En mörk ängel

Följ honom

Till helvetet inatt

Är religionsmystik coolt? Knappast. Eller så är det det. Jag har funderat på om man liksom kan vända det hela ut och in så att det blir det, men det låter sig inte riktigt göras – religion är liksom dumt som det är och ut och in blir det lika dumt, med det goda och det onda och allt det där. Eller så är det som vanligt – det är i abstraktionen allt det där blir spännande, bara man kunde lyckas tänka förbi att det går omkring en massa människor och att de skulle ha att välja mellan Det Goda och Det Onda. Möjligtvis kunde man byta ut det mot att valet inte finns, och att man först efteråt kan förstå vad som var gott och ont. Men då försvinner hela grejen med varför gotiska katedraler och gråtande helgonbilder skulle vara så laddat, gör det inte?

Hallå?
Hör ni oss? Minns ni oss?
Vi är i helvetet nu. Kanske var vi det hela tiden. Kanske är vi födda här.
Natt klockan tolv på dagen. Dimman lämnar aldrig gatorna. Allt är baklänges. Minnen finns bara av sådant som ännu inte hänt. Dåden ligger framför oss. Döden också, och straffet.

Har ni hört Antony and the Johnsons? Antony. Hans röst går genom hela kroppen. Hans och ens egen. Han får en att tro att man har en själ, för kroppen räcker inte till för att förklara hur mycket som resonerar till hans stämma. Allt vibrerar. Allt går sönder, det gråter sönder, allt sveps in i sammetsdjup smärta och värme som är större än rummet jag bor i och allt det som finns därinne. Ingenting finns kvar. Sorgen smeker ens hud, den enda smekning någon nånsin fått, stannar inte vid huden går rakt igenom kroppen dras genom bruna silkessvepningar gnistrar av stjärnor där dina ögons ljus går förlorat, det sugs in och utplånas. Förförelse och antiorgasm – klimax kommer först vid den ultimata stillheten.

Antony är sändebudet från helvetet som kommit för att delge oss budskapet att det inte är det mänskliga som gör oss fantastiska. Det spelar ingen roll vad vi tror – ”tror” är bara ännu en klumpig generalisering, samma som den som delar in oss i män och kvinnor och barn och vuxna och gamla och svarta och vita och allt annat som klistrar fast våra kroppar i den värld vi kallar ”vår egen” och som kännetecknas av kategorier och deras markörer. Antonys röst har inga sådana markörer, inte Antonys kropp heller. Inte ens den musik som omger den kan placeras in i en tid, möjligtvis i ett rum. Det är för att ett rum är det minsta vi behöver för att kunna referera till något. I Antonys rum utan tid, eller för alla tider, glider hela livet igenom, upplöses alla kategorier i varandra, slipper vi slutligen oket att inte få vara något annat än människa, trettiotre år gamla, heterosexuella av manligt kön och med ljus hudfärg, eller vad våra speciella markörer nu var… men vi slipper det inte genom att lämna våra kroppar, som en kristen gud velat göra det, eller genom att lösas upp i en världssjäl där vi försvinner ut mot ett förlåtande intigt universum. Då Antony sjunger går istället hans röst genom dig, blir dig, det är din röst, allt den har – alla de mankvinnosvartvitgammalungbarnhermafrodithomohetero monomultipolyamorösasexuella strömmar som den finns i, som den skickar ut dig i, blir också dina just då. Inte ett upplösande utan ett sammansmältande.
Det är bara att blunda. Man följer med, då minns man. Att det är ju inte egenskaperna i sig som är fel och dåliga. Felaktigheten är ju i sådana fall att vi alltid är förvisade till så få av dem, och därmed – beroende på vilka vi tillskrivits – för evigt utestängda från andra av dem. Antony är allt utanförskap på jorden. Hans röst har egenskaper av alla, vilket av himlen förbjudits. Han är naturvidrig i nästan alla meningar. Alla ordningar är bortkastade på honom – han/hon bryter dem alla. Därför måste det vara sorgen som är vägen därifrån, och det är inte en väg som man faktiskt färdas på, för man kommer aldrig fram till den andra sidan. Antony är vår ständiga påminnelse om det fängelse du och jag ständigt återskapar runt oss själva med varje handling och tanke, för dessa handlingar och tankar behöver också fängelset för att kunna uppstå. Men Antony påminner om fängelset genom att visa vägen ut det, men på grund av fängelsets egna egenskaper måste också vägen ur det var likadant beskaffad – vi bär den med oss, vi framskapar den i samma andetag som vi framskapar fängelset, men den är svårare att finna… precis där i skuggan, bakom hörnet, i ögonvrån eller den döda punkten mitt i synfältet där hjärnan återskapar det vi är för nära för att se.

Någonting om råttfångaren från Hameln. Vi blir aldrig de där barnen som följde honom och hans flöjt med in i berget. Vi kan bara önska att vi var det. Vi är kroppar. Vi är kropp. '

Hit måste du, och sedan förändras du.

Sommarkamera

Du blinkar en enda gång, sedan är alltihop försvunnet. Jag har räknat ut vad det är jag vill ha: det kan inte redogöras för med ord, för orden beskriver det inte, de kan bara visa på vad som finns runtomkring, vid sidan om, framför bakom. Jag har förstått att orden fixerar punkter i verkligheten, punkter som skall framstå som färdiga enheter som traskar omkring där och iakttar varandra, ibland kommer fram till varandra och gör saker som får dem själva eller de andra enheterna att förändras. Ögonen är kameror: de vill se världen just så. De vill tro att det därute är färdiga enheter som iakttas av dem själva eller någon bakom dem. Orden gör ögonen till kameror som fryser verkligheterna och gör dem till en enda, och som definierar sitt motiv: därutear, individer, interaktioner, åtskillnader och främlingskaper. Varken orden eller ögonen kan dock egentligen fixera någonting. Den makten har de inte. Ögonens makt är väldigt liten över huvud taget, utan orden skulle de fungera på helt andra sätt. Men orden kan liksom bändas om, smidas till nya funktioner, omges med nya vänner. De kan dock aldrig nå längre än vad deras egen vilja till makt tillåter: de kan aldrig vara något annat än organiska maskiner som sätts i arbete, växter i en vild trädgård, för många bollar i en bandymatch. De gör något. Det är det de gör som är det de är. Men de betyder inget. De har inte makten att definiera något. Bara att förändra.
Det är därför jag inte kan redogöra för vad det är som jag vill ha med ord. Med orden kan jag skapa en konstruktion som visar sig som just en sådan. Men det jag vill ha blir det som glider emellan orden, som inte låter sig beskrivas, som finns med i konstruktionen men inte som fixerade punkter eller färdiga betydelser. Kan jag skapa en konstruktion som också i sig skapar en idé hos den som läser den, en idé om att det viktiga inte finns i punkterna utan flödet mellan dem, så har någonting lyckats.
Ändå är hela grejen att jag försöker skapa mig själv som en sådan fixerad punkt. Min yrkeskår kallar det för identitet. Det är den fasthet som skall utgöra min ständiga referenspunkt, utblicken från min lekamen och mitt medvetandes hem. Jag skall identifiera "mig" med den. Var mig själv. Det är jävlar i mig orättvist alltihop! För det mesta denna sommar har den varit skitjobbig, den där referenspunkten. Jag måste vara så förbannat snygg tycker jag själv. Jag själv ger mig ingen ro. Och belöningen blir liten.
Vad var det som försvann?
- En glimt i mitt eget öga. Den gled förbi snabbt, men i och med att jag såg den inifrån så hann jag med ändå, eller i alla fall hann jag sakna den då den försvunnit.
- Kärlek, ett ögonblick. Då man numera vet att det inte finns någon skillnad mellan det som upplevs och den som upplever det (de är samma sak!) så kunde den kärleken värma upp allting det ögonblicket: dig, mig, sakerna vi sa, sakerna vi inte sa, lokalen alla fanns i. Möbler och husgeråd, kläder och djur, allt blev älskat.
- Ytan på någons hud. Små små fjun, jag såg alltihop från mycket nära håll, jag kände dess smak genom rummet även om jag inte var riktigt så nära att jag kunde slicka på den eller så. Jag minns inte smaken ännu, men jag kanske kommer att göra det. Jag vet dock att den smakade mer som ljud än som mat: ljudet av fin fin metall i marken, men absolut ingen metallsmak.



Drakarna behöver människorna för att renodla guld. Guldet mångdubblar deras medvetande, sprider ut, sjunger för dem och besvarar det kall som sänts ut över överfattbara frekvenser. Guld finner drakars amplitud och förstärker den. Det är därför drakar söker sig till guld, samlar ihop det och ligger ovanpå det. Men guld finns inte renodlat i naturen; trots att de har sex lemmar då alla andra djur har fyra kan inte drakarna raffinera det själva. Människorna är drakarnas teknologi för att förfina guld.