Det vet ni väl vilken som är den bästa skivan som gjorts? Det var länge sedan nu men inget har förändrats. Och även om allt har förändrats, så bär den fortfarande med sig något som kan vara en port för de som kan se hur den är det. Man vet inte vart den leder nånstans för man känner inte igen sig när man gått igenom den. Det kan låta ganska töntigt om man läser på en jäkla blogg att en text avslutas med ”I sit and wait on a cold rail for the train to take me to hell”. Men lita på mina ord, då Thalia Zedek sjöng det 1988 på vad som skulle komma att bli New York-bandet Live Skulls sista skiva Positraction, så rådde det då sannerligen inget tvivel om allvarshalten i det hela. Hur kan man sjunga en sådan rad? Eller, som jag, tycka att den bär med sig något som förändrar allt, ett allvar som är så stort att livet framstår som annorlunda då man väl hört den? Det borde vara nån sorts dödsstraff på det hela. Kanske är det det? Kanske förändrades jag då jag hörde det första gången, på ett sätt som inte går att vända tillbaka? Jag kanske inte kan bli en vanlig människa igen. Jag är helt säker på att Positraction har gjort någonting med mig. Då, första gången, var jag sjutton, det var sketlänge sen. Det var som att hitta hem samtidigt som det var att inse att hela tillvaron stod och vägde vid ett bråddjup, att den här verkligheten var ett balanserande på en tunn tunn tråd där alla vi hela tiden måste söka varandra, ha varandras ögonkontakt och hitta varandras händer och fortsätta det ytterst delikata samfällda balanserandet där uppe i tomma intet för att inte allt skall störta ned i avgrunden. Vad heter den första novellen i Pär Lagerkvists Onda sagor? Far och jag, tror jag den heter. Så är det, som i Far och jag. Så är Positraction.
Kan ni tänka er att jag fortfarande inte har en aning om vad ordet postitraction betyder? Och jag som har ett så inihelvete stort ordförråd! Jag vet inte, ordet har inte någonsin dykt i något annat sammanhang, det har inte behövt klistras fast nånting annat på. Jag vet i själva verket precis vad det betyder. Men den betydelsen låter sig inte infångas i ord. De där orden, ”I sit and wait” etc, betyder för första och enda gången just vad de antyder att de skulle kunna betyda om man inte fått dem serverade så många gånger att de inte fungerar längre. De fungerar bara en gång. ”There’s a place left for you in my heart like a hole that never closed or got filled in”. Det fungerar bara en enda gång, sedan aldrig mer. Gitarrerna griper in i varandra, de melodiska figurerna slingrar sig runt varann, bildar underliga ackord och rytmiska figurer som inte funnits eller fungerat ensamma. Tillsammans bildar de två gitarrerna en enda figur, men den är både mer och mindre än två separata slingor lagrade på varandra. Man förstår inte hur de kunde komponera på det här sättet. Det är alltid vad som finns utanför ljudet och kompositionen, det som är mer än den sammanlagda summan av delarna, som är det som hörs.
Omslaget är fruktansvärt, det föreställer bandets fem medlemmar. De står i naturen. Det är fel. De här fem personerna, tänker man, har aldrig varit i naturen förut. Två gamla stötar i skinnrock (universums töntigaste och fulaste plagg) och basker (och prästkragar i handen, upptäcker jag nu när jag tittar på omslaget), en fåntratt med blonderad discofrilla, en utmärglad Nico-wannabe med silkeskrage på kappan, längst fram lilla tunna Thalia, hon har sån där frisyr som bara är oklippt, taskig motiv-T-shirt och sliten jeansväst med en svart tygsjal hängande runt halsen. Hon har solglasögon på sig. Pilotbrillor. Uppe i hörnet står det med snirklig stil ”Live Skull”. Under har någon idiot bestämt att det skall stå Positraction med liksom lite skakiga skräckbokstäver. Inget av det här gör nånting. Jag har förlåtit dem tillochmed skinnrockarna. Det låter liksom inget, absolut inget alls, goth om det, även om en klåpare kunnat missta sig.
Thalia hade varit med i bandet sedan skivan innan, bandets tredje som hette Dusted och är liksom mest kaotisk (men fantastisk). Hon kom från bandet Uzi, tog mycket heroin, var några och tjugo, bodde i Boston. Hon rökte så mycket cigaretter. Smala läppar, smal haka. Hennes sång trotsar beskrivning. Kan man sjunga så här: ”I think you’ve been crazy for a long time, no one notices anymore, they don’t remember how it was before. It’s been to long, just hoping they’re wrong, we’re waiting, but sooner or later I know I’m gonna get that call. When you’re finished or maybe later, I know I’m gonna get that call...”? Hur låter musiken som tar fram avgrunden i de raderna? Hur låter den sångröst som låter musiken göra det? Hur låter orden när de sjungs av en röst som verkar ha uppfunnit dem? De sammanfaller, orden kunde inte ha funnits utan rösten och rösten hade inte kunnat finnas utan dem. Jag lyssnar aldrig på texter. De är utanverk, fjompiga fyrverkerier som bara behövs för att instrumentet röst skall ha något att hängas upp på. Så är det på nästan alla skivor, utom då det är Thalia som sjunger, inte för att hon liksom ”menar” det hon sjunger utan för att det inte finns någon skillnad mellan hennes röst och de ord den sjunger, de finns i skelettet redan när man hör dem, infrastrukturen som leder till hjärtat, hon har byggt varenda cell i min kropp. Thalia förmedlar inte känslor. Vi vet ju att en sådan uppfattning av kommunikation är en uppfinning från romantiken, gör vi inte? Den måste slängas bort nu. Thalia är rösten och orden, men i samma ord, liksom. Det där ordet som saknas som betyder just ”sammanfallandet mellan orden och den röst som sjunger dem”.
Och sedan splittrades Live Skull och det blev långt om länge 1991 och man läste i viss utländsk undergroundmedia att Thalia hade bildat ett band med Chris Brokaw från Sub Pop-älsklingarna Codeine. Codeine! Som hade gjort Frigid Stars! Lyssna på Eleven:eleven, den första Come-fullängdaren. Thalia och Chris spelar gitarrer, eller gitarr eller nåt, vad det nu heter när två musiker delar på samma register och något helt telepatiskt sker. Thalia påbörjar en slinga, Chris avslutar den. De slingrar sig om varandra. Ingen spelar solo, ingen kompar, inget är distinkt och ändå är det så tydligt alltihop. Submerge: blundande, de rör sig runt varandra, rösten som är helt närvarande, rak, små små skiftningar i vibratot då de två raderna bärs fram och läggs framför ens fötter. Now, we sink so softly. Now we sink so deeply. Så enkelt. Hotfullt sveper trummor och bas fram ur skuggor från någonstans långt därbakom. I think something’s missing. I think something’s waiting. Allting stannar liksom upp, komprimeras, hänger i luften. Moln täcker plötsligt himlen, nerverna kryper ut mot huden, käkarna bits ihop, söka skydd mot annalkande storm, stegring i blodsrytmen. Bygger upp mot vad? And I love it, just as long as I can. Just relax just relax just relax, stormen är över oss, orkanen letar sig in i våra allra trängsta kroppsmynningar, tårkanalerna porerna, hjärtat vrids ett varv inne i bröstet: det finns inget skydd mot detta, Far kan inte skydda mig längre, det är så här mitt liv skall komma att se ut, ett tåg som besinningslöst störtar sig in i mörkret, allt det vi aldrig kan gömma för oss själva förutom i ögonvrån där det gör som minst skada tror vi. Ett spöke finns med oss, går vid vår sida genom livet med oss, några ögonblick i taget kan vi tillåta oss att släppa ut det i synfältet då sällskapet är tryggt. Eleven: eleven. Vännerna i stormen. Ingen har gjort för mig vad Thalia har gjort. 1998 fick jag träffa henne.
Det var som en liten förfest hemma hos mig och H, dåvarande flickvän, på Nordenskiöldsgatan. En kille satt där som tydligen skrev för Groove, vi kände honom inte men jag hade fått reda på att Come skulle komma till Jazzhuset nån månad senare så jag tvingade honom att skriva nåt om det. Och senare så lyckades jag dessutom tilltvinga mig att få vara med på intervjun. Och när vi satt där vid fyratiden på lördageftermiddagen inne på Jazzhuset, journalistjonas och fotografrasmus och jag, så bara förlorade jag andan när hon svepte förbi oss på väg in i konsertrummet. Hon finns! På riktigt. Hon har en egen kropp, som någon som uppfattar sig som ”jag” och som är kroppen som tillhör den röst jag brukar kalla för Thalia Zedek, och som går omkring i verkligheten precis som jag, och helt oberoende av mig! Thalia är kort och lite rund, enorma ögon som tittar en långt in i själen då hon presenterar sig och sträcker fram sin hand till mig. Jag tar den högerhand som har spelat fram Brand new vein i verkligheten, den är fast och varm. Jag har aldrig sett ögon som är så allvarliga. Hon känns så ärlig. Hon har levt i tusen år. Den här människan vet inte att hon är min kaosvän, att hon tillåtit mig att släppa fram det där spöket i verkligheten i nästan tio år. Sedan blir det istället jag som intervjuar Chris och Thalia och Jonas som sitter tyst bredvid och ibland inflikar färdigskrivna frågor. Tack, tack för texterna på positraction! They’re the only lyrics that ever meant anything to me. Inte ett leende, ingen sorgsenhet bara ett stort stort allvar, Jakob, you are so welcome. Jag blir lovad ett fotografi tillsammans med dem! Och efter intervjun så går vi ut i trappen till Jazzhuset, jag står i mitten och håller armarna om Chris och Thalias axlar, de håller om mig. Rasmus grejar med kameran men får inte till det. Vi står där och håller om varandra. Det gör ingenting alls att han aldrig tar kortet. Till slut vlixtrar det några gånger men det måste bli fler kort, då sätter sig Rasmus plötsligt på knä och börjar ta kameran i bitar. Den är sönder och det blir inga fler kort! Allt som finns är mina ”jag mötte Chris och Thalia”-kort! Och sen skall det bli soundcheck och vi måste gå, och R hoppas på att kunna ta fler kort efter spelningen men det kommer det inte att bli.
Har ni varit med om det här någon gång: att ha varit Jakob, stått längst fram vid en scen tillsammans med en liten publik på Jazzhuset, medan Come har stått på scen och spelat den musik som har byggt din kropp och din själ de senaste tio åren? Och så, efter den tredje låten, så har Thalia Zedek lutat sig fram mot mikrofonen och sagt ”This one’s for Jakob”? Och sedan slagit an de där första trevande ackorden till Submerge. Now we sink so softly, now we sink so deeply. Sedan sjönk man inåt, flöt ut. Och var ni då med om hur alla åren suddades ut, tiden blev helt platt, bara stormen fanns kvar men det var ni, Jakob, som var stormen? För exakt det har jag varit med om. Men, om ni inte har det så är det ingen poäng med att tala om det. Det är konstigt att tänka på det nu. Kan man ”komma ihåg” något sådant? Vad är det man kommer ihåg av evigheten, om man sett den för ett ögonblick?
…
Igår på kvällen så snubblade jag av en slump in på en sajt tillägnad Thalia Zedek, som nu gjort ett antal soloplattor sedan Comes splittring. Det är en helt fantastisk sida, intervjuer ända från tiden då hon joinade Live Skull, transkriberade från små fanzines och smala amerikanska musiktidningar, de media hon varit hänvisad till under hela sin karriär trots att hon spelat och sjungit med Dinosaur JR då de var som störst, att Bob Mould Kurt Cobain var bland hennes största fans och att hennes gamla skivbolag Matador (fortfarande ett av de bästa som finns) menar att hon är ”one of the most important and talented vocalists in American rock” och menar att hon har ”brought an unparalleled intensity and emotion to underground music, a talent on par with Nick Cave or Patti Smith”. Det är en helt fantastisk hemsida. Den har mycket uttömmande recensioner av allt hon spelat in, en bra biografi och foton på Thalia från hela hennes karriär, från unga farliga allvarliga utmärglade pojkflickan till smårunda likaledes farliga allvarsögda, nu lite fårade tanten. Och där, precis i mitten av sidan, finns det där fotot från Groove som Rasmus tog på mig, Chris och Thalia. Vet ni hur det ser ut? Så här ser det ut: Chris och Thalias huvuden, cementvägg i bakgrunden. Rasmus fick inte till några bra bilder alls, förutom de två där jag var med. Då passade den jäkla boven på att retuschera bort mig för bilden som kom att publiceras i tidningen! Jag skrevs ut ur Comes historia 1998 – och nu igen, åtta – nästan nio – år senare! Chris lutar sig mot en osynlig axel, plutar med munnen som för att pussa någon som inte finns där, Thalia lite bakåtlutad, kan inte riktigt hålla sig för skratt. På deras axlar ser man händer som inte tillhör något huvud som finns med på bilden. Ett spöke är med där, håller om dem och får en puss som aldrig kommer fram och ett frambristande skratt. Jag är deras spöke.
Vänner i stormen.
