Fem krossar en taxichaufförs hjärta

Jag kom på att det hände något ganska skojigt på väg hem från kalaset igår. Jag delade taxi med några vänner som också bodde i ädla Majorna. Taxichauffören var en mycket fryntlig man i trettioårsåldern. Hela tiden försökte taxichauffören lägga sig i våra samtal, men fick inte riktigt fatt i någon användbar tråd som han kunde ta tag i. I ren desperation försökte han slutligen helt sonika att överrösta oss och sa väldigt, väldigt högt att det här påminde honom om en rolig historia som han var tvungen att berätta för oss. Han började med att berätta att det var två missionärer och tjugofem kannibaler. Då sa plötsligt S som var med i bilen att hon mådde illa och måste spy, bilen stannade illa kvickt vid vägkanten, S hoppade ut och hennes pojkvän J efter, det kräktes som bara tusan där vid vägrenen (som en blixt från klar himmel var det! Helt oväntat!) och all uppmärksamhet som busschauffören lyckats avtvinga oss var som bortblåst.

Sedan sa J och S att de nog helst ville gå resten av vägen hem till Majorna, och så var vi bara tre kvar och så taxichauffören (jo, vi hade varit fem passagerare från början). Nu gick samtalet trögare och chaffisen var tyst. Jag tyckte lite synd om honom och sa att jag gärna ville höra om de två missionärerna och de tjugofem kannibalerna. Men då ville han inte berätta längre. Vi hade sårat taxichaufförens känslor.

Skäruppmagen skär upp magen tänk inte på morgondagen

Det är något som är djupt fel med att man skriver såna här inlägg en lördagnatt. Det var ju samma förra lördan. Jag vet vad det är meningen att man skall göra istället. Ändå blir det inte det jag gör. Jag skall förklara.

Jag kom sent till vår replokal. Det andra bandet i lokalen, som heter Think-Box och som vi i mitt band älskar innerligt, skulle ha releaseparty och fest i lokalen. Det är en stor och fin lokal som det hållits fester i bortåt tjugo år. Av någon anledning hade bandet redan spelat då jag kom och ett annat band spelade istället. Det är inte detta jag vill skriva om.

Det var ett bra kalas, men ett ännu bättre kalas hölls i lokalen under våran där den polska kulturföreningen huserar. Jag klättrade dit via brandstegen. Där var det gott om fyrtioåriga hårdblonderade kvinnor och några män i dubbelknäppta kostymer. Allihop samsades om en synt, en cd-spelare och ett fruktansvärt PA. Man fick höra hemska versioner av alla Creedence-låtar man inte visste att man ens kände till. Det fanns naturligtvis även en mick med traditionellt karaoke-eko på. Några av de coolare brudarna som tidigare varit på vår fest hade på nåt sätt kommit dit även de; dubbelknäppta kavajer med för mycket rakvatten, blonderade 40-åriga kvinnor samt lesbiska dreadsbrudar med ryggsäck och yllesockar. Som tur är gillar jag dessa alla kategorier ganska mycket, och ingen blev heller arg över att jag var med där på dansgolvet.

Precis innan jag flydde från vår lokal – och inte helt oberoende av – så hade jag pratat med en finlandssvensk tjej. Jag visste inte att det var det hon var, men hon berättade det. Då hörde jag plötsligt att hon hade ett finlandssvenskt "tje". Hon berättade att hon nyss hade blivit "tjockerad". Jag gillade det och jag sa det till henne. Det skulle jag aldrig ha gjort, för hon blev sketförbannad. Alltid skulle hon då förföljas för sitt finlandssvenska ursprung! Jag flydde då upp på dansgolvet, men plötsligt var hon där också, och hon sa till mig att "Du ser jävligt bögig ut". Sen sa hon att hon ville vara uppriktig mot mig och att hon hade en stor och farlig hund hemma hos sig, så om jag ville följa med henne hem och sätta på henne så var det bäst för mig om jag inte var rädd för stora hundar. Hon liksom flåsade fram det i örat på mig på ett sätt så drypande och fuktigt att jag tvingades ut på brandstegen. Det var så jag kom ned till polackerna.

Väl hos de polska dansade jag som en idiot och hade det hemskt kul. Dreadsbrudarna dansade förstås bara med varandra, men vad kunde man begära egentligen? Plötsligt skulle några av dem (speciellt en) gå ut på brandstegen och det skulle således jag också. Jag började prata med den jag ville, men plötsligt stod en av de dubbelknäppta där och ville prata med mig och hålla mig ifrån de tuffa tjejerna. Den jävla fan! Han sa att han trodde jag var kung i baren. Jag förstod att han försökte ge mig komplimanger och att han trodde att jag var sådär ung som han själv inte längre var. Efter ett tag sa han att han hade ägt flera porrklubbar, Chat Noir och alla möjliga, och att han kunde se på mig att jag nog kunde få nästan vilken brud jag ville (så fel!). Då hade han också effektivt lyckats skrämma bort alla de söta brudarna som också stått ute på brandstegen och som var de jag egentligen velat prata med.

Då man fraterniserat med Göteborgs porrkungar vet man att loppet är kört hos de coola tjejerna. (Hade det inte varit det så hade förstås tjejerna inte varit coola och man hade inte velat ha dem[dock fick jag faktiskt en omotiverad men välkommen hejdåkram av en av dem! Hurra! Tack för att du var stor nog!].) Således begav jag mig återigen upp för brandstegen, tillbaka in i den lokal där vår egen fest hölls.

Även vår fest höll på att avta och nån sa åt mig att spela vad jag själv allra helst ville höra som sistalåt. Ett hedervärt uppdrag, vilket jag naturligtvis ville ära genom att spela den ohyggligt ofattbart grymma låt som utgör rockens allra queeraste ögonblick någonsin, dvs. titellåten från Burzums platta "Hvis lyset tar oss" som jag själv sett till hamnat i replokalen. Efter ungefär tre minuter av pardonlöst helvetesmangel från himmelriket så kom den finlandssvenska fram igen och försökte följa upp sin fruktansvärda raggreplik med följande missfoster till line: "Precis som den här musiken här låter min hund. Den börjar känna sig ensam nu!" Om jag blivit misstänksam då hon sa att jag såg ut som en bög, så blev jag nu närmast skräckslagen. Jag försökte snacka bort det hela, och efter en kort stunds grävande visade det sig som tur var att den hon allra helst ville få till det med var killen hon nyss suttit i soffan med och som hade en flickvän men som tydligen gav dubbla budskap. Jag uppmuntrade henne att strunta i flickvännen och köra sitt eget race ("men hallå, det där måste väl ändå vara hans eget ansvar") och då hon vände sig om såg hon att han var försvunnen. Hon skyndade sig ut efter honom och jag tänkte då inte vara den som skyndade efter och drog tillbaka henne.

Så jag kunde faktiskt ha fått till det ikväll, om det inte varit för dessa förbannade polska porrkungar ochsåvidare. Eller så fick jag iallafall triumfera i att tacka nej till nån som jag själv inte ville ha. Inte det allra bästa kanske, men bättre än inget? Försöker jag i alla fall övertyga mig själv om.

Alla måste bo i torn. Alla måste! Bo i torn.

Nu skall jag snart bo i ett torn. Minns ni "Tornman" från första plattan av (fantastiska) 80-talsdepprocksorkestern Camouflage? Klart ni gör. Kommer ni också ihåg "Tower of Strength" med glamtanterna The Mission från samma årtionde? Baske mig, verkar det inte som om all sunkig goth egentligen handlar om torn.

Det behöver förstås inte jag bry mig om, inga jäkla depprockare kan förstöra det för mig längre. Jag skall bo i tornet i Vasastan och ingen kan hindra mig. Ett litet tag skall jag bo där i alla fall. Inneboende i stor lägenhet med gemensamt kök, trådlöst bredband, åttmeterstakhöjd. Jag skall använda tornatmosfären till att lära mig alla Georges Batailles böcker utantill. Jag skall sedan recitera hela skiten med dånande stämma då jag handlar mjök på min nya kvartersbutik på Vasagatan. För annars vet jag inte riktigt vad det skall vara bra för att kunna det.

Bara så ni vet.

Ett hån! Mot demokratin kanske, eller mot nåt annat.

Är dokusåpaformatet verkligen ett hot mot demokratin? På debatt (TV1) utövas, just, en jäkla massa debatt. Den angår förstås SVTs nya politikerdokusåpa. Den obligatoriska protagonisten säger att det är ett hån mot skattebetalarna och mot demokratin som statsskick, detta för att dokusåpans form bygger på att det är de snygga och taskiga som får stanna kvar i programmet. Janne Josefsson flankerar, mannen som tillsammans med Evin Rubar kört den massmediala helvetesmaskinen över allt i sin väg med större övertygelse än någon annan, allt i den egna karriärens intresse. Janne hävdar med sedvanligt patos att han är en seriös samhällsjournalist och att hans uppdrag är att göra alla andra människors liv bra och rättvist utom politikers för de är den lägsta formen av liv så därför är det dåligt att göra sådan TV.

(Jag överdriver förfärligt mycket nu. Jag tror inte att JJ är ond, men att hans yrkesval och samhällsposition leder honom till en typ av argumentation som jag verkligen har problem med. Han inbillar sig verkligen att han "beskriver verkligheten", att media och han själv inte är maktfaktorer och verklighetsproducerande utan ett genomskinligt medium för sanningen. Just nu säger han i TV att samhällsjournalistik inte är konstruktioner! Jävvlar, han är nog faktiskt ond ändå.)

När hör man någonsin orden "svenska folket" utanför partipolitiken? Ganska ofta faktiskt. Så fort det vart någon form av TV-omröstning så heter det att det svenska folket sagt sitt. Och det ligger en massa poäng i det – det som möjligtvis skapar ett "folk" (det har aldrig funnits något) är inte en delad historia. Historien är ju alltid retroaktiv och fragmenterad. Det finns inget gemensamt ursprung. Däremot finns det en delad verklighet, ett "just nu" som är det som, hela tiden på ytan, skapar det utrymme som formar oss. Utifrån och in, inifrån och ut.
Är det något som skapar ett "folk" så är det detta.
Om dokusåpaformatet är ett hot mot något så är det nog den journalistiska idén att media är, just, ett medium för verkligheten, vanliga människors fönster mot makten och världen. Dokusåpan säger ju mer om vad som egentligen är viktigt här i världen (dvs: den skapar en stor viktighet omkring sina deltagare, för sin publik det blir viktigare och viktigare i världen.). Den stora skillnaden mellan, å ena sidan, dokusåpor och direktsända omröstningar, och, å andra sidan, valvakor och TV:s valarbete, är verklighetsanspråket och allvarstyngden. Och jag tror att det är denna klyfta, som journalister hela tiden själva hävdat finns – det ena på skoj, det andra på allvar – som håller på att försvinna. Media kommer att få allt större problem med att upprätthålla idén om en sådan åtskillnad då det visar sig att människor idag faktiskt tar det presumtivt larviga på stort allvar.
Fan vet vad allt detta betyder… det slutar visst inte med någon åsikt, som vanligt. Men med nån sorts analys? Typ som att det är fullt relevant att tänka på dokusåpor som representativ demokrati, eller i alla fall som sin generations närmaste ekvivalent.


För övrigt hyllar vi Rosa Parks minne idag, då hon trätt in i evigheten.

och inget överjag

Nietszches övermänniska har inget minne och inga åsikter

Voltaren/Voltaire

Jag har förstått att åsikter är de finaste en människa kan ha. Den MÅSTE ha dem, annars är den ingenting värd. Åsikter är det nya bra. Människan är inte människa för att den har känslor, för det har djuren och växterna också och för allt vad vi vet kan mineralerna ha det de med, och de är inte värda någonting alls. Förutom som resurs för oss människor då, alltså. Det som inte djuren (etc.) har är just åsikter.

Jag har en åsikt men jag kan tyvärr inte berätta vilken den är. Den är väldigt kontroversiell. Egentligen är den ingen åsikt, den är en känsla som jag har försett med en övertygande kostym av argument, fakta, värderingar och annat som liksom skall fixera den och ge den legitimitet då jag talar om den med andra människor. De säger alltid att jag är intolerant och att de faktiskt känner flera människor som tillhör denna grupp som inte alls är sådana. (Jag kan försäkra om att det inte rör sig om en etnisk, biologisk, sexuell eller könad grupp utan en som definieras efter vad den håller på med. Det är detta "håller på med" som jag hatar och som åsikten handlar om.) Men jag går alltid ur dessa diskussioner med huvudet högt. Jag är nämligen oerhört smart. Jag förlorar aldrig denna diskussion, även om jag inte alltid vinner den. Åsikten handlar ju inte heller om människor utan om något som förvisso inbegriper människor men utan att för den delen vara dem.

Men det är oerhört jobbigt att ha åsikten. Det kräver att man låser fast tankarna i ett bergfast städ för att de inte skall hålla på och fara omkring som de vill och som de skall. Det kräver att jag håller mig uppdaterad på information och jobbar på min argumentering. Dessa saker tycker jag inte om att göra. De förtråkigar hela mitt liv och gör det sämre för alla omkring mig. Åsikterna gör att det där bergfasta greppet jag varit tvungen att etablera tankarna i också håller fast den där känslan i mitten av alltihop. Ja, den blir till och med starkare – ju bättre jag blir på att ha åsikten, desto sämre mår jag vilket i sin tur gör åsikten starkare. Ju mer energi man lägger på åsikterna, desto svagare blir det i en som inte "tycker" – det är ju ingen som tycker egentligen, i alla fall ingen som någon av oss kan kalla för "jag", det blir ju åsikten som äger oss i stället.

Själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället. Detta går till såhär: jag säger det som jag just sagt, att "själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället". Då säger det humanliberala samhället: "Men det är ju bara en åsikt! Då säger du ju emot dig själv! Och det skall du ha rätt att göra, för ävenomjagintehållermedomdinåsikt så är jag redoattdöfördinrättatthävdaden!" Detta beror på att det humanliberala samhället – de talande subjektens värld – hela tiden förväxlar det sagda med sägaren. Man skall vara en individ tycker och tror humanliberalismen. Språket är ett uttryck för den individens inre. Det som sägs sägs för att någon menar det, och
Vad humanliberalismen missar är att det är språkets form som lurar oss att tro att en upplevelse i själva verket är en åsikt: jag säger att "Jag såg en film. Den var väldigt bra". Det låter som om det är någon (jag) som tycker någonting (att filmen höll hög kvalité). Men så är det inte. Det är i stället så att film, filmduk, projektor, ögon, kropp och utöver detta en hel massa kompetenser – förmågan att tycka om själva situationen att sitta i biofåtölj i mörker, förmågan att tycka om film av just det slag som den man ser, förmågan att ansluta till det som finns där på filmen och lämna över kontrollen dit, osv – tillsammans genererar ett välbefinnande som får bo i kroppen på den som sitter där och är med om alltihop. När man föser ihop allting under ett kontrollerande subjekt och säger att det handlar om "tycker" så missar man allt det som egentligen gjorde det så härligt och fantastiskt – att subjektet liksom slapp att vara ett subjekt för en stund och tillfälligtvis lät sig sugas upp i något större. Fan, varför blir det alltid så långt när jag skriver? Kan jag inte sluta bara?



PS: Åsikten jag hade handlar inte om att det är dåligt med åsikter. Om nu nån trodde det. Detta är, som ni förstått, ingen åsikt. Det bara är så. De är dåliga och förstör. Och min åsikt som jag talade om handlar om något annat. DS

Överjaget, människans sämste vän

Hej alla mina fans! Det har visat sig at jag bara står ut med att blotta strupen arton timmar i taget. Därför har jag censurerat inlägget jag skrev här under då jag kom hem efter en sån där blöt natt. Hur kan ni få reda på vad som stod där innan? Ja, det finns egentligen bara ett sätt att få reda på det, nämligen att gissa. Alla svar är lika rätt - det är inte främst genom att komma ihåg vad det stod i böckerna som man får rätt, utan självständiga, resonerande svar premieras. Lycka till!

LN

Sexigaste namnet
coolaste tjejen

hon är så llll

ttttttttttttt man blir helt svag

Den mest idiotiska kärleken

Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv. Vad skall jag göra med mig själv? Jag behöver nog en tjej. Eller nåt, ett skott i huvet kanske. Eller i hjärtat. Hur var det nu att bli förälskad? All min kärlek handlar om musik nu för tiden. Inte all, inte den där lilla, långsamma, fårtatid, vänner och så, den får fortfarande plats. Men det suger så förbannat att bli förälskad i musik.

Man kan försöka dela med sig av låtförälskelser till andra men det går inte. Man är instängd i den. Det går aldrig att få någon annan att vara med. Det är för att det är man själv som skapar den tillsammans med något annat som liksom inte finns någonstans. Antony and the Johnsons? Många tycker om, jag spelar det för folk, vissa gillar och berörs men ändå är man ensam med det. Det går inte att sitta och lyssna på musik tillsammans. Jag minns några tillfällen då jag var tonåring då jag lyssnade på musik tillsammans med andra och rökte knark, och då funkade det faktiskt, men det är visst så, man måste ha knark också. Annars är man ensam. Jag vet ju att även om jag spelat Antony för folk jag litar på som tyckt om det så har det inte varit nog. Man blir liksom ensammare av det istället för tvärsom, påmind om sin jävla instängdhet i huvet.

Mew. De har man ju läst om så det måste kollas, tänkte jag i min dumhet. De är ju danskar så jag misstänkte aldrig att jag skulle känna något inför det, det enda danska band som vad jag vet ens närmat sig någon sorts trovärdighet var ju 18th Dye och det var väl sisådär femton år sedan, sedan har det bara varit Speaker Bite Me, The Raveonettes och andra rysligheter. Men jag skulle aldrig ha lyssnat på Mew.

Första gången jag lyssnade på låten jag laddat hem hördes liksom ingenting. Vanlig indie, omsluten på alla håll av en massa Göteborgselektro som jag också laddat hem. Men playlisten stod på repeat, och plötsligt när jag stod där och diskade eller vad fan jag höll på med så stannade hjärtat mitt och jag slutade andas och varenda hårstrå på hela min kropp reste sig. Nånting hade tagit sig in i mig när jag tänkte på annat och var försvarslös. Winamp är en trojansk jävla häst. Jag kan aldrig förklara vad det är som händer i mig, ändå känns det som om det är just det som är meningen när man förlorar sig själv sådär fullständigt i ett treminuters musikstycke – att man skall kunna ta sig ut ur sig, att det på nåt sätt skall gå att befria sig från sig själv och ansluta till och gå upp i allt det där ute. Sjukdomssymptomen måste bero på att kroppen vet att den har släppt en främling innanför befästningarna, en som måste gråtas och svettas ut och trängas ut med yppersta våld. Främmande organism i systemet, virus, nånting. Hur skall jag göra med det här? Hur kan jag någonsin visa för dig?

Why are you looking grave? heter låtajävlen och går att ladda hem gratis och lagligt från http://www.itsatrap.com. Jag har nog hört den tio gånger senaste timmen, lyssnar på den omochomigen och molekylerna bara fortsätter att studsa omkring helt ursinnigt inuti mig, jag försöker lyssna lite på andra saker för att glömma den men är tvungen att lyssna på den igen ändå, högre för varje gång och grannarna har lagt sig för länge sen men det kan inte jag bry mig om för det här är faktiskt viktigare än mina grannrelationer det är faktiskt en patetisk och enbarmlig form av KÄRLEK (dvs. av neuros då, alltså). Ladda nu hem den. Eller gör det inte förresten, varför skulle du, du kommer aldrig närmare mig ändå, vi kommer aldrig att bli samma du och jag och världen och jag förbannar detta, måtte djävulen ta hela den västerländska liberalism som hittat på detta fördömda med individen som alla måste stå ut med att vara. Man försöker knarka eller knulla eller supa sig ur det, ingenting funkar, man är instängd ändå, instängd i sin individ. Vill du hoppa med mig från en bro?



RECENSION: Mew, Why are you looking grave?, gratis mp3 från albumet And the glass handed kites (2005)
Låten torde få alla neodarwinister som mig själv att tänka om tanken om open-ended becoming, för om inte detta är målet med och således den evolutionära orsaken till all jävla shoegazingmusik jag investerade mina sena tonår och tidiga tjugoår i så fattar jag inte varför jag stod ut med Ride, Curve, Chapterhouse osv. osv. osv… Detta kan väl knappast varit av något annat skäl än för att för att bereda marken i oss för att någon idag skall kunna ta emot detta? Ackordföljden du hört i dina drömmar, ett hav av distorsion och baskaggar som driver hela sagoskeppet mot avgrundens rand. Vi tippar över kanten och vi faller och dör, äntligen, vi sprids för de kosmiska stormarna, äntligen flyter vi ut exploderar i den oändliga kärleken där tiden upphört. J Mascis. Hade du glömt att han en gång var det viktigaste som fanns? För det hade jag, och alla kärlekarna väller plötsligt fram ur nån sorts inre helveteshål inom mig där jag begravt dem sedan länge, de lyckliga kärlekarna och de olyckliga störtar sig fram och blandas med varandra och det var inte förrän efteråt man förstod att det var just J Mascis röst som liksom strödde grus i den där danska wide-eyed-girlboy - änglasången som förövrigt sliter hjärtat ur kroppen på vilken som helst av alla de personer som slåss om att få vara jag.
Om jag någonsin tar mig ur detta så skall jag ändra inriktningen på min forskning, sluta bära kläder och aldrig mer lyssna på musik för att kunna leva åtminstone någon sorts illusionslöst men ärligt liv, i annat fall tänker jag skaffa antingen någon att vara förälskad med eller nån att knarka med. Fan vad det är smärtsamt att inse att man är en individ. Jag hatar människan men älskar älskandet. Man skall älska det som kommer före människan, inte det som kommer efter. Handlingar och ord kommer alltid för sent.