma till MBV resp Sonic Youth, att det var därför det var bra att de fanns. Men nån måtta får det vara på tokigheterna!

När jag läser inledningen till denna entry förstår jag dock att jag skulle fortsatt på det första spåret i stället, det om Kapten Krisp. Det är inte bara sant det som sägs där, det är också ett spännande ämne. Speciellt för mig. Jag älskar Kapten Krisp. Inte bara flingorna utan främst själva kaptenen. Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kan vara så att Kapten Krisp inte är en riktig människa av kött och blod utan bara en påhittad figur!

Googlar man på Kapten Krisp så får man 7 träffar. Googlar man däremot på Cap'n Crunch, kaptenens amerikanska alias, får man 245 000 träffar! Där ser man något om proportioner. Enligt Wikipedia är Kapten Krisps dopnamn Horatio Magellan Crunch, och man ges där en ganska utförlig biografi över Kapten Krisp, hans yrkes- och familjekarriär, hans drömmar och visioner, och även en del annat viktigt. Kort sagt, det är en början på det stora äventyr som är Kapten Krisp. Surfa dit och se ert liv ta en ny vändning: http://en.wikipedia.org/wiki/Cap.