Sedan jag flyttade in i Jonatans lägenhet för drygt ett halvår sen har jag läst två böcker som stod här i hans bokhylla. Det är ett ganska bra facit för mig; jag läser nästan ingen skönlitteratur alls. Det gör jag rätt i. Författare kan ju fan inte skriva.
Den första boken korroborerade denna utsaga. Efter att ha läst "Den hemliga historien" av Donna Tartt verkade det som om böcker faktiskt var ännu sämre än jag minns dem. Den började uselt, fortsatte hemskt och slutet var bottenlöst.
Varför läste jag den? Det var mysigt liksom, jagvetinte, det var en kul grej, det regnade ute och jag hade inget att göra och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Och så tänkte jag att jag kunde skryta med att ha läst en roman. Men jag har just inte skrutit för en endaste person med att jag läst "Den hemliga historien". Jag har ingen aning om varför jag skulle börja läsa den andra boken, men det visade sig vara en bra idé. Redan titeln liksom andas och lever. Boken heter "Jag smyger förbi en yxa". Beate Grimsrud har skrivit den. Den är så bra så att jag fortsätter skriva den även om jag läst ut den. Jag tänker att det kanske är den som har skrivit mig. Den skriver mig fortfarande. Vem är Beate Grimsrud? :Jag ligger i snön och kippar efter luft, det gick inte. Jag kunde inte annat än att bli sprinter, världens snabbaste sprinter. Jag reser mig, går mot stora vägen med lycka i bröstet. Jag vinner fast jag inte har bestämt det, för jag vill vinna. På mig väntar bara något gott, det kan inte vara annorlunda. Det är typiskt.
När jag kommer in i hallen hemma är det märkligt tyst, plötsligt vet hela kroppen att någon har dött. Det tar lång tid att få av pjäxorna. Väl inne förstår jag att syskonen har gått och lagt sig, men jag måste fråga mor.
- Har någon dött?
- Tänker du på någon särskild?
Och då tänker jag på mor, men säger det inte.
Om man, såsom jag är, är doktorand i etnologi så får man om man vill åka på de nationella doktoranddagarna. Men bara en gång om året. I år var ägde det hela rum på Södertörns högskola, och fram på fredagsaftonen skulle man gå ut i ett liksom litet etnologgäng och äta på lokala stamhaket (för Sara, som bodde i Flemingsberg där högskolan ju ligger,) Restaurang Flinta. Där skulle man äta upp en mängd förbeställda pizzor som hade bakats medan vi höll på med en massa etnologigrejer.
Pizzabagaren var en hjärtlig karl som inte tog några fångar då han basunerade ut namnen på de pizzor som langades fram ur köket. Då han ropade namnet på en pizza så skulle man ådra sig hans uppmärksamhet, och innan man visste ordet av så stod pizzan där plötsligt på bordet framför en.
Mitt emot mig över bordet satt Kristoffer som doktorerar i Lund. Han för inte mycket oväsen. Inte heller är han de stora gesternas man. Tyvärr satt Kristoffer i pizzabagarens döda vinkel: då pizzabagaren höll upp den pizza på vilken han för tillfället bjöd ut till den hungriga etnologipöbeln så höll han den samtidigt precis så att han inte kunde se Kristoffer bakom den. Varenda gång han proklamerade "Vegetariana!" – och det var ofta, för de flesta etnologer är vegetarianer – så vinkade Kristoffer diskret med ena pekfingret och sa tyst "Jag! Jag skall ha Vegetariana!". Varenda gång gick pizzan till någon annan, som också hade beställt en sådan.
Utom den sista gången. "Vegetariana! VEGETARIANA!" dundrade pizzabagaren och höll den så att han inte kunde se Kristoffer. "Här! Det är jag som skall ha den!" skrek Kristoffer alldeles tyst och stillsamt. "Är det verkligen ingen som skall ha en vegetariana? För vi har fått in beställning på den här också!" "Jo jo, hallå! Jag har beställt en sådan!" sa Kristoffer och utsträckte vinkningen till att omfatta hela handen och till och med underarmen. Men pizzabagaren hörde ingenting. Han var för upptagen med att överrösta Kristoffer och hålla pizzan i vägen så att han inte kunde se honom. Så pizzabagaren tröttnade till slut och bar ut sin sista Vegetariana i köket igen. Tio sekunder senare kom han ut med två andra pizzor. En av dem var en Marinara, och det var vad jag hade beställt. Man kan säga att jag, trots att jag kunde förstå och delta i Kristoffers smärta, själv blev väldigt glad då.
När Animal Collective spelar blir allting till djur. Till och med väggarna inne på Nefertiti är med och skäller och gläfser och vrider sig och hoppar och skälver och skakar, när tjejen med tofsar får upp de anemiska fåntrattarna som satt sig på golvet framför scen och skrattar och ler mot de fulla killarna längst fram liksom helt glädjigt, skakar sina smala höfter och alla vill vara med. Ingen får sitta ned och inte någon vill. Avey Tare och Panda Bear, aldrig nånsin sova mer, i värmen och allt det där mellanregistret som sveper in oss i dans, luften dansar så vi behöver bara slappna av så går allting av sig själv.
Can you howl like wolves? Kan vi dansa med stolar och takpelare där inne på trägolvet? Fötterna vill bara omkring hela tiden. Rytmerna är så små, men när man väl börjat höra dem far de runt i hela kroppen, klanger som inte kan beskrivas som annat än just klanger, främmande fåglar runt omkring som tittar på mig och skriker i kapp med mig och med oss.
Jag lånar pengar för att kunna köpa en skiva, har Feels med mig hem i natten, den uppfinner en värld omkring mig nu när jag sitter här i min lägenhet med min laptop och skriver in Animal Collective i min egen värld. Just nu är den så öppen att nästan alla får vara med.
När man får ett allvarsamt telefonsamtal och blir hämtad i en bil som ens pappa sitter i och kör en själv och sig till sjukhuset, man stannar på parkeringen och hoppar ur, sedan är det en bit att gå till infektionskliniken där de också har de gamla som snart skall ha försvunnit. Pappan pekar på huset intill det vi går in i och säger att det var där du föddes för trettiotre år sedan, har du varit här sen dess? Då svarar man att man inte har. Och går in i huset.
Där inne i en säng i ett litet rum ligger en som man älskat i de trettiotre åren, ögonen slutna, andas som ett litet barn. Det är så fridfullt. Bröstkorgen hävs och sänks, luft ut, luft in. Hon är en fågelunge. Allt är så bräckligt. Hon är alldeles nyfödd. Jag har känt henne i hela mitt liv och aldrig sett henne sova. När hon vaknar igen kommer hon inte att tala mer. Hon har ingen aning om att jag sitter här på en stol bredvid och att allt är som det skall vara, i sömnen har hon krafsat bort syrgasslangen som hon fått då hon kom hit, men hon andas så fint att hon inte behöver den längre. Droppslangen sitter kvar som den skall.
När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna. Då vi skall gå ser jag hur pappa stryker henne över kinden. Jag stannar kvar då han gått ut och gör likadant och viskar till henne med ansiktet nära nära hennes panna. Jag vet inte om viskningen kommer att finnas kvar hos henne och ta emot henne då hon vaknar och undrar var hon är någonstans. Men hos mig kommer den att finnas kvar.
Ibland så ringer det en man känner till en och undrar om man vill gå med på en liten liten festival i en klubbstuga en söndagkväll, och eftersom den klubbstugan bara ligger några kvarter bort så tänker man att det skulle vara jättetrevligt att åka med den man kände dit.
Först var det DBHG, och de satt där och var dramatiska med sina turntables och distpedaler i vanlig ordning. Sedan var det ett litet band som låt sådär lite postpunk, de hade repat tre gånger så en av killarna till mig senare. Och inget ont om de heller, de gjorde så gott det gick med ruttet PA och lite för lite repning. Dessutom stod det tjejer längst fram på deras spelning!
Sedan gick det första av kvällens tre amerikanska punkband på. Punk är ju i USA ungefär lika svennigt som Per Gessle är här, så man hade ju kunnat ana sig till något ganska ointressant. Första bandet var tajta och bra. I ungefär två låtar, sedan gick det på fullkomlig tomgång, en växel i hela tiden; den ganska höga växeln. Efter två låtar kom det också fram en korvbehårad träskpunkare och satte sig på ett bord bredvid mig. Han stank av helvetet och var, som träskpunkare ofta är, över tre meter hög och väldigt stor tvärsöver och runtomkring också. Hela tiden puffade han på en joint som han tagit med in. Jointen fick nog hans vätskeutsöndring att eskalera för han spottade hela tiden på golvet. Jag gick och ställde mig någon annan stans, närmare scenen (som inte fanns utan banden spelade på golvet).
Redan då nästa band spelat sitt set fick jag nog och kom ihåg vad det är som är så dåligt med den mesta punk. Den låter ju för böfwelen som nazistmusik rakt av. Detta bandet var lika tajt men otroligt osvängigt, noll melodier, sidbena och rutig skjorta, bang bang bang tjoff tjong lät trummorna och oinspirerade gitarrsolon efter andra refrängen i varje låt, och ovanpå detta nån machoidiot som skriker och gapar och man fattar över huvud taget inte varför. Och denna förbannade marschtakt, fan, vad är det för fel på er? Är det omöjligt att åtminstone lägga in en backbeat då och då?
Då jag flydde ut från den enbarmliga tillställningen såg jag något intressant. Utanför stugan vid en liten grupp trädgårdsmöbler satt ett gäng punkare, sisådär tjugo stycken. Där satt de och skrålade, knarkade och pissade på klubbstugans vägg i goda vänners lag. En av dem var spottaren. Spelningen höll fortfarande på där inne, men det var här de satt som såg ut att möjligtvis kunna vara lite intresserade ut av musiken. De där inne såg liksom ut som vanligt folk, lite halvalternativa indiemänniskor kanske. Typ som jag.
Varför satt punkarna utanför och inte stod därinne som de väl liksom borde ha gjort? Kan det vara så att de var de första som insåg hur enbarmelig den musiken verkligen är? För det är ju de som är tvungna att lyssna på den! Punk är banne mig den nya anti-punk. Det enda som lite grann liknar den sexighet som ordet punk egentligen borde konnotera är elektro. Men då får det bara vara tjejer som spelar. Killar är det nya patriarkatet! (Fast inte bara strukturer denna gången utan verkligen konkret; riktiga killar. Det gäller dig också, Billie Vision and the dancers-sångaren!)
