Planeringskonferens på slottet vid nervbanornas vagnhall

Man anlände till Säröhus under eftermiddagen, palatset tornade upp sig säkert åtta meter över den oförställt tappra lilla skaran, solen var ett djur. I lobbyn kunde hela ens synfält flyta fram med sin geléiga massa, det mesta geggade det av sig på. I den lobbyn fungerade synen plötsligt som hörseln; ju längre bort det man såg, desto svårare var det att urskilja vad det var, rummets akustik gav det oväntade sammanblandningar på näthinnan. Å andra sidan kunde man se det som fanns runt hörnen och bakom väggar! Bara det var nära nog. Det var som ett hav av soffor, blankt svart läder, vi låg där och flöt ut. Vi liksom surfade fram på en ocean av blänkande hud, man kunde inte sitta på sofforna för färgen var så hal, man bara gled iväg. Men eftersom allt var gjort av soffor därinne så hamnade man bara på nya soffdynor som var exakt likadana, ett halkuniversum där ekborden var öar med sherryglas som palmer, torr sherry som vi svepte med oss i farten, den gled ned för strupen och fyllde ut hela kroppen inifrån. På detta vis blev vi metastabila. Himlen utanför tittade kallt på oss in genom de höga fönstren, anklagande och hotfullt med ljus så vitt att det kunde lysa upp själva de vågrörelser som uppstod i luften då vi rörde oss, men den kom inte åt oss så länge vi var där inne i salongen. ”Tur för oss!” sa vi och släpades upp för trapporna på en presenning vävd av guld och purpur, konferenslokalen närmade sig, på andra våningen var den. Tjänarna som drog oss sa ingenting. Deras tystnad var så intensiv att den sträckte sig upp genom struparna ut över hela deras kroppar och omslöt dem fullkomligt. Under konferensens två dagar kunde vi inte se dem överhuvudtaget, men små små tecken visade på att de fanns där hela tiden; en tappad penna som plötsligt återigen låg där vid högerhanden just där man behövde den, en handduk som sträcktes fram från bakom ens rygg då man klev upp från sin jacuzzi i spat, doftande av citrus, ingefära och sandelträ.

På planerings-
seminariet gick det till vill jag lova! En av oss höjde sin stämma och talade majestätiskt, och en sekund senare hade vi hört det allihop. De andra i planeringsgruppen ställde sig upp och gestikulerade, deras vilda sång hördes ända ut på Internet och sträckte sig in i tusentals människors vardagsrum, gav gensvar från alla världens hörn. Ett ögonblick förenades alla i en gemensam frekvens, hela universum svängde i en allomslutande resonans som så när fick allt att vibrera sönder. Det var då jag själv tog till orda; med en blick som var lika bestämd som allvarsam hörde man mig tala om mina visioner, mina planer och drömmar, mina husdjur och musikinstrument. Då lyssnade de alla och allting stannade upp. Ja, det var så jag räddade hela TAP-seminariets planeringsgrupp från total utplåning.

Sedan gick allt efter planerna. Det var inte så konstigt, för planerna gjordes upp i samma sekund som de utfördes. Så fort vi gjorde något, så bestämdes det att det var precis det vi skulle göra. Vi var inte ensamma; genom oss bestämde hela Säröhus hur planen för våra två dagar skulle se ut. När vi såg på oss själva i de guldinramade ornamenterade speglarna var det hela Säröhus som tittade tillbaka ut på oss. Det hela loggfördes någonstans i konferenscentrets hjärta av en trygg hand som aldrig beskådats av mänskliga ögon. Det var tur det, för allting förändrades ständigt; sinnesintrycken bytte logik med varandra, tiden och rummet gled över i varandra och välvde sig över oss som ett sammetsdraperi broderat i alla spektrats färger. Då såg vi att våra ögon omedelbart lärde sig att se färger som inte funnits tidigare! Så fort vi sett dem så vändes de i sin motsats. Det var som om orden inte skulle få hänga med. På det stora hela måste jag säga att jag är nöjd med den behandling vi fick på TAP-seminariets planeringsdagar på Säröhus.

Geografi

Sålunda talade bloggkartan.se: "Publicera du, bålde bloggare, en text liknande denna:

Jag har placerat min blogg i
Göteborg på bloggkartan.se

[det där skrivs i kod, så det blir väl en länk av det kan jag tro] på din blogg, på det att du månde registreras på vår bloggeografiska sajt och finna möjlighet att draga fördelar av vår webbtjänst!" Och då vart jag ju tvungen att lyda. Eller som det heter på fobollsspelarspråk: Eller då vart man ju tvungen att lyda.

Vad som händer härnäst vet Gud allena. Jag vet själv inte alls vad jag skall förvänta mig.

Världen existerar ju inte utanför sina uttryck! Hur kunde jag glömma?

När man är i sommarstugan är det skitsvårt att få jobb gjort. Man är sju stycken, jag själv och J och K och så är det J2 som är Ks kille eller de är visst gifta ja så är det bestämt. Sedan är L med och det är Ks mamma. Till slut så är F och S med. De är flickor och tio år gamla och döttrar till J och till K. De gillar bara helt sjuka grejer, Carola och Bratz och fluffiga små kattdjur i pastellfärger som säljs och köps för låtsaspengar. Men är det något de hatar så är det Darin! Ja, Darin är bestämt rena smörjan, ett outsägligt avskum, jordens träck. Allt förakt på jorden kan inte vara nog för att uttrycka vad de känner inför Darin. För att visa hur oviktig Darin är för dem så kan de vända upp och med på himmel och jord och använda energikvantiteter man inte trodde var möjliga. Visst är det skojigt?

Helvete vad man badar hela tiden då man är i en fritidsstuga med havsutsikt. Och blir röd i solen och får utslag på sig själv. På sitt själv. Man åker då och då in till Lysekil och äter glass på stadshotellets glassbar, och när man kommer hem har det bestämts av S och F att det måste vara en fotbollscup senare på kvällen, ett världsmästerskap nämligen. De hade redan talat om det några dagar och nu skulle det banne mig bli av. Lag sattes ihop, det var Mammornas lag (jag försökte skoja till det hela och kalla det för Moderns Lag, men Lacanreferenser hade jag just inget för), det var IFK Björnen (Idrotts Föreningen Kamraterna Björnen, som endast bestod av en person) och det var själva flaggskeppet, F och Ss eget lag vars namn jag pinsamt nog glömt. Det fanns även domare och publik. Inget saknades trodde man då premiärmatchen gick av stapeln och det var flickorna som mötte mammorna. Eller match och match, i själva verket så rörde det sig om inget mindre än en veritabel flickslakt. Mammorna sopade golvet med sina döttrar, mål efter annat trillade in (”De skall inte tro att de kommer undan bara för att de är barn!”). Hela tiden sa F och S till varandra ”Det spelar ingen roll om vi förlorar just den här matchen, vi kan gå till finalen ändå!”. Jag tyckte i mitt stilla sinne att de var väldigt tappra som såg sin framtid med en sådan tillförsikt! Hur i hela friden skulle det gå till att gå till final efter ett sådant fiasko?

Efter matchen utbröt en diskussion. Det var någon som ifrågasatt turneringens upplägg, och då det var S och F som stod för detsamma så försökte de förklara hur alltihop var tänkt. De började med att förklara att om t.ex. deras lag mötte Mammornas lag och förlorade, så skulle Mammornas lag sedan möta IFK Björnen. Sedan skulle vinnarna i den matchen möta tjejlaget. Eller så var det förlorarna; det var inte så viktigt. Sedan skulle det lag som vann den matchen möta det lag som suttit på bänken för att avgöra vilka som skulle gå till finalen. Eller semifinalen, det var egentligen inte så viktigt det heller. Grejen var i alla fall att det lag som just förlorat skulle möta det lag som suttit på bänken under den senaste matchen. Det vinnande laget kunde senare möta de som hade förlorat en match – dessa kunde då ha chansen att gå till final ändå. När alltihop var avgjort så skulle de två bästa lagen mötas i finalen.

Det konstiga var att då de förklarade så blev det bara mer och mer diffust. Ju mer de klargjorde, desto dunklare och mindre självklart framstod upplägget. IFK Björnen, Mammornas Lag, domaren och publiken lade sig allihop i och försökte förstå hur det var tänkt, men varje fråga genererade liksom bar en oändlig lång rad nya exempel – exempel på olika kombinationer av lag och vad de kombinationerna skulle leda till för nya kombinationer, men det kom liksom aldrig någon heltäckande redogörelse för det regelverk som alla exemplen egentligen exemplifierade. Betänkt att turneringen omfattade endast tre lag så framstod själva den underliggande struktur som antogs ligga under alltihop vara oerhört avancerad och komplex. Det var som om S och F inte gjort något annat än att studera Kafka och Borges i kombination med idrottsteori under hela sina unga liv! Till slut var det någon som, för att verkligen gå till grunden med det hela, frågade hur själva systemet egentligen var uppbyggt. Då sa F: ”Det finns inget system.”.

Så går det när ett gäng ordningssträvare av den gamla skolan möter en generation unga fotbollsmaterialister! Endast den som sitter på verandor på natten och läser för många akademiska böcker och dricker rödvin måste veta precis på vad exempel är exempel. Det lustiga är att F knappast är att beteckna som någon sorts anarkist eller allmän fridstörare. Få jag känner är så besatta av ordning och reda som F är. Men det verkar som om reglerna liksom inte behöver finnas som ett system ”under” alla sina exempel. Det kan liksom lika gärna komma efteråt och ovanpå alla exemplen! Nog är det så man vill hurra för alltihop?

Stockholm i min aorta, lever och hjärnbark

Huvudstaden är en stor människa, mestadels gjord av metall och betong, stiliga utsikter som får en att kippa efter andan och en massa människor som är främlingar för varandra. Jag känner dem allihop. Det är fantastiskt – hemma i Göteborg är det som förgjort att få tag på sju pers till en trevlig parkutflykt men så fort jag kommer till Stockholm så går det på ett litet kick att mobilisera en hel skvadron glädje och omtanke och fylla och hurra. Man åker runt i olika utsikter på fyrans linje över broar som leder mellan dimensionerna, genom underjordiska parker vars färgglada flora och fauna ej har sin like på jorden, in i en enorm kropp som tillhör oss alla och ut igen, upp och ned genom kroppsöppningar och kloaksystem, in i supernovor och så plötsligt spottas man ut igen genom ett maskhål för att landa mjukt i ett skyddsnät spunnet i drömmar av älvors händer, stilla vaggas man till ro, vi flöt ut i en sömn som upplöste gränsen mellan våra själar, vi vaknade och var plötsligt tusentals skilda men samtidigt förenade. Stockholm är ett formlöst medvetande som flytande fördelar sig över hundratusentals små aspekter, nästan en miljon kroppar, ständigt byter jag plats – än är det hos kungen, sedan hos mig, plötsligt dök det upp i Micke Persbrant för att sedan glida ut i någon jag aldrig träffat men som är jag ändå. Är det så konstigt att det är en huvudstad? Jag bara frågar.

Först fick man bo på Hornstull hos gullungen Henke. Där sover jag som en konung i exil på madrassen på köksgolvet! Henke har som väl är ofta snedlugg och har till och med iakttagits med mustasch, men då just han har det ser man att det liksom är väldigt tufft med mustasch. Vi äter nyttiga grejer och indisk mat, vi ger varandra klädtips och vi lyssnar på electro från Miami och på 70-talskonstpunk från New York. Men det måste vara högt. Så surfar vi på sebastiAns myspace-sida och så lyssnar på Uffie. Och det har faktiskt jag sett till! Sedan sveper vi ut i huvudstadsnatten som två svarta änglar med sammetsdjup blick och hela själen full av troll. Ingen är lika rakbladsvass och avgrundsdjup som vi. Stockholms folksjäl förlorade sin oskuld den natten, det gör den alltid när vi är med, Göteborg går som en löpeld över hus och genom gränder, en sorts eld som brinner ut och in, inget som brinner försvinner utan det blir mer av allt istället! Göteborg gör så att det blir mer Stockholm.

Jag får också bo på förnäma Skeppsholmen hos Jacob. Utsikten är så stor från hans balkong! Sedan kan han och jag ligga i Kronobergsparken i timmar och fotografera med våra jäkla mobiltelefoner. Birre kommer förbi och pratar, jag fotograferar henne i smyg. Efteråt säger Jacob att man inte får ta kort på henne. Min diskretion är så stor att jag knappt själv märker att jag tagit fyra kort på henne, men det har jag. Han ser ut som på bilden, and ladies, he’s single! Jag har en massa andra kort på han också, en tjuga och de är dina! Och han är trevligheten själv, vill jag gärna också säga. Det vill jag säga om alla mina vänner i Stockholm. Och faktiskt om kollegorna också. Inget är så gemytligt som doktorander från baksidan.

Under hela kongressen samt några dagar före och efter får man bo hos Andreas och Carro i liksom en villa som ligger i Ulvsunda. Villan är av trä och skitgammal. Andro och Carly är bäst. Äsch, jag har inte nog med ord för alla de som jag tycker om! En dag skall ni alla få er lön i himmelen. Jag tog den här bilden i deras kök och den krossar mitt hjärta. Uppochnedpåvända små magnetgrisar är vad ni är! Och det kan vara den finaste komplimang jag kan ge.

Andy och jag talar om djur. Andreas gillar bäst de som är stora nog att ingå handgemäng med och besitter den erforderliga fysiken. hundar är bra, men de är bara ett exempel. "Vilken fest att få brottas med en chimpans!" säger Andreas.

Och detta var ju bara skrap på ytan. En disputationsakt för min vän Karin (numera "Doktor Karin"), ett kalas i samband med densamma, inte mindre än två besök på otroliga sunkheterohaket Bullwinkle i olika sällskap, den trumfatoriska initieringen av ett nationellt upplopp i doktorandleden, någon som heter ”Fröken Fröjd”s piniga raggförsök mot Jacob på dansgolvet på Debaser, värmeutslag på armar och näsa, tusen andra grejor som borde vart med. Synd att jag inte är sjuk jämt. Då skulle jag jämt skriva på den här bloggen.

Autofotograferingsmidsommar för själen

Så här såg det ut på midsommarafton då jag och J och Martin hälsade på hemma hos vännerna Ola och Jonna och deras tre sköna ungar. Du store vad vi grillade! Man trodde aldrig det skulle ta slut. Sill fanns där också och framåt natten fick man höra gamla Executive Slacks-tolvor.



Det hela utspelade sig i deras lilla lilla stuga som ligger bland höghusen i den ofattbart osexiga stadsdelen K-bäck. Allt är bara tjugovåningsbyggnader utom deras hus! Inte konstigt att många människor tror att det är farligt att hälsa på dem där i deras trädgård. Man vet inte vad som kan hända, säger folk. Och kanske är det så att man måste nerver av stål och ett hjärta av sten för att stå ut där. Men är det något som utmärker mig, J och M så är det just det! Oss och Riddar Tengil.

Autofotografering

Det betyder att fotografera sitt själv. Man fotograferar alltså helt enkelt sitt eget jag. Det har jag gjort en jäkla massa på det sista! Med min mobil. Så här försöker jag exempelvis bevisa att jag verkligen var på Smockholts aningslösa universitet sisådär den fjortonde juni. Men vänta... vad är det där han har på bröstet? En namnskylt? Då kan vi kanske ändå få bevisat om han verkligen var där! Synd bara att man inte kan se så noga när det står så smått. Jaja, det spelar kanske ingen större roll, visst, vi tror säkert att bilden föreställer författaren till denna blogg och inte typ någon helt annan, men jävligt cool. Säkert.

Onaturlig musik

Det kan också påpekas att det på det sista kommit två skivor i genrern "melodramatisk, storvulen och överdrivet känslosam RÅKK med sådär bånglande gitarrer" som förmodligen kommer att rädda den. Efter Coldplay och deras skövlingsraider har ju denna genre haft det lite tufft, och många har med mig räknat ut den. Vi har länge behandlat genrern med en sorts "hellre missa några möjligtvis halvokej band än att riskera en sekund av onödigt Coldplay-exponering"-mentalitet. Och hitintills har detta varit befogat. Dock har alltså en anomali smugit sig in i genren och motbevisar den sanning som säger att det aldrig går att återuppliva den genre som en gång strömlinjeformats av såna där dinosaurieband, en sorts reva i den symboliska ordningen som tillåtit Band Of Horses och Thursday att få till ena riktigt helvetiska dundermaskiner till album. "Everything All The Time" och "A City By The Light Divided" respectively. Köp dem redan!

Det var som i en sommarstuga

Det var som i en sommarstuga som jag var i förra veckan och vi var många och det hela slutade på nåt vis med att jag fick ögoninflammation eller rättare sagt nån sorts sår på hornhinnan som gör att jag måste stanna inomhus här i min lägenhet i ett par dagar till.

Har du varit på landet någon gång? Det var där som människor bodde förr i tiden. Jag själv var med om många underbara öden och äventyr då jag besökte landet förra veckan. Och veckan innan dess så fick jag åka och planera vårverksamhet till det förnäma TAP-seminariet på självaste Säröhus, en sorts tempel byggt av radhus och som inretts som en sorts helgedom till den mäktige monark vi alla minns som Tenniskungen. Och inte nog med det, veckan dessförinnan så var jag i huvudstaden i typ nästan två veckor! Där fick jag solutslag, gå på kongress, sitta i park med folköl och allt, träffa mina söta vänner och de allra mest bedårande kollegor man kan tänka sig samt frottera mig i Blå Hallen.

Jag kommer nog att vara hemma, inomhus och med neddragna gardiner resten av i dag då solljus gör så inihelvete ont i ögonen fortfarande. Om ni har tur så kommer jag att skriva nåt mer om de senaste veckornas ständigt pågående fest medans jag gör det. Och egentligen är det ju därför jag är här – för att underhålla alla mina tusentals fans med underfundiga formuleringar, tokroliga funderingar och min sedvanligt buspojkscharmiga glimt i ögat. Det är ju därför ni älskar mig! Och utan er vore jag ju inget – kom ihåg det, att även om jag jämt och ständigt är tvungen att umgås med de rika och berömda och sitta och gona mig i pöbelns avgudande blickfång, så glömmer jag inte varifrån jag en gång kom. Jag är fortfarande Jakob från kvarteret! Ja, jävlar.