Det har visat sig att den indiehumor på det sista förekommit på Delete Forever inte har träffat riktigt rätt. Trots att det t.ex. var flera år sedan Rockmonster var aktiva så är världen tydligen inte redo för genren "Rockmonstervitsar"’, bara ett av många exempel på hur ett band kan vara långt före sin tid. Som praktiserande etnolog kan jag dessutom inte annat än att konstatera att det inte går att presentera en färdig kategori material för världen och hoppas att det passar – det hela måste tydligen komma liksom nedifrån (vilket förstås får mig att önska att jag startat denna blogg för sju år sen, innan jag började med allt det här doktorerandet och blott var en i en massa indiekids). Men att avliva ett tema som detta är inte något som kan företas helt i det tysta. Det måste markeras med en sån sjujävla smäll så att världen aldrig helt hämtar sig efteråt. Därför har det bestämts att jag måste ge luft åt en av de mörkaste hemligheter som dväljs i mitt sjuka, men rika, inre bestiarium av indiehumor-parafernalia.
Minns ni Souls? De var banne mig ett av de grymmaste band vi haft äran att få erbjuda ett hem för i denna Svea Rikes andra stad. Och Göteborg är ändå landets typ bästa musikstad! Tillsammans med en massa andra städer förstås. Men bättre än Souls har det inte ofta blivit.
Cecilia, som sjöng, var noga med att vara skandalös i sina uttalanden i TV och tidningar. Det måste man uppskatta henne för. Det var mycket kroppsvätskor och gaser med mera. Låtarna handlade om knullapor och sånt där. Dagens indieelit framstår då sannerligen som fega råmesar vid vilken jämförelse som helst! Då Souls 1994 intervjuades i Nöjesguiden i samband med releasen av deras debut-LP "Tjitchistchsiy (sudëk)" så sade Cecilia att hon var så trött på att vara tvungen att provocera och vara så förbålt utmanande hela tiden. Varför förväntade folk sig sånt, vafaan, hon var väl en människa hon också, varför skulle hon jämt behöva vara fanbärare för all jordens smaklösheter? Sedan kunde hon ändå inte hålla sig ifrån att framemot intervjuns slut drämma till med den helt obetalbara repliken "Vi är en jättekuk i indiepopens röv!" Makalöst, visst? Vi älskar dig, Cecilia!
Tiden gick, vi alla grät bittra tårar då Souls beslutade sig för att gå skilda vägar några år senare. Vi hatade livet och hela världen, men främst av allt förstås djävulen i väst, Amerikas Förenta Stater, vilka ryktesmässigt utnämnts till skälet till splittringen (turné med Bush… vem skulle överlevt något så rysligt?). Då tiden var inne för mitt eget rockband COARPNC att få en sån där Nöjesguiden-helsida visste jag mycket väl att jag var förpliktigad att avsluta intervjun med repliken "Vi är en jätteröv på indiepopens kuk!". Det var min plikt, mot Souls, mot Nöjesguiden och mot mig själv. Men det visade sig förstås att jag var fegare än Cecilia. Så jag vågade inte säga det.
(Jag är inte säker på vad det betyder. Det var en hyllning liksom. Och nu är jag fri! Äntligen kan jag lämna detta bakom mig och ha ett normalt liv! Och ni slipper mer indiehumor.)
lördag, december 17, 2005
söndag, december 11, 2005
I was Tanita Tikaram´s mutant lovetoy
Okej, nu är alltså isen bruten och ordvitsandet en gång för alla introducerat här på bloggen min. Det enda som väntar nu är ett jordskred av usel humor. Jag har försökt hålla dylikt borta härifrån, men nu när jag liksom överlistat mig själv genom att i mitt förra inlägg linda in det i en historia, så finns det inte mycket att göra. En trojansk häst, igen.
Det var ju det här med indie-humor, till vilket vissa artister och band lånar sig särskilt gärna. Jag ränker på Harlem, det nya bandet som inhemska stoltheterna Service har signat och släppt EPn "Game & Watch". Bandet (duon) spelar en sorts macho-elektro, mycket dansbar och riktigt bra. Man frågar sig dock varför bandet valt det föga manliga namnet Harlem, som ju inte direkt korresponderar med bandets i övrigt ganska hårdföra ambitioner. Skulle inte Hingstlem eller, ännu hellre, Tjurlem vara ett lämpligare namn?
Till råga på allt så utgörs ena halvan av Harlem av en kille som heter Martin och som förr var med i ett band som hette Rockmonster, ett namn som verkligen tilllåtit mig att tas tag i av mitt göteborgska arv och om vilket jag således utvecklat en hel genre av vitsar. Vad sägs t.ex. om:
"Man måste säga att dina låtar följer ett visst rockmönster."
"Denna arketypiska rockmusik borde ställas ut i någon form av rockmonter."
"Men Martin, du dricker ju kaffe som den värsta rockmoster!"
Osv, osv, osv.
(Jag ser mig också tvungen att påpeka att jag alltså tycker att Harlem och Rockmonster svänger som tusan båda två och att Martin, vad jag förstår, är en väldigt trevlig prick. Det är alltså mitt göteborgsarv som TVINGAR MIG till detta, varför det ju var ett elände att jag nu en gång för alla öppnade upp Delete Forever för denna mörka sida av mig själv och min verksamhet.)
Det var ju det här med indie-humor, till vilket vissa artister och band lånar sig särskilt gärna. Jag ränker på Harlem, det nya bandet som inhemska stoltheterna Service har signat och släppt EPn "Game & Watch". Bandet (duon) spelar en sorts macho-elektro, mycket dansbar och riktigt bra. Man frågar sig dock varför bandet valt det föga manliga namnet Harlem, som ju inte direkt korresponderar med bandets i övrigt ganska hårdföra ambitioner. Skulle inte Hingstlem eller, ännu hellre, Tjurlem vara ett lämpligare namn?
Till råga på allt så utgörs ena halvan av Harlem av en kille som heter Martin och som förr var med i ett band som hette Rockmonster, ett namn som verkligen tilllåtit mig att tas tag i av mitt göteborgska arv och om vilket jag således utvecklat en hel genre av vitsar. Vad sägs t.ex. om:
"Man måste säga att dina låtar följer ett visst rockmönster."
"Denna arketypiska rockmusik borde ställas ut i någon form av rockmonter."
"Men Martin, du dricker ju kaffe som den värsta rockmoster!"
Osv, osv, osv.
(Jag ser mig också tvungen att påpeka att jag alltså tycker att Harlem och Rockmonster svänger som tusan båda två och att Martin, vad jag förstår, är en väldigt trevlig prick. Det är alltså mitt göteborgsarv som TVINGAR MIG till detta, varför det ju var ett elände att jag nu en gång för alla öppnade upp Delete Forever för denna mörka sida av mig själv och min verksamhet.)
Min favoritställning
Alltså, jag känner att jag behöver mer erkännande för det här skämtet som jag sa (skrev) igår. Så här var det.
Jag var på kalas hos H och C och de hade fått en sån där "mina kompisar"-bok av I, fast den var liksom för vuxna så det stod såna där saker som "Min favoritmaskin: …………." i den och så skulle man fylla i, ni fattar principen. ("Men vilket djur liknar jag egentligen?" I: "Hundvalp! Du ser precis ut som en hundvalp.") Ungefär hälften av frågorna handlade förstås om sex.
… Eller gjorde de verkligen det? Jag tyckte att jag hittade på något så ini helvete kul då jag på frågan "Min favoritställning: ………." svarade "tandställning". Jag tyckte det var så skoj att jag ville att alla andra skulle berömma mig för min enorma slagfärdighet och uppfinningsrikedom. Så jag skrattade högt åt mitt skämt och då vart alla andra tvungna att fråga vad det handlade om och jag således fick läsa upp vad jag skrivit (smart, visst?). Men det var nästan ingen som tyckte det var lika kul som jag hade tyckt själv. Så går det när man umgås med småsinta typer som vägrar erkänna ens storhet!
Jag var på kalas hos H och C och de hade fått en sån där "mina kompisar"-bok av I, fast den var liksom för vuxna så det stod såna där saker som "Min favoritmaskin: …………." i den och så skulle man fylla i, ni fattar principen. ("Men vilket djur liknar jag egentligen?" I: "Hundvalp! Du ser precis ut som en hundvalp.") Ungefär hälften av frågorna handlade förstås om sex.
… Eller gjorde de verkligen det? Jag tyckte att jag hittade på något så ini helvete kul då jag på frågan "Min favoritställning: ………." svarade "tandställning". Jag tyckte det var så skoj att jag ville att alla andra skulle berömma mig för min enorma slagfärdighet och uppfinningsrikedom. Så jag skrattade högt åt mitt skämt och då vart alla andra tvungna att fråga vad det handlade om och jag således fick läsa upp vad jag skrivit (smart, visst?). Men det var nästan ingen som tyckte det var lika kul som jag hade tyckt själv. Så går det när man umgås med småsinta typer som vägrar erkänna ens storhet!
fredag, december 09, 2005
Idag är sista dagen i ditt hittillsvarande liv
Kambrater!
Jag har hållit på och tuggat på nånting ett tag. detta är första delen av något som kommer att fortsätta och bli nåt stort och viktigt typ sen, tre fyra inlägg fram i tiden. Det viktiga kommer sen, alltså. Men det som redan finns är rätt bra det också. Håll till godo, alltså. Håll till godo, annars dödar jag er!
/er bäste vän, Jakob
:
Jag började närma mig de där berömda trettio, men det var på den tiden då farmor fortfarande var pigg och rask, så man åkte fortfarande hem till henne på födelsedagarna och var på kalas. Då fick man bland annat träffa Broren, en av mina gammelfarbröder, han som vart gift med farmors minstingsyster Mimmi. Jag hade strax innan jag fyllde tjugofem börjat utveckla en faiblesse för kostymer. Kostymer var Nick Cave, Burt Bacharack, Lustans Lakejer och Michel Foucault, de var dekadens, skarpsinne, allvar och magisk mörk poesi, de var livserfarenhet, engagemang och blasering i liksom ett enda underbart ihopsvept paket. Barnsligt som bara sjutton, men för de gamla såg jag nog ut att ha blivit särdeles mycket vuxnare och mognare då jag tidigare avverkat stilarna hårdrock (som elvaåring), synth (som fjortonåring), svartrock (som sextonåring), nån form av trashgoth (som artonåring), indie (som tjugoåring) och grunge (som det hela gled över i nån gång efter tjugo).
Och Broren frågade mig om det möjligtvis var så att jag nu, när jag höll på att bli vuxen (vilket förmodligen framstod som mycket sent för Broren, vars generation tvingats både se ut, tänka och fungera som vuxna redan i tonåren) märkte att jag började lyssna på musik på ett nytt sätt. Var det kanske så att jag började lämna tonårsmusiken och närma mig en mer vuxen musiksmak?
Det var det ju inte. Jag har alltid gillat bra musik. Och bara för att jag var över tjugofem så betydde ju inte det att jag plötsligt misslyckades med att höra det fantastiska hos Skinny Puppy, Cure, Jesus Lizard, Slint, John Coltrane, The Smiths, My Bloody Valentine, Nitzer Ebb eller vad som helst som hade varit livsintensifieringsknarket i mitt dittillsvarande liv. Och då jag sa till Broren att det snarare var så att min musiksmak bara blev större för varje dag, att jag blev bättre och bättre på att ta till mig även mer extrema musikformer ju äldre jag blev, så förstod jag själv att musiksmak inte är åldersbetingat på något sätt, att det handlar om helt andra saker. Tyvärr så dog ju samtalet ganska snart efter (och kanske i och med) det.
Jag har hållit på och tuggat på nånting ett tag. detta är första delen av något som kommer att fortsätta och bli nåt stort och viktigt typ sen, tre fyra inlägg fram i tiden. Det viktiga kommer sen, alltså. Men det som redan finns är rätt bra det också. Håll till godo, alltså. Håll till godo, annars dödar jag er!
/er bäste vän, Jakob
:
Jag började närma mig de där berömda trettio, men det var på den tiden då farmor fortfarande var pigg och rask, så man åkte fortfarande hem till henne på födelsedagarna och var på kalas. Då fick man bland annat träffa Broren, en av mina gammelfarbröder, han som vart gift med farmors minstingsyster Mimmi. Jag hade strax innan jag fyllde tjugofem börjat utveckla en faiblesse för kostymer. Kostymer var Nick Cave, Burt Bacharack, Lustans Lakejer och Michel Foucault, de var dekadens, skarpsinne, allvar och magisk mörk poesi, de var livserfarenhet, engagemang och blasering i liksom ett enda underbart ihopsvept paket. Barnsligt som bara sjutton, men för de gamla såg jag nog ut att ha blivit särdeles mycket vuxnare och mognare då jag tidigare avverkat stilarna hårdrock (som elvaåring), synth (som fjortonåring), svartrock (som sextonåring), nån form av trashgoth (som artonåring), indie (som tjugoåring) och grunge (som det hela gled över i nån gång efter tjugo).
Och Broren frågade mig om det möjligtvis var så att jag nu, när jag höll på att bli vuxen (vilket förmodligen framstod som mycket sent för Broren, vars generation tvingats både se ut, tänka och fungera som vuxna redan i tonåren) märkte att jag började lyssna på musik på ett nytt sätt. Var det kanske så att jag började lämna tonårsmusiken och närma mig en mer vuxen musiksmak?
Det var det ju inte. Jag har alltid gillat bra musik. Och bara för att jag var över tjugofem så betydde ju inte det att jag plötsligt misslyckades med att höra det fantastiska hos Skinny Puppy, Cure, Jesus Lizard, Slint, John Coltrane, The Smiths, My Bloody Valentine, Nitzer Ebb eller vad som helst som hade varit livsintensifieringsknarket i mitt dittillsvarande liv. Och då jag sa till Broren att det snarare var så att min musiksmak bara blev större för varje dag, att jag blev bättre och bättre på att ta till mig även mer extrema musikformer ju äldre jag blev, så förstod jag själv att musiksmak inte är åldersbetingat på något sätt, att det handlar om helt andra saker. Tyvärr så dog ju samtalet ganska snart efter (och kanske i och med) det.
söndag, december 04, 2005
Wenster/Mattsson World Domination
Ni fattar inte vad grymma grejer man hittar när man går igenom gammalt skräp i en bortgången släktings lägenhet! Regimnivån på det här kortet måste ju betraktas som oerhört hög. Utan att lämna ut några oskyldiga mer än nödvändigt kan jag säga att alla på kortet (som, märk väl framkallningsdatum i kanten, är från mars 1970) är kär släkt till undertecknad. Huvet som sticker fram till vänster och på nåt besynnerligt sätt ser ut att vara tvådimensionellt och fasttejpat på väggen tillhör Maja, min framlidna farmor, all frid vare med henne.Vad kan man säga? Kompositionen, färgerna, stylingen… kortets huvudpersoner, farmors huvud, strömbrytarknappen, väggklockan. Tapeten… gudabenådad, inget mindre än så. Man saknar ord. Hunden hålls av en kvinna som några år senare skulle komma att avla nästa generations förstfödsling, den store Jag Själv. Självaste hunden hette Nettan och tillhörde faster I-K, som inte är med på kortet. Jag minns Nettan från min barndom i Borås, hon var fortfarande med fram mot slutet av sjuttiotalet men gammel och skranglig, jag brukade på uppmaning av farmor bära henne upp och ned för den heltäckningsmattebeklädda trappan med de mörkgröna vävtapeterna i vårt radhus i Borås. Jag var inte säker på hur jag skulle umgås med Nettan i övrigt så det blev en jäkla massa bärande upp och ned för de där trapporna, vare sig Nettan ville eller inte, hon var liksom för svag för att göra motstånd så det var bara att finna sig. Jag minns att min morbrors familj vid samma tid hade en katt som hette Cesar. Jag försökte vid ett tillfälle bära Cesar ned för trapporna också, vilket vart helt fel, Cesar blev fullständigt pissed off och fräste och rev mig på handen. Fördömelse över dig, Cesar! Om du ändå varit lika svag och försvarslös som Nettan!
Daltorpsgatan lounge
Detta blytunga kort föreställer inga mindre än det gryende sjuttiotalets coolaste katter, nämligen min far flankerad av syster Inga-Karin. Pappas kostym lämnar inget övrigt att önska, snäv och kroppsnära i brun manchester, med breda slag men strax innan sjuttiotalets groteska byxbensutsvängningar gjorde världen fulare (men skojigare). Han är tjugofem år på kortet. Faster I-K gör en helt knäsvag, med svarta pumps, vita strumpor och långärmad svart klänning som slutar nånstans strax under ljumskarna, komplett med Yorkshireterrier som accessoar och allt. Gud, vad jag älskar livet!
torsdag, december 01, 2005
Maja
Där satt vi i bänkarna och lyssnade på prästen och musiken, pappa och auntie Karin hade valt musiken, orgeln och fiolen spelade Ave Maria och predikan handlade om att "jord skall du bli igen" betydde ett återlämnande av kroppen i Guds skapande hand, kistan stod där framme och blommorna var överallt. Alla hade velat köpa blommor till Maja, hon som alltid hade velat se det positiva i livet. Det gjorde hon fortfarande. Hennes värld var så ljus. Där var vi allihop, jag i finkostymen och nya slipsen, min bror influgen från London, hennes barn som var min pappa (med hustru Eva) och syster Inga-Karin och mina kusiner Paul och Dan från USA. Men där var också barnen till flera av hennes sex bröder och minstingsystern Mimmi och hennes familj. Hennes kompis Ingrid Hansson, min rökarkompis på balkongen där på Daltorpsgatan under otaliga sjuttio-, sjuttiofem-, åttio- ochsåvidare-årsdagar, den sista av min farmors väninnor som fortfarande lever (och som röker mer än nånsin. Över nittio och känt farmor sen de jobbade tillsammans på fabrik som sjuttonåriga flickor. Dessutom min idol.). I ett hörn satt kusinerna – Kerstin, Inga, hon den varma som jag glömmer namnet på och som liksom får oklarare ögon för varje år. Gamla kämpar, hjältar som tagit fram finaste klänningen ur garderoben för att ta farväl av Maja på hennes sista resa. Finskorna, festkappan. Jag tror Inga hade lite färg på ögonlocken också.
Och vi gick fram först till kistan, de två barnen och Eva och så barnbarnen som var jag och min bror och amerikakusinerna, och stod där tysta med våra rosor i händerna, vi var så stora allihop och så små. "Tack Maja" sa min pappa, "Tack för livet". Och la sin ros på kistan. Orgeln var en mjuk dimma runt oss. Tårarna gjorde ont i halsen och smakade så salt, det var den ohemskaste sorg som känt mig. Tack för livet. Mitt också. Det var så rättvist att Maja skulle få all denna sorg, att hon skulle lämna oss just nu. Alla vi som stod där stod ensamma kvar, hon som föst ihop oss allesammans hade dragit vidare, Maja hade följt de kosmiska stormarna ut mot evigheten. Och vi stod ensamma kvar, ensamma allihop, och jag stod där vid evighetens rand och jag var en gång det första barnbarnet, och regnet utanför, det hällde ned på Örgryte Gamla Kyrka den 1 december 2005, halsen full av tårar och jag lägger min ros på farmors kista och hälsar henne farväl, aldrig aldrig mer får jag träffa dig igen.
Och vi gick fram först till kistan, de två barnen och Eva och så barnbarnen som var jag och min bror och amerikakusinerna, och stod där tysta med våra rosor i händerna, vi var så stora allihop och så små. "Tack Maja" sa min pappa, "Tack för livet". Och la sin ros på kistan. Orgeln var en mjuk dimma runt oss. Tårarna gjorde ont i halsen och smakade så salt, det var den ohemskaste sorg som känt mig. Tack för livet. Mitt också. Det var så rättvist att Maja skulle få all denna sorg, att hon skulle lämna oss just nu. Alla vi som stod där stod ensamma kvar, hon som föst ihop oss allesammans hade dragit vidare, Maja hade följt de kosmiska stormarna ut mot evigheten. Och vi stod ensamma kvar, ensamma allihop, och jag stod där vid evighetens rand och jag var en gång det första barnbarnet, och regnet utanför, det hällde ned på Örgryte Gamla Kyrka den 1 december 2005, halsen full av tårar och jag lägger min ros på farmors kista och hälsar henne farväl, aldrig aldrig mer får jag träffa dig igen.
tisdag, november 29, 2005
Den dåliga boken och den bra boken
Sedan jag flyttade in i Jonatans lägenhet för drygt ett halvår sen har jag läst två böcker som stod här i hans bokhylla. Det är ett ganska bra facit för mig; jag läser nästan ingen skönlitteratur alls. Det gör jag rätt i. Författare kan ju fan inte skriva.
Den första boken korroborerade denna utsaga. Efter att ha läst "Den hemliga historien" av Donna Tartt verkade det som om böcker faktiskt var ännu sämre än jag minns dem. Den började uselt, fortsatte hemskt och slutet var bottenlöst.
Varför läste jag den? Det var mysigt liksom, jagvetinte, det var en kul grej, det regnade ute och jag hade inget att göra och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Och så tänkte jag att jag kunde skryta med att ha läst en roman. Men jag har just inte skrutit för en endaste person med att jag läst "Den hemliga historien".
Jag har ingen aning om varför jag skulle börja läsa den andra boken, men det visade sig vara en bra idé. Redan titeln liksom andas och lever. Boken heter "Jag smyger förbi en yxa". Beate Grimsrud har skrivit den. Den är så bra så att jag fortsätter skriva den även om jag läst ut den. Jag tänker att det kanske är den som har skrivit mig. Den skriver mig fortfarande. Vem är Beate Grimsrud?
:
Jag ligger i snön och kippar efter luft, det gick inte. Jag kunde inte annat än att bli sprinter, världens snabbaste sprinter. Jag reser mig, går mot stora vägen med lycka i bröstet. Jag vinner fast jag inte har bestämt det, för jag vill vinna. På mig väntar bara något gott, det kan inte vara annorlunda. Det är typiskt.
När jag kommer in i hallen hemma är det märkligt tyst, plötsligt vet hela kroppen att någon har dött. Det tar lång tid att få av pjäxorna. Väl inne förstår jag att syskonen har gått och lagt sig, men jag måste fråga mor.
- Har någon dött?
- Tänker du på någon särskild?
Och då tänker jag på mor, men säger det inte.
Den första boken korroborerade denna utsaga. Efter att ha läst "Den hemliga historien" av Donna Tartt verkade det som om böcker faktiskt var ännu sämre än jag minns dem. Den började uselt, fortsatte hemskt och slutet var bottenlöst.
Varför läste jag den? Det var mysigt liksom, jagvetinte, det var en kul grej, det regnade ute och jag hade inget att göra och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Och så tänkte jag att jag kunde skryta med att ha läst en roman. Men jag har just inte skrutit för en endaste person med att jag läst "Den hemliga historien".
Jag har ingen aning om varför jag skulle börja läsa den andra boken, men det visade sig vara en bra idé. Redan titeln liksom andas och lever. Boken heter "Jag smyger förbi en yxa". Beate Grimsrud har skrivit den. Den är så bra så att jag fortsätter skriva den även om jag läst ut den. Jag tänker att det kanske är den som har skrivit mig. Den skriver mig fortfarande. Vem är Beate Grimsrud?
:
Jag ligger i snön och kippar efter luft, det gick inte. Jag kunde inte annat än att bli sprinter, världens snabbaste sprinter. Jag reser mig, går mot stora vägen med lycka i bröstet. Jag vinner fast jag inte har bestämt det, för jag vill vinna. På mig väntar bara något gott, det kan inte vara annorlunda. Det är typiskt.
När jag kommer in i hallen hemma är det märkligt tyst, plötsligt vet hela kroppen att någon har dött. Det tar lång tid att få av pjäxorna. Väl inne förstår jag att syskonen har gått och lagt sig, men jag måste fråga mor.
- Har någon dött?
- Tänker du på någon särskild?
Och då tänker jag på mor, men säger det inte.
tisdag, november 15, 2005
Kristoffers hunger
Om man, såsom jag är, är doktorand i etnologi så får man om man vill åka på de nationella doktoranddagarna. Men bara en gång om året. I år var ägde det hela rum på Södertörns högskola, och fram på fredagsaftonen skulle man gå ut i ett liksom litet etnologgäng och äta på lokala stamhaket (för Sara, som bodde i Flemingsberg där högskolan ju ligger,) Restaurang Flinta. Där skulle man äta upp en mängd förbeställda pizzor som hade bakats medan vi höll på med en massa etnologigrejer.
Pizzabagaren var en hjärtlig karl som inte tog några fångar då han basunerade ut namnen på de pizzor som langades fram ur köket. Då han ropade namnet på en pizza så skulle man ådra sig hans uppmärksamhet, och innan man visste ordet av så stod pizzan där plötsligt på bordet framför en.
Mitt emot mig över bordet satt Kristoffer som doktorerar i Lund. Han för inte mycket oväsen. Inte heller är han de stora gesternas man. Tyvärr satt Kristoffer i pizzabagarens döda vinkel: då pizzabagaren höll upp den pizza på vilken han för tillfället bjöd ut till den hungriga etnologipöbeln så höll han den samtidigt precis så att han inte kunde se Kristoffer bakom den. Varenda gång han proklamerade "Vegetariana!" – och det var ofta, för de flesta etnologer är vegetarianer – så vinkade Kristoffer diskret med ena pekfingret och sa tyst "Jag! Jag skall ha Vegetariana!". Varenda gång gick pizzan till någon annan, som också hade beställt en sådan.
Utom den sista gången. "Vegetariana! VEGETARIANA!" dundrade pizzabagaren och höll den så att han inte kunde se Kristoffer. "Här! Det är jag som skall ha den!" skrek Kristoffer alldeles tyst och stillsamt. "Är det verkligen ingen som skall ha en vegetariana? För vi har fått in beställning på den här också!" "Jo jo, hallå! Jag har beställt en sådan!" sa Kristoffer och utsträckte vinkningen till att omfatta hela handen och till och med underarmen. Men pizzabagaren hörde ingenting. Han var för upptagen med att överrösta Kristoffer och hålla pizzan i vägen så att han inte kunde se honom. Så pizzabagaren tröttnade till slut och bar ut sin sista Vegetariana i köket igen. Tio sekunder senare kom han ut med två andra pizzor. En av dem var en Marinara, och det var vad jag hade beställt. Man kan säga att jag, trots att jag kunde förstå och delta i Kristoffers smärta, själv blev väldigt glad då.
Pizzabagaren var en hjärtlig karl som inte tog några fångar då han basunerade ut namnen på de pizzor som langades fram ur köket. Då han ropade namnet på en pizza så skulle man ådra sig hans uppmärksamhet, och innan man visste ordet av så stod pizzan där plötsligt på bordet framför en.
Mitt emot mig över bordet satt Kristoffer som doktorerar i Lund. Han för inte mycket oväsen. Inte heller är han de stora gesternas man. Tyvärr satt Kristoffer i pizzabagarens döda vinkel: då pizzabagaren höll upp den pizza på vilken han för tillfället bjöd ut till den hungriga etnologipöbeln så höll han den samtidigt precis så att han inte kunde se Kristoffer bakom den. Varenda gång han proklamerade "Vegetariana!" – och det var ofta, för de flesta etnologer är vegetarianer – så vinkade Kristoffer diskret med ena pekfingret och sa tyst "Jag! Jag skall ha Vegetariana!". Varenda gång gick pizzan till någon annan, som också hade beställt en sådan.
Utom den sista gången. "Vegetariana! VEGETARIANA!" dundrade pizzabagaren och höll den så att han inte kunde se Kristoffer. "Här! Det är jag som skall ha den!" skrek Kristoffer alldeles tyst och stillsamt. "Är det verkligen ingen som skall ha en vegetariana? För vi har fått in beställning på den här också!" "Jo jo, hallå! Jag har beställt en sådan!" sa Kristoffer och utsträckte vinkningen till att omfatta hela handen och till och med underarmen. Men pizzabagaren hörde ingenting. Han var för upptagen med att överrösta Kristoffer och hålla pizzan i vägen så att han inte kunde se honom. Så pizzabagaren tröttnade till slut och bar ut sin sista Vegetariana i köket igen. Tio sekunder senare kom han ut med två andra pizzor. En av dem var en Marinara, och det var vad jag hade beställt. Man kan säga att jag, trots att jag kunde förstå och delta i Kristoffers smärta, själv blev väldigt glad då.
Kan vi yla som vargar?
När Animal Collective spelar blir allting till djur. Till och med väggarna inne på Nefertiti är med och skäller och gläfser och vrider sig och hoppar och skälver och skakar, när tjejen med tofsar får upp de anemiska fåntrattarna som satt sig på golvet framför scen och skrattar och ler mot de fulla killarna längst fram liksom helt glädjigt, skakar sina smala höfter och alla vill vara med. Ingen får sitta ned och inte någon vill. Avey Tare och Panda Bear, aldrig nånsin sova mer, i värmen och allt det där mellanregistret som sveper in oss i dans, luften dansar så vi behöver bara slappna av så går allting av sig själv.
Can you howl like wolves? Kan vi dansa med stolar och takpelare där inne på trägolvet? Fötterna vill bara omkring hela tiden. Rytmerna är så små, men när man väl börjat höra dem far de runt i hela kroppen, klanger som inte kan beskrivas som annat än just klanger, främmande fåglar runt omkring som tittar på mig och skriker i kapp med mig och med oss.
Jag lånar pengar för att kunna köpa en skiva, har Feels med mig hem i natten, den uppfinner en värld omkring mig nu när jag sitter här i min lägenhet med min laptop och skriver in Animal Collective i min egen värld. Just nu är den så öppen att nästan alla får vara med.
Can you howl like wolves? Kan vi dansa med stolar och takpelare där inne på trägolvet? Fötterna vill bara omkring hela tiden. Rytmerna är så små, men när man väl börjat höra dem far de runt i hela kroppen, klanger som inte kan beskrivas som annat än just klanger, främmande fåglar runt omkring som tittar på mig och skriker i kapp med mig och med oss.
Jag lånar pengar för att kunna köpa en skiva, har Feels med mig hem i natten, den uppfinner en värld omkring mig nu när jag sitter här i min lägenhet med min laptop och skriver in Animal Collective i min egen värld. Just nu är den så öppen att nästan alla får vara med.
måndag, november 07, 2005
Farmor
När man får ett allvarsamt telefonsamtal och blir hämtad i en bil som ens pappa sitter i och kör en själv och sig till sjukhuset, man stannar på parkeringen och hoppar ur, sedan är det en bit att gå till infektionskliniken där de också har de gamla som snart skall ha försvunnit. Pappan pekar på huset intill det vi går in i och säger att det var där du föddes för trettiotre år sedan, har du varit här sen dess? Då svarar man att man inte har. Och går in i huset.
Där inne i en säng i ett litet rum ligger en som man älskat i de trettiotre åren, ögonen slutna, andas som ett litet barn. Det är så fridfullt. Bröstkorgen hävs och sänks, luft ut, luft in. Hon är en fågelunge. Allt är så bräckligt. Hon är alldeles nyfödd. Jag har känt henne i hela mitt liv och aldrig sett henne sova. När hon vaknar igen kommer hon inte att tala mer. Hon har ingen aning om att jag sitter här på en stol bredvid och att allt är som det skall vara, i sömnen har hon krafsat bort syrgasslangen som hon fått då hon kom hit, men hon andas så fint att hon inte behöver den längre. Droppslangen sitter kvar som den skall.
När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.
Då vi skall gå ser jag hur pappa stryker henne över kinden. Jag stannar kvar då han gått ut och gör likadant och viskar till henne med ansiktet nära nära hennes panna. Jag vet inte om viskningen kommer att finnas kvar hos henne och ta emot henne då hon vaknar och undrar var hon är någonstans. Men hos mig kommer den att finnas kvar.
Där inne i en säng i ett litet rum ligger en som man älskat i de trettiotre åren, ögonen slutna, andas som ett litet barn. Det är så fridfullt. Bröstkorgen hävs och sänks, luft ut, luft in. Hon är en fågelunge. Allt är så bräckligt. Hon är alldeles nyfödd. Jag har känt henne i hela mitt liv och aldrig sett henne sova. När hon vaknar igen kommer hon inte att tala mer. Hon har ingen aning om att jag sitter här på en stol bredvid och att allt är som det skall vara, i sömnen har hon krafsat bort syrgasslangen som hon fått då hon kom hit, men hon andas så fint att hon inte behöver den längre. Droppslangen sitter kvar som den skall.
När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.
Då vi skall gå ser jag hur pappa stryker henne över kinden. Jag stannar kvar då han gått ut och gör likadant och viskar till henne med ansiktet nära nära hennes panna. Jag vet inte om viskningen kommer att finnas kvar hos henne och ta emot henne då hon vaknar och undrar var hon är någonstans. Men hos mig kommer den att finnas kvar.
söndag, november 06, 2005
Punk är det nya jävligt kasst
Ibland så ringer det en man känner till en och undrar om man vill gå med på en liten liten festival i en klubbstuga en söndagkväll, och eftersom den klubbstugan bara ligger några kvarter bort så tänker man att det skulle vara jättetrevligt att åka med den man kände dit.
Först var det DBHG, och de satt där och var dramatiska med sina turntables och distpedaler i vanlig ordning. Sedan var det ett litet band som låt sådär lite postpunk, de hade repat tre gånger så en av killarna till mig senare. Och inget ont om de heller, de gjorde så gott det gick med ruttet PA och lite för lite repning. Dessutom stod det tjejer längst fram på deras spelning!
Sedan gick det första av kvällens tre amerikanska punkband på. Punk är ju i USA ungefär lika svennigt som Per Gessle är här, så man hade ju kunnat ana sig till något ganska ointressant. Första bandet var tajta och bra. I ungefär två låtar, sedan gick det på fullkomlig tomgång, en växel i hela tiden; den ganska höga växeln. Efter två låtar kom det också fram en korvbehårad träskpunkare och satte sig på ett bord bredvid mig. Han stank av helvetet och var, som träskpunkare ofta är, över tre meter hög och väldigt stor tvärsöver och runtomkring också. Hela tiden puffade han på en joint som han tagit med in. Jointen fick nog hans vätskeutsöndring att eskalera för han spottade hela tiden på golvet. Jag gick och ställde mig någon annan stans, närmare scenen (som inte fanns utan banden spelade på golvet).
Redan då nästa band spelat sitt set fick jag nog och kom ihåg vad det är som är så dåligt med den mesta punk. Den låter ju för böfwelen som nazistmusik rakt av. Detta bandet var lika tajt men otroligt osvängigt, noll melodier, sidbena och rutig skjorta, bang bang bang tjoff tjong lät trummorna och oinspirerade gitarrsolon efter andra refrängen i varje låt, och ovanpå detta nån machoidiot som skriker och gapar och man fattar över huvud taget inte varför. Och denna förbannade marschtakt, fan, vad är det för fel på er? Är det omöjligt att åtminstone lägga in en backbeat då och då?
Då jag flydde ut från den enbarmliga tillställningen såg jag något intressant. Utanför stugan vid en liten grupp trädgårdsmöbler satt ett gäng punkare, sisådär tjugo stycken. Där satt de och skrålade, knarkade och pissade på klubbstugans vägg i goda vänners lag. En av dem var spottaren. Spelningen höll fortfarande på där inne, men det var här de satt som såg ut att möjligtvis kunna vara lite intresserade ut av musiken. De där inne såg liksom ut som vanligt folk, lite halvalternativa indiemänniskor kanske. Typ som jag.
Varför satt punkarna utanför och inte stod därinne som de väl liksom borde ha gjort? Kan det vara så att de var de första som insåg hur enbarmelig den musiken verkligen är? För det är ju de som är tvungna att lyssna på den! Punk är banne mig den nya anti-punk. Det enda som lite grann liknar den sexighet som ordet punk egentligen borde konnotera är elektro. Men då får det bara vara tjejer som spelar. Killar är det nya patriarkatet! (Fast inte bara strukturer denna gången utan verkligen konkret; riktiga killar. Det gäller dig också, Billie Vision and the dancers-sångaren!)
Först var det DBHG, och de satt där och var dramatiska med sina turntables och distpedaler i vanlig ordning. Sedan var det ett litet band som låt sådär lite postpunk, de hade repat tre gånger så en av killarna till mig senare. Och inget ont om de heller, de gjorde så gott det gick med ruttet PA och lite för lite repning. Dessutom stod det tjejer längst fram på deras spelning!
Sedan gick det första av kvällens tre amerikanska punkband på. Punk är ju i USA ungefär lika svennigt som Per Gessle är här, så man hade ju kunnat ana sig till något ganska ointressant. Första bandet var tajta och bra. I ungefär två låtar, sedan gick det på fullkomlig tomgång, en växel i hela tiden; den ganska höga växeln. Efter två låtar kom det också fram en korvbehårad träskpunkare och satte sig på ett bord bredvid mig. Han stank av helvetet och var, som träskpunkare ofta är, över tre meter hög och väldigt stor tvärsöver och runtomkring också. Hela tiden puffade han på en joint som han tagit med in. Jointen fick nog hans vätskeutsöndring att eskalera för han spottade hela tiden på golvet. Jag gick och ställde mig någon annan stans, närmare scenen (som inte fanns utan banden spelade på golvet).
Redan då nästa band spelat sitt set fick jag nog och kom ihåg vad det är som är så dåligt med den mesta punk. Den låter ju för böfwelen som nazistmusik rakt av. Detta bandet var lika tajt men otroligt osvängigt, noll melodier, sidbena och rutig skjorta, bang bang bang tjoff tjong lät trummorna och oinspirerade gitarrsolon efter andra refrängen i varje låt, och ovanpå detta nån machoidiot som skriker och gapar och man fattar över huvud taget inte varför. Och denna förbannade marschtakt, fan, vad är det för fel på er? Är det omöjligt att åtminstone lägga in en backbeat då och då?
Då jag flydde ut från den enbarmliga tillställningen såg jag något intressant. Utanför stugan vid en liten grupp trädgårdsmöbler satt ett gäng punkare, sisådär tjugo stycken. Där satt de och skrålade, knarkade och pissade på klubbstugans vägg i goda vänners lag. En av dem var spottaren. Spelningen höll fortfarande på där inne, men det var här de satt som såg ut att möjligtvis kunna vara lite intresserade ut av musiken. De där inne såg liksom ut som vanligt folk, lite halvalternativa indiemänniskor kanske. Typ som jag.
Varför satt punkarna utanför och inte stod därinne som de väl liksom borde ha gjort? Kan det vara så att de var de första som insåg hur enbarmelig den musiken verkligen är? För det är ju de som är tvungna att lyssna på den! Punk är banne mig den nya anti-punk. Det enda som lite grann liknar den sexighet som ordet punk egentligen borde konnotera är elektro. Men då får det bara vara tjejer som spelar. Killar är det nya patriarkatet! (Fast inte bara strukturer denna gången utan verkligen konkret; riktiga killar. Det gäller dig också, Billie Vision and the dancers-sångaren!)
söndag, oktober 30, 2005
Fem krossar en taxichaufförs hjärta
Jag kom på att det hände något ganska skojigt på väg hem från kalaset igår. Jag delade taxi med några vänner som också bodde i ädla Majorna. Taxichauffören var en mycket fryntlig man i trettioårsåldern. Hela tiden försökte taxichauffören lägga sig i våra samtal, men fick inte riktigt fatt i någon användbar tråd som han kunde ta tag i. I ren desperation försökte han slutligen helt sonika att överrösta oss och sa väldigt, väldigt högt att det här påminde honom om en rolig historia som han var tvungen att berätta för oss. Han började med att berätta att det var två missionärer och tjugofem kannibaler. Då sa plötsligt S som var med i bilen att hon mådde illa och måste spy, bilen stannade illa kvickt vid vägkanten, S hoppade ut och hennes pojkvän J efter, det kräktes som bara tusan där vid vägrenen (som en blixt från klar himmel var det! Helt oväntat!) och all uppmärksamhet som busschauffören lyckats avtvinga oss var som bortblåst.
Sedan sa J och S att de nog helst ville gå resten av vägen hem till Majorna, och så var vi bara tre kvar och så taxichauffören (jo, vi hade varit fem passagerare från början). Nu gick samtalet trögare och chaffisen var tyst. Jag tyckte lite synd om honom och sa att jag gärna ville höra om de två missionärerna och de tjugofem kannibalerna. Men då ville han inte berätta längre. Vi hade sårat taxichaufförens känslor.
Sedan sa J och S att de nog helst ville gå resten av vägen hem till Majorna, och så var vi bara tre kvar och så taxichauffören (jo, vi hade varit fem passagerare från början). Nu gick samtalet trögare och chaffisen var tyst. Jag tyckte lite synd om honom och sa att jag gärna ville höra om de två missionärerna och de tjugofem kannibalerna. Men då ville han inte berätta längre. Vi hade sårat taxichaufförens känslor.
Skäruppmagen skär upp magen tänk inte på morgondagen
Det är något som är djupt fel med att man skriver såna här inlägg en lördagnatt. Det var ju samma förra lördan. Jag vet vad det är meningen att man skall göra istället. Ändå blir det inte det jag gör. Jag skall förklara.
Jag kom sent till vår replokal. Det andra bandet i lokalen, som heter Think-Box och som vi i mitt band älskar innerligt, skulle ha releaseparty och fest i lokalen. Det är en stor och fin lokal som det hållits fester i bortåt tjugo år. Av någon anledning hade bandet redan spelat då jag kom och ett annat band spelade istället. Det är inte detta jag vill skriva om.
Det var ett bra kalas, men ett ännu bättre kalas hölls i lokalen under våran där den polska kulturföreningen huserar. Jag klättrade dit via brandstegen. Där var det gott om fyrtioåriga hårdblonderade kvinnor och några män i dubbelknäppta kostymer. Allihop samsades om en synt, en cd-spelare och ett fruktansvärt PA. Man fick höra hemska versioner av alla Creedence-låtar man inte visste att man ens kände till. Det fanns naturligtvis även en mick med traditionellt karaoke-eko på. Några av de coolare brudarna som tidigare varit på vår fest hade på nåt sätt kommit dit även de; dubbelknäppta kavajer med för mycket rakvatten, blonderade 40-åriga kvinnor samt lesbiska dreadsbrudar med ryggsäck och yllesockar. Som tur är gillar jag dessa alla kategorier ganska mycket, och ingen blev heller arg över att jag var med där på dansgolvet.
Precis innan jag flydde från vår lokal – och inte helt oberoende av – så hade jag pratat med en finlandssvensk tjej. Jag visste inte att det var det hon var, men hon berättade det. Då hörde jag plötsligt att hon hade ett finlandssvenskt "tje". Hon berättade att hon nyss hade blivit "tjockerad". Jag gillade det och jag sa det till henne. Det skulle jag aldrig ha gjort, för hon blev sketförbannad. Alltid skulle hon då förföljas för sitt finlandssvenska ursprung! Jag flydde då upp på dansgolvet, men plötsligt var hon där också, och hon sa till mig att "Du ser jävligt bögig ut". Sen sa hon att hon ville vara uppriktig mot mig och att hon hade en stor och farlig hund hemma hos sig, så om jag ville följa med henne hem och sätta på henne så var det bäst för mig om jag inte var rädd för stora hundar. Hon liksom flåsade fram det i örat på mig på ett sätt så drypande och fuktigt att jag tvingades ut på brandstegen. Det var så jag kom ned till polackerna.
Väl hos de polska dansade jag som en idiot och hade det hemskt kul. Dreadsbrudarna dansade förstås bara med varandra, men vad kunde man begära egentligen? Plötsligt skulle några av dem (speciellt en) gå ut på brandstegen och det skulle således jag också. Jag började prata med den jag ville, men plötsligt stod en av de dubbelknäppta där och ville prata med mig och hålla mig ifrån de tuffa tjejerna. Den jävla fan! Han sa att han trodde jag var kung i baren. Jag förstod att han försökte ge mig komplimanger och att han trodde att jag var sådär ung som han själv inte längre var. Efter ett tag sa han att han hade ägt flera porrklubbar, Chat Noir och alla möjliga, och att han kunde se på mig att jag nog kunde få nästan vilken brud jag ville (så fel!). Då hade han också effektivt lyckats skrämma bort alla de söta brudarna som också stått ute på brandstegen och som var de jag egentligen velat prata med.
Då man fraterniserat med Göteborgs porrkungar vet man att loppet är kört hos de coola tjejerna. (Hade det inte varit det så hade förstås tjejerna inte varit coola och man hade inte velat ha dem[dock fick jag faktiskt en omotiverad men välkommen hejdåkram av en av dem! Hurra! Tack för att du var stor nog!].) Således begav jag mig återigen upp för brandstegen, tillbaka in i den lokal där vår egen fest hölls.
Även vår fest höll på att avta och nån sa åt mig att spela vad jag själv allra helst ville höra som sistalåt. Ett hedervärt uppdrag, vilket jag naturligtvis ville ära genom att spela den ohyggligt ofattbart grymma låt som utgör rockens allra queeraste ögonblick någonsin, dvs. titellåten från Burzums platta "Hvis lyset tar oss" som jag själv sett till hamnat i replokalen. Efter ungefär tre minuter av pardonlöst helvetesmangel från himmelriket så kom den finlandssvenska fram igen och försökte följa upp sin fruktansvärda raggreplik med följande missfoster till line: "Precis som den här musiken här låter min hund. Den börjar känna sig ensam nu!" Om jag blivit misstänksam då hon sa att jag såg ut som en bög, så blev jag nu närmast skräckslagen. Jag försökte snacka bort det hela, och efter en kort stunds grävande visade det sig som tur var att den hon allra helst ville få till det med var killen hon nyss suttit i soffan med och som hade en flickvän men som tydligen gav dubbla budskap. Jag uppmuntrade henne att strunta i flickvännen och köra sitt eget race ("men hallå, det där måste väl ändå vara hans eget ansvar") och då hon vände sig om såg hon att han var försvunnen. Hon skyndade sig ut efter honom och jag tänkte då inte vara den som skyndade efter och drog tillbaka henne.
Så jag kunde faktiskt ha fått till det ikväll, om det inte varit för dessa förbannade polska porrkungar ochsåvidare. Eller så fick jag iallafall triumfera i att tacka nej till nån som jag själv inte ville ha. Inte det allra bästa kanske, men bättre än inget? Försöker jag i alla fall övertyga mig själv om.
Jag kom sent till vår replokal. Det andra bandet i lokalen, som heter Think-Box och som vi i mitt band älskar innerligt, skulle ha releaseparty och fest i lokalen. Det är en stor och fin lokal som det hållits fester i bortåt tjugo år. Av någon anledning hade bandet redan spelat då jag kom och ett annat band spelade istället. Det är inte detta jag vill skriva om.
Det var ett bra kalas, men ett ännu bättre kalas hölls i lokalen under våran där den polska kulturföreningen huserar. Jag klättrade dit via brandstegen. Där var det gott om fyrtioåriga hårdblonderade kvinnor och några män i dubbelknäppta kostymer. Allihop samsades om en synt, en cd-spelare och ett fruktansvärt PA. Man fick höra hemska versioner av alla Creedence-låtar man inte visste att man ens kände till. Det fanns naturligtvis även en mick med traditionellt karaoke-eko på. Några av de coolare brudarna som tidigare varit på vår fest hade på nåt sätt kommit dit även de; dubbelknäppta kavajer med för mycket rakvatten, blonderade 40-åriga kvinnor samt lesbiska dreadsbrudar med ryggsäck och yllesockar. Som tur är gillar jag dessa alla kategorier ganska mycket, och ingen blev heller arg över att jag var med där på dansgolvet.
Precis innan jag flydde från vår lokal – och inte helt oberoende av – så hade jag pratat med en finlandssvensk tjej. Jag visste inte att det var det hon var, men hon berättade det. Då hörde jag plötsligt att hon hade ett finlandssvenskt "tje". Hon berättade att hon nyss hade blivit "tjockerad". Jag gillade det och jag sa det till henne. Det skulle jag aldrig ha gjort, för hon blev sketförbannad. Alltid skulle hon då förföljas för sitt finlandssvenska ursprung! Jag flydde då upp på dansgolvet, men plötsligt var hon där också, och hon sa till mig att "Du ser jävligt bögig ut". Sen sa hon att hon ville vara uppriktig mot mig och att hon hade en stor och farlig hund hemma hos sig, så om jag ville följa med henne hem och sätta på henne så var det bäst för mig om jag inte var rädd för stora hundar. Hon liksom flåsade fram det i örat på mig på ett sätt så drypande och fuktigt att jag tvingades ut på brandstegen. Det var så jag kom ned till polackerna.
Väl hos de polska dansade jag som en idiot och hade det hemskt kul. Dreadsbrudarna dansade förstås bara med varandra, men vad kunde man begära egentligen? Plötsligt skulle några av dem (speciellt en) gå ut på brandstegen och det skulle således jag också. Jag började prata med den jag ville, men plötsligt stod en av de dubbelknäppta där och ville prata med mig och hålla mig ifrån de tuffa tjejerna. Den jävla fan! Han sa att han trodde jag var kung i baren. Jag förstod att han försökte ge mig komplimanger och att han trodde att jag var sådär ung som han själv inte längre var. Efter ett tag sa han att han hade ägt flera porrklubbar, Chat Noir och alla möjliga, och att han kunde se på mig att jag nog kunde få nästan vilken brud jag ville (så fel!). Då hade han också effektivt lyckats skrämma bort alla de söta brudarna som också stått ute på brandstegen och som var de jag egentligen velat prata med.
Då man fraterniserat med Göteborgs porrkungar vet man att loppet är kört hos de coola tjejerna. (Hade det inte varit det så hade förstås tjejerna inte varit coola och man hade inte velat ha dem[dock fick jag faktiskt en omotiverad men välkommen hejdåkram av en av dem! Hurra! Tack för att du var stor nog!].) Således begav jag mig återigen upp för brandstegen, tillbaka in i den lokal där vår egen fest hölls.
Även vår fest höll på att avta och nån sa åt mig att spela vad jag själv allra helst ville höra som sistalåt. Ett hedervärt uppdrag, vilket jag naturligtvis ville ära genom att spela den ohyggligt ofattbart grymma låt som utgör rockens allra queeraste ögonblick någonsin, dvs. titellåten från Burzums platta "Hvis lyset tar oss" som jag själv sett till hamnat i replokalen. Efter ungefär tre minuter av pardonlöst helvetesmangel från himmelriket så kom den finlandssvenska fram igen och försökte följa upp sin fruktansvärda raggreplik med följande missfoster till line: "Precis som den här musiken här låter min hund. Den börjar känna sig ensam nu!" Om jag blivit misstänksam då hon sa att jag såg ut som en bög, så blev jag nu närmast skräckslagen. Jag försökte snacka bort det hela, och efter en kort stunds grävande visade det sig som tur var att den hon allra helst ville få till det med var killen hon nyss suttit i soffan med och som hade en flickvän men som tydligen gav dubbla budskap. Jag uppmuntrade henne att strunta i flickvännen och köra sitt eget race ("men hallå, det där måste väl ändå vara hans eget ansvar") och då hon vände sig om såg hon att han var försvunnen. Hon skyndade sig ut efter honom och jag tänkte då inte vara den som skyndade efter och drog tillbaka henne.
Så jag kunde faktiskt ha fått till det ikväll, om det inte varit för dessa förbannade polska porrkungar ochsåvidare. Eller så fick jag iallafall triumfera i att tacka nej till nån som jag själv inte ville ha. Inte det allra bästa kanske, men bättre än inget? Försöker jag i alla fall övertyga mig själv om.
torsdag, oktober 27, 2005
Alla måste bo i torn. Alla måste! Bo i torn.
Nu skall jag snart bo i ett torn. Minns ni "Tornman" från första plattan av (fantastiska) 80-talsdepprocksorkestern Camouflage? Klart ni gör. Kommer ni också ihåg "Tower of Strength" med glamtanterna The Mission från samma årtionde? Baske mig, verkar det inte som om all sunkig goth egentligen handlar om torn.
Det behöver förstås inte jag bry mig om, inga jäkla depprockare kan förstöra det för mig längre. Jag skall bo i tornet i Vasastan och ingen kan hindra mig. Ett litet tag skall jag bo där i alla fall. Inneboende i stor lägenhet med gemensamt kök, trådlöst bredband, åttmeterstakhöjd. Jag skall använda tornatmosfären till att lära mig alla Georges Batailles böcker utantill. Jag skall sedan recitera hela skiten med dånande stämma då jag handlar mjök på min nya kvartersbutik på Vasagatan. För annars vet jag inte riktigt vad det skall vara bra för att kunna det.
Bara så ni vet.
Det behöver förstås inte jag bry mig om, inga jäkla depprockare kan förstöra det för mig längre. Jag skall bo i tornet i Vasastan och ingen kan hindra mig. Ett litet tag skall jag bo där i alla fall. Inneboende i stor lägenhet med gemensamt kök, trådlöst bredband, åttmeterstakhöjd. Jag skall använda tornatmosfären till att lära mig alla Georges Batailles böcker utantill. Jag skall sedan recitera hela skiten med dånande stämma då jag handlar mjök på min nya kvartersbutik på Vasagatan. För annars vet jag inte riktigt vad det skall vara bra för att kunna det.
Bara så ni vet.
tisdag, oktober 25, 2005
Ett hån! Mot demokratin kanske, eller mot nåt annat.
Är dokusåpaformatet verkligen ett hot mot demokratin? På debatt (TV1) utövas, just, en jäkla massa debatt. Den angår förstås SVTs nya politikerdokusåpa. Den obligatoriska protagonisten säger att det är ett hån mot skattebetalarna och mot demokratin som statsskick, detta för att dokusåpans form bygger på att det är de snygga och taskiga som får stanna kvar i programmet. Janne Josefsson flankerar, mannen som tillsammans med Evin Rubar kört den massmediala helvetesmaskinen över allt i sin väg med större övertygelse än någon annan, allt i den egna karriärens intresse. Janne hävdar med sedvanligt patos att han är en seriös samhällsjournalist och att hans uppdrag är att göra alla andra människors liv bra och rättvist utom politikers för de är den lägsta formen av liv så därför är det dåligt att göra sådan TV.
(Jag överdriver förfärligt mycket nu. Jag tror inte att JJ är ond, men att hans yrkesval och samhällsposition leder honom till en typ av argumentation som jag verkligen har problem med. Han inbillar sig verkligen att han "beskriver verkligheten", att media och han själv inte är maktfaktorer och verklighetsproducerande utan ett genomskinligt medium för sanningen. Just nu säger han i TV att samhällsjournalistik inte är konstruktioner! Jävvlar, han är nog faktiskt ond ändå.)
När hör man någonsin orden "svenska folket" utanför partipolitiken? Ganska ofta faktiskt. Så fort det vart någon form av TV-omröstning så heter det att det svenska folket sagt sitt. Och det ligger en massa poäng i det – det som möjligtvis skapar ett "folk" (det har aldrig funnits något) är inte en delad historia. Historien är ju alltid retroaktiv och fragmenterad. Det finns inget gemensamt ursprung. Däremot finns det en delad verklighet, ett "just nu" som är det som, hela tiden på ytan, skapar det utrymme som formar oss. Utifrån och in, inifrån och ut.
Är det något som skapar ett "folk" så är det detta.
Om dokusåpaformatet är ett hot mot något så är det nog den journalistiska idén att media är, just, ett medium för verkligheten, vanliga människors fönster mot makten och världen. Dokusåpan säger ju mer om vad som egentligen är viktigt här i världen (dvs: den skapar en stor viktighet omkring sina deltagare, för sin publik det blir viktigare och viktigare i världen.). Den stora skillnaden mellan, å ena sidan, dokusåpor och direktsända omröstningar, och, å andra sidan, valvakor och TV:s valarbete, är verklighetsanspråket och allvarstyngden. Och jag tror att det är denna klyfta, som journalister hela tiden själva hävdat finns – det ena på skoj, det andra på allvar – som håller på att försvinna. Media kommer att få allt större problem med att upprätthålla idén om en sådan åtskillnad då det visar sig att människor idag faktiskt tar det presumtivt larviga på stort allvar.
Fan vet vad allt detta betyder… det slutar visst inte med någon åsikt, som vanligt. Men med nån sorts analys? Typ som att det är fullt relevant att tänka på dokusåpor som representativ demokrati, eller i alla fall som sin generations närmaste ekvivalent.
För övrigt hyllar vi Rosa Parks minne idag, då hon trätt in i evigheten.
(Jag överdriver förfärligt mycket nu. Jag tror inte att JJ är ond, men att hans yrkesval och samhällsposition leder honom till en typ av argumentation som jag verkligen har problem med. Han inbillar sig verkligen att han "beskriver verkligheten", att media och han själv inte är maktfaktorer och verklighetsproducerande utan ett genomskinligt medium för sanningen. Just nu säger han i TV att samhällsjournalistik inte är konstruktioner! Jävvlar, han är nog faktiskt ond ändå.)
När hör man någonsin orden "svenska folket" utanför partipolitiken? Ganska ofta faktiskt. Så fort det vart någon form av TV-omröstning så heter det att det svenska folket sagt sitt. Och det ligger en massa poäng i det – det som möjligtvis skapar ett "folk" (det har aldrig funnits något) är inte en delad historia. Historien är ju alltid retroaktiv och fragmenterad. Det finns inget gemensamt ursprung. Däremot finns det en delad verklighet, ett "just nu" som är det som, hela tiden på ytan, skapar det utrymme som formar oss. Utifrån och in, inifrån och ut.
Är det något som skapar ett "folk" så är det detta.
Om dokusåpaformatet är ett hot mot något så är det nog den journalistiska idén att media är, just, ett medium för verkligheten, vanliga människors fönster mot makten och världen. Dokusåpan säger ju mer om vad som egentligen är viktigt här i världen (dvs: den skapar en stor viktighet omkring sina deltagare, för sin publik det blir viktigare och viktigare i världen.). Den stora skillnaden mellan, å ena sidan, dokusåpor och direktsända omröstningar, och, å andra sidan, valvakor och TV:s valarbete, är verklighetsanspråket och allvarstyngden. Och jag tror att det är denna klyfta, som journalister hela tiden själva hävdat finns – det ena på skoj, det andra på allvar – som håller på att försvinna. Media kommer att få allt större problem med att upprätthålla idén om en sådan åtskillnad då det visar sig att människor idag faktiskt tar det presumtivt larviga på stort allvar.
Fan vet vad allt detta betyder… det slutar visst inte med någon åsikt, som vanligt. Men med nån sorts analys? Typ som att det är fullt relevant att tänka på dokusåpor som representativ demokrati, eller i alla fall som sin generations närmaste ekvivalent.
För övrigt hyllar vi Rosa Parks minne idag, då hon trätt in i evigheten.
Voltaren/Voltaire
Jag har förstått att åsikter är de finaste en människa kan ha. Den MÅSTE ha dem, annars är den ingenting värd. Åsikter är det nya bra. Människan är inte människa för att den har känslor, för det har djuren och växterna också och för allt vad vi vet kan mineralerna ha det de med, och de är inte värda någonting alls. Förutom som resurs för oss människor då, alltså. Det som inte djuren (etc.) har är just åsikter.
Jag har en åsikt men jag kan tyvärr inte berätta vilken den är. Den är väldigt kontroversiell. Egentligen är den ingen åsikt, den är en känsla som jag har försett med en övertygande kostym av argument, fakta, värderingar och annat som liksom skall fixera den och ge den legitimitet då jag talar om den med andra människor. De säger alltid att jag är intolerant och att de faktiskt känner flera människor som tillhör denna grupp som inte alls är sådana. (Jag kan försäkra om att det inte rör sig om en etnisk, biologisk, sexuell eller könad grupp utan en som definieras efter vad den håller på med. Det är detta "håller på med" som jag hatar och som åsikten handlar om.) Men jag går alltid ur dessa diskussioner med huvudet högt. Jag är nämligen oerhört smart. Jag förlorar aldrig denna diskussion, även om jag inte alltid vinner den. Åsikten handlar ju inte heller om människor utan om något som förvisso inbegriper människor men utan att för den delen vara dem.
Men det är oerhört jobbigt att ha åsikten. Det kräver att man låser fast tankarna i ett bergfast städ för att de inte skall hålla på och fara omkring som de vill och som de skall. Det kräver att jag håller mig uppdaterad på information och jobbar på min argumentering. Dessa saker tycker jag inte om att göra. De förtråkigar hela mitt liv och gör det sämre för alla omkring mig. Åsikterna gör att det där bergfasta greppet jag varit tvungen att etablera tankarna i också håller fast den där känslan i mitten av alltihop. Ja, den blir till och med starkare – ju bättre jag blir på att ha åsikten, desto sämre mår jag vilket i sin tur gör åsikten starkare. Ju mer energi man lägger på åsikterna, desto svagare blir det i en som inte "tycker" – det är ju ingen som tycker egentligen, i alla fall ingen som någon av oss kan kalla för "jag", det blir ju åsikten som äger oss i stället.
Själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället. Detta går till såhär: jag säger det som jag just sagt, att "själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället". Då säger det humanliberala samhället: "Men det är ju bara en åsikt! Då säger du ju emot dig själv! Och det skall du ha rätt att göra, för ävenomjagintehållermedomdinåsikt så är jag redoattdöfördinrättatthävdaden!" Detta beror på att det humanliberala samhället – de talande subjektens värld – hela tiden förväxlar det sagda med sägaren. Man skall vara en individ tycker och tror humanliberalismen. Språket är ett uttryck för den individens inre. Det som sägs sägs för att någon menar det, och
Vad humanliberalismen missar är att det är språkets form som lurar oss att tro att en upplevelse i själva verket är en åsikt: jag säger att "Jag såg en film. Den var väldigt bra". Det låter som om det är någon (jag) som tycker någonting (att filmen höll hög kvalité). Men så är det inte. Det är i stället så att film, filmduk, projektor, ögon, kropp och utöver detta en hel massa kompetenser – förmågan att tycka om själva situationen att sitta i biofåtölj i mörker, förmågan att tycka om film av just det slag som den man ser, förmågan att ansluta till det som finns där på filmen och lämna över kontrollen dit, osv – tillsammans genererar ett välbefinnande som får bo i kroppen på den som sitter där och är med om alltihop. När man föser ihop allting under ett kontrollerande subjekt och säger att det handlar om "tycker" så missar man allt det som egentligen gjorde det så härligt och fantastiskt – att subjektet liksom slapp att vara ett subjekt för en stund och tillfälligtvis lät sig sugas upp i något större. Fan, varför blir det alltid så långt när jag skriver? Kan jag inte sluta bara?
PS: Åsikten jag hade handlar inte om att det är dåligt med åsikter. Om nu nån trodde det. Detta är, som ni förstått, ingen åsikt. Det bara är så. De är dåliga och förstör. Och min åsikt som jag talade om handlar om något annat. DS
Jag har en åsikt men jag kan tyvärr inte berätta vilken den är. Den är väldigt kontroversiell. Egentligen är den ingen åsikt, den är en känsla som jag har försett med en övertygande kostym av argument, fakta, värderingar och annat som liksom skall fixera den och ge den legitimitet då jag talar om den med andra människor. De säger alltid att jag är intolerant och att de faktiskt känner flera människor som tillhör denna grupp som inte alls är sådana. (Jag kan försäkra om att det inte rör sig om en etnisk, biologisk, sexuell eller könad grupp utan en som definieras efter vad den håller på med. Det är detta "håller på med" som jag hatar och som åsikten handlar om.) Men jag går alltid ur dessa diskussioner med huvudet högt. Jag är nämligen oerhört smart. Jag förlorar aldrig denna diskussion, även om jag inte alltid vinner den. Åsikten handlar ju inte heller om människor utan om något som förvisso inbegriper människor men utan att för den delen vara dem.
Men det är oerhört jobbigt att ha åsikten. Det kräver att man låser fast tankarna i ett bergfast städ för att de inte skall hålla på och fara omkring som de vill och som de skall. Det kräver att jag håller mig uppdaterad på information och jobbar på min argumentering. Dessa saker tycker jag inte om att göra. De förtråkigar hela mitt liv och gör det sämre för alla omkring mig. Åsikterna gör att det där bergfasta greppet jag varit tvungen att etablera tankarna i också håller fast den där känslan i mitten av alltihop. Ja, den blir till och med starkare – ju bättre jag blir på att ha åsikten, desto sämre mår jag vilket i sin tur gör åsikten starkare. Ju mer energi man lägger på åsikterna, desto svagare blir det i en som inte "tycker" – det är ju ingen som tycker egentligen, i alla fall ingen som någon av oss kan kalla för "jag", det blir ju åsikten som äger oss i stället.
Själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället. Detta går till såhär: jag säger det som jag just sagt, att "själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället". Då säger det humanliberala samhället: "Men det är ju bara en åsikt! Då säger du ju emot dig själv! Och det skall du ha rätt att göra, för ävenomjagintehållermedomdinåsikt så är jag redoattdöfördinrättatthävdaden!" Detta beror på att det humanliberala samhället – de talande subjektens värld – hela tiden förväxlar det sagda med sägaren. Man skall vara en individ tycker och tror humanliberalismen. Språket är ett uttryck för den individens inre. Det som sägs sägs för att någon menar det, och
Vad humanliberalismen missar är att det är språkets form som lurar oss att tro att en upplevelse i själva verket är en åsikt: jag säger att "Jag såg en film. Den var väldigt bra". Det låter som om det är någon (jag) som tycker någonting (att filmen höll hög kvalité). Men så är det inte. Det är i stället så att film, filmduk, projektor, ögon, kropp och utöver detta en hel massa kompetenser – förmågan att tycka om själva situationen att sitta i biofåtölj i mörker, förmågan att tycka om film av just det slag som den man ser, förmågan att ansluta till det som finns där på filmen och lämna över kontrollen dit, osv – tillsammans genererar ett välbefinnande som får bo i kroppen på den som sitter där och är med om alltihop. När man föser ihop allting under ett kontrollerande subjekt och säger att det handlar om "tycker" så missar man allt det som egentligen gjorde det så härligt och fantastiskt – att subjektet liksom slapp att vara ett subjekt för en stund och tillfälligtvis lät sig sugas upp i något större. Fan, varför blir det alltid så långt när jag skriver? Kan jag inte sluta bara?
PS: Åsikten jag hade handlar inte om att det är dåligt med åsikter. Om nu nån trodde det. Detta är, som ni förstått, ingen åsikt. Det bara är så. De är dåliga och förstör. Och min åsikt som jag talade om handlar om något annat. DS
söndag, oktober 23, 2005
Överjaget, människans sämste vän
Hej alla mina fans! Det har visat sig at jag bara står ut med att blotta strupen arton timmar i taget. Därför har jag censurerat inlägget jag skrev här under då jag kom hem efter en sån där blöt natt. Hur kan ni få reda på vad som stod där innan? Ja, det finns egentligen bara ett sätt att få reda på det, nämligen att gissa. Alla svar är lika rätt - det är inte främst genom att komma ihåg vad det stod i böckerna som man får rätt, utan självständiga, resonerande svar premieras. Lycka till!
fredag, oktober 21, 2005
Den mest idiotiska kärleken
Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv. Vad skall jag göra med mig själv? Jag behöver nog en tjej. Eller nåt, ett skott i huvet kanske. Eller i hjärtat. Hur var det nu att bli förälskad? All min kärlek handlar om musik nu för tiden. Inte all, inte den där lilla, långsamma, fårtatid, vänner och så, den får fortfarande plats. Men det suger så förbannat att bli förälskad i musik.
Man kan försöka dela med sig av låtförälskelser till andra men det går inte. Man är instängd i den. Det går aldrig att få någon annan att vara med. Det är för att det är man själv som skapar den tillsammans med något annat som liksom inte finns någonstans. Antony and the Johnsons? Många tycker om, jag spelar det för folk, vissa gillar och berörs men ändå är man ensam med det. Det går inte att sitta och lyssna på musik tillsammans. Jag minns några tillfällen då jag var tonåring då jag lyssnade på musik tillsammans med andra och rökte knark, och då funkade det faktiskt, men det är visst så, man måste ha knark också. Annars är man ensam. Jag vet ju att även om jag spelat Antony för folk jag litar på som tyckt om det så har det inte varit nog. Man blir liksom ensammare av det istället för tvärsom, påmind om sin jävla instängdhet i huvet.
Mew. De har man ju läst om så det måste kollas, tänkte jag i min dumhet. De är ju danskar så jag misstänkte aldrig att jag skulle känna något inför det, det enda danska band som vad jag vet ens närmat sig någon sorts trovärdighet var ju 18th Dye och det var väl sisådär femton år sedan, sedan har det bara varit Speaker Bite Me, The Raveonettes och andra rysligheter. Men jag skulle aldrig ha lyssnat på Mew.
Första gången jag lyssnade på låten jag laddat hem hördes liksom ingenting. Vanlig indie, omsluten på alla håll av en massa Göteborgselektro som jag också laddat hem. Men playlisten stod på repeat, och plötsligt när jag stod där och diskade eller vad fan jag höll på med så stannade hjärtat mitt och jag slutade andas och varenda hårstrå på hela min kropp reste sig. Nånting hade tagit sig in i mig när jag tänkte på annat och var försvarslös. Winamp är en trojansk jävla häst. Jag kan aldrig förklara vad det är som händer i mig, ändå känns det som om det är just det som är meningen när man förlorar sig själv sådär fullständigt i ett treminuters musikstycke – att man skall kunna ta sig ut ur sig, att det på nåt sätt skall gå att befria sig från sig själv och ansluta till och gå upp i allt det där ute. Sjukdomssymptomen måste bero på att kroppen vet att den har släppt en främling innanför befästningarna, en som måste gråtas och svettas ut och trängas ut med yppersta våld. Främmande organism i systemet, virus, nånting. Hur skall jag göra med det här? Hur kan jag någonsin visa för dig?
Why are you looking grave? heter låtajävlen och går att ladda hem gratis och lagligt från http://www.itsatrap.com. Jag har nog hört den tio gånger senaste timmen, lyssnar på den omochomigen och molekylerna bara fortsätter att studsa omkring helt ursinnigt inuti mig, jag försöker lyssna lite på andra saker för att glömma den men är tvungen att lyssna på den igen ändå, högre för varje gång och grannarna har lagt sig för länge sen men det kan inte jag bry mig om för det här är faktiskt viktigare än mina grannrelationer det är faktiskt en patetisk och enbarmlig form av KÄRLEK (dvs. av neuros då, alltså). Ladda nu hem den. Eller gör det inte förresten, varför skulle du, du kommer aldrig närmare mig ändå, vi kommer aldrig att bli samma du och jag och världen och jag förbannar detta, måtte djävulen ta hela den västerländska liberalism som hittat på detta fördömda med individen som alla måste stå ut med att vara. Man försöker knarka eller knulla eller supa sig ur det, ingenting funkar, man är instängd ändå, instängd i sin individ. Vill du hoppa med mig från en bro?
RECENSION: Mew, Why are you looking grave?, gratis mp3 från albumet And the glass handed kites (2005)
Låten torde få alla neodarwinister som mig själv att tänka om tanken om open-ended becoming, för om inte detta är målet med och således den evolutionära orsaken till all jävla shoegazingmusik jag investerade mina sena tonår och tidiga tjugoår i så fattar jag inte varför jag stod ut med Ride, Curve, Chapterhouse osv. osv. osv… Detta kan väl knappast varit av något annat skäl än för att för att bereda marken i oss för att någon idag skall kunna ta emot detta? Ackordföljden du hört i dina drömmar, ett hav av distorsion och baskaggar som driver hela sagoskeppet mot avgrundens rand. Vi tippar över kanten och vi faller och dör, äntligen, vi sprids för de kosmiska stormarna, äntligen flyter vi ut exploderar i den oändliga kärleken där tiden upphört. J Mascis. Hade du glömt att han en gång var det viktigaste som fanns? För det hade jag, och alla kärlekarna väller plötsligt fram ur nån sorts inre helveteshål inom mig där jag begravt dem sedan länge, de lyckliga kärlekarna och de olyckliga störtar sig fram och blandas med varandra och det var inte förrän efteråt man förstod att det var just J Mascis röst som liksom strödde grus i den där danska wide-eyed-girlboy - änglasången som förövrigt sliter hjärtat ur kroppen på vilken som helst av alla de personer som slåss om att få vara jag.
Om jag någonsin tar mig ur detta så skall jag ändra inriktningen på min forskning, sluta bära kläder och aldrig mer lyssna på musik för att kunna leva åtminstone någon sorts illusionslöst men ärligt liv, i annat fall tänker jag skaffa antingen någon att vara förälskad med eller nån att knarka med. Fan vad det är smärtsamt att inse att man är en individ. Jag hatar människan men älskar älskandet. Man skall älska det som kommer före människan, inte det som kommer efter. Handlingar och ord kommer alltid för sent.
Man kan försöka dela med sig av låtförälskelser till andra men det går inte. Man är instängd i den. Det går aldrig att få någon annan att vara med. Det är för att det är man själv som skapar den tillsammans med något annat som liksom inte finns någonstans. Antony and the Johnsons? Många tycker om, jag spelar det för folk, vissa gillar och berörs men ändå är man ensam med det. Det går inte att sitta och lyssna på musik tillsammans. Jag minns några tillfällen då jag var tonåring då jag lyssnade på musik tillsammans med andra och rökte knark, och då funkade det faktiskt, men det är visst så, man måste ha knark också. Annars är man ensam. Jag vet ju att även om jag spelat Antony för folk jag litar på som tyckt om det så har det inte varit nog. Man blir liksom ensammare av det istället för tvärsom, påmind om sin jävla instängdhet i huvet.
Mew. De har man ju läst om så det måste kollas, tänkte jag i min dumhet. De är ju danskar så jag misstänkte aldrig att jag skulle känna något inför det, det enda danska band som vad jag vet ens närmat sig någon sorts trovärdighet var ju 18th Dye och det var väl sisådär femton år sedan, sedan har det bara varit Speaker Bite Me, The Raveonettes och andra rysligheter. Men jag skulle aldrig ha lyssnat på Mew.
Första gången jag lyssnade på låten jag laddat hem hördes liksom ingenting. Vanlig indie, omsluten på alla håll av en massa Göteborgselektro som jag också laddat hem. Men playlisten stod på repeat, och plötsligt när jag stod där och diskade eller vad fan jag höll på med så stannade hjärtat mitt och jag slutade andas och varenda hårstrå på hela min kropp reste sig. Nånting hade tagit sig in i mig när jag tänkte på annat och var försvarslös. Winamp är en trojansk jävla häst. Jag kan aldrig förklara vad det är som händer i mig, ändå känns det som om det är just det som är meningen när man förlorar sig själv sådär fullständigt i ett treminuters musikstycke – att man skall kunna ta sig ut ur sig, att det på nåt sätt skall gå att befria sig från sig själv och ansluta till och gå upp i allt det där ute. Sjukdomssymptomen måste bero på att kroppen vet att den har släppt en främling innanför befästningarna, en som måste gråtas och svettas ut och trängas ut med yppersta våld. Främmande organism i systemet, virus, nånting. Hur skall jag göra med det här? Hur kan jag någonsin visa för dig?
Why are you looking grave? heter låtajävlen och går att ladda hem gratis och lagligt från http://www.itsatrap.com. Jag har nog hört den tio gånger senaste timmen, lyssnar på den omochomigen och molekylerna bara fortsätter att studsa omkring helt ursinnigt inuti mig, jag försöker lyssna lite på andra saker för att glömma den men är tvungen att lyssna på den igen ändå, högre för varje gång och grannarna har lagt sig för länge sen men det kan inte jag bry mig om för det här är faktiskt viktigare än mina grannrelationer det är faktiskt en patetisk och enbarmlig form av KÄRLEK (dvs. av neuros då, alltså). Ladda nu hem den. Eller gör det inte förresten, varför skulle du, du kommer aldrig närmare mig ändå, vi kommer aldrig att bli samma du och jag och världen och jag förbannar detta, måtte djävulen ta hela den västerländska liberalism som hittat på detta fördömda med individen som alla måste stå ut med att vara. Man försöker knarka eller knulla eller supa sig ur det, ingenting funkar, man är instängd ändå, instängd i sin individ. Vill du hoppa med mig från en bro?
RECENSION: Mew, Why are you looking grave?, gratis mp3 från albumet And the glass handed kites (2005)
Låten torde få alla neodarwinister som mig själv att tänka om tanken om open-ended becoming, för om inte detta är målet med och således den evolutionära orsaken till all jävla shoegazingmusik jag investerade mina sena tonår och tidiga tjugoår i så fattar jag inte varför jag stod ut med Ride, Curve, Chapterhouse osv. osv. osv… Detta kan väl knappast varit av något annat skäl än för att för att bereda marken i oss för att någon idag skall kunna ta emot detta? Ackordföljden du hört i dina drömmar, ett hav av distorsion och baskaggar som driver hela sagoskeppet mot avgrundens rand. Vi tippar över kanten och vi faller och dör, äntligen, vi sprids för de kosmiska stormarna, äntligen flyter vi ut exploderar i den oändliga kärleken där tiden upphört. J Mascis. Hade du glömt att han en gång var det viktigaste som fanns? För det hade jag, och alla kärlekarna väller plötsligt fram ur nån sorts inre helveteshål inom mig där jag begravt dem sedan länge, de lyckliga kärlekarna och de olyckliga störtar sig fram och blandas med varandra och det var inte förrän efteråt man förstod att det var just J Mascis röst som liksom strödde grus i den där danska wide-eyed-girlboy - änglasången som förövrigt sliter hjärtat ur kroppen på vilken som helst av alla de personer som slåss om att få vara jag.
Om jag någonsin tar mig ur detta så skall jag ändra inriktningen på min forskning, sluta bära kläder och aldrig mer lyssna på musik för att kunna leva åtminstone någon sorts illusionslöst men ärligt liv, i annat fall tänker jag skaffa antingen någon att vara förälskad med eller nån att knarka med. Fan vad det är smärtsamt att inse att man är en individ. Jag hatar människan men älskar älskandet. Man skall älska det som kommer före människan, inte det som kommer efter. Handlingar och ord kommer alltid för sent.
torsdag, augusti 18, 2005
Till helvetet inatt
Är religionsmystik coolt? Knappast. Eller så är det det. Jag har funderat på om man liksom kan vända det hela ut och in så att det blir det, men det låter sig inte riktigt göras – religion är liksom dumt som det är och ut och in blir det lika dumt, med det goda och det onda och allt det där. Eller så är det som vanligt – det är i abstraktionen allt det där blir spännande, bara man kunde lyckas tänka förbi att det går omkring en massa människor och att de skulle ha att välja mellan Det Goda och Det Onda. Möjligtvis kunde man byta ut det mot att valet inte finns, och att man först efteråt kan förstå vad som var gott och ont. Men då försvinner hela grejen med varför gotiska katedraler och gråtande helgonbilder skulle vara så laddat, gör det inte?
Hallå?
Hör ni oss? Minns ni oss?
Vi är i helvetet nu. Kanske var vi det hela tiden. Kanske är vi födda här.
Natt klockan tolv på dagen. Dimman lämnar aldrig gatorna. Allt är baklänges. Minnen finns bara av sådant som ännu inte hänt. Dåden ligger framför oss. Döden också, och straffet.
Har ni hört Antony and the Johnsons? Antony. Hans röst går genom hela kroppen. Hans och ens egen. Han får en att tro att man har en själ, för kroppen räcker inte till för att förklara hur mycket som resonerar till hans stämma. Allt vibrerar. Allt går sönder, det gråter sönder, allt sveps in i sammetsdjup smärta och värme som är större än rummet jag bor i och allt det som finns därinne. Ingenting finns kvar. Sorgen smeker ens hud, den enda smekning någon nånsin fått, stannar inte vid huden går rakt igenom kroppen dras genom bruna silkessvepningar gnistrar av stjärnor där dina ögons ljus går förlorat, det sugs in och utplånas. Förförelse och antiorgasm – klimax kommer först vid den ultimata stillheten.
Antony är sändebudet från helvetet som kommit för att delge oss budskapet att det inte är det mänskliga som gör oss fantastiska. Det spelar ingen roll vad vi tror – ”tror” är bara ännu en klumpig generalisering, samma som den som delar in oss i män och kvinnor och barn och vuxna och gamla och svarta och vita och allt annat som klistrar fast våra kroppar i den värld vi kallar ”vår egen” och som kännetecknas av kategorier och deras markörer. Antonys röst har inga sådana markörer, inte Antonys kropp heller. Inte ens den musik som omger den kan placeras in i en tid, möjligtvis i ett rum. Det är för att ett rum är det minsta vi behöver för att kunna referera till något. I Antonys rum utan tid, eller för alla tider, glider hela livet igenom, upplöses alla kategorier i varandra, slipper vi slutligen oket att inte få vara något annat än människa, trettiotre år gamla, heterosexuella av manligt kön och med ljus hudfärg, eller vad våra speciella markörer nu var… men vi slipper det inte genom att lämna våra kroppar, som en kristen gud velat göra det, eller genom att lösas upp i en världssjäl där vi försvinner ut mot ett förlåtande intigt universum. Då Antony sjunger går istället hans röst genom dig, blir dig, det är din röst, allt den har – alla de mankvinnosvartvitgammalungbarnhermafrodithomohetero monomultipolyamorösasexuella strömmar som den finns i, som den skickar ut dig i, blir också dina just då. Inte ett upplösande utan ett sammansmältande.
Det är bara att blunda. Man följer med, då minns man. Att det är ju inte egenskaperna i sig som är fel och dåliga. Felaktigheten är ju i sådana fall att vi alltid är förvisade till så få av dem, och därmed – beroende på vilka vi tillskrivits – för evigt utestängda från andra av dem. Antony är allt utanförskap på jorden. Hans röst har egenskaper av alla, vilket av himlen förbjudits. Han är naturvidrig i nästan alla meningar. Alla ordningar är bortkastade på honom – han/hon bryter dem alla. Därför måste det vara sorgen som är vägen därifrån, och det är inte en väg som man faktiskt färdas på, för man kommer aldrig fram till den andra sidan. Antony är vår ständiga påminnelse om det fängelse du och jag ständigt återskapar runt oss själva med varje handling och tanke, för dessa handlingar och tankar behöver också fängelset för att kunna uppstå. Men Antony påminner om fängelset genom att visa vägen ut det, men på grund av fängelsets egna egenskaper måste också vägen ur det var likadant beskaffad – vi bär den med oss, vi framskapar den i samma andetag som vi framskapar fängelset, men den är svårare att finna… precis där i skuggan, bakom hörnet, i ögonvrån eller den döda punkten mitt i synfältet där hjärnan återskapar det vi är för nära för att se.
Någonting om råttfångaren från Hameln. Vi blir aldrig de där barnen som följde honom och hans flöjt med in i berget. Vi kan bara önska att vi var det. Vi är kroppar. Vi är kropp. '
Hit måste du, och sedan förändras du.
Hallå?
Hör ni oss? Minns ni oss?
Vi är i helvetet nu. Kanske var vi det hela tiden. Kanske är vi födda här.
Natt klockan tolv på dagen. Dimman lämnar aldrig gatorna. Allt är baklänges. Minnen finns bara av sådant som ännu inte hänt. Dåden ligger framför oss. Döden också, och straffet.
Har ni hört Antony and the Johnsons? Antony. Hans röst går genom hela kroppen. Hans och ens egen. Han får en att tro att man har en själ, för kroppen räcker inte till för att förklara hur mycket som resonerar till hans stämma. Allt vibrerar. Allt går sönder, det gråter sönder, allt sveps in i sammetsdjup smärta och värme som är större än rummet jag bor i och allt det som finns därinne. Ingenting finns kvar. Sorgen smeker ens hud, den enda smekning någon nånsin fått, stannar inte vid huden går rakt igenom kroppen dras genom bruna silkessvepningar gnistrar av stjärnor där dina ögons ljus går förlorat, det sugs in och utplånas. Förförelse och antiorgasm – klimax kommer först vid den ultimata stillheten.
Antony är sändebudet från helvetet som kommit för att delge oss budskapet att det inte är det mänskliga som gör oss fantastiska. Det spelar ingen roll vad vi tror – ”tror” är bara ännu en klumpig generalisering, samma som den som delar in oss i män och kvinnor och barn och vuxna och gamla och svarta och vita och allt annat som klistrar fast våra kroppar i den värld vi kallar ”vår egen” och som kännetecknas av kategorier och deras markörer. Antonys röst har inga sådana markörer, inte Antonys kropp heller. Inte ens den musik som omger den kan placeras in i en tid, möjligtvis i ett rum. Det är för att ett rum är det minsta vi behöver för att kunna referera till något. I Antonys rum utan tid, eller för alla tider, glider hela livet igenom, upplöses alla kategorier i varandra, slipper vi slutligen oket att inte få vara något annat än människa, trettiotre år gamla, heterosexuella av manligt kön och med ljus hudfärg, eller vad våra speciella markörer nu var… men vi slipper det inte genom att lämna våra kroppar, som en kristen gud velat göra det, eller genom att lösas upp i en världssjäl där vi försvinner ut mot ett förlåtande intigt universum. Då Antony sjunger går istället hans röst genom dig, blir dig, det är din röst, allt den har – alla de mankvinnosvartvitgammalungbarnhermafrodithomohetero monomultipolyamorösasexuella strömmar som den finns i, som den skickar ut dig i, blir också dina just då. Inte ett upplösande utan ett sammansmältande.
Det är bara att blunda. Man följer med, då minns man. Att det är ju inte egenskaperna i sig som är fel och dåliga. Felaktigheten är ju i sådana fall att vi alltid är förvisade till så få av dem, och därmed – beroende på vilka vi tillskrivits – för evigt utestängda från andra av dem. Antony är allt utanförskap på jorden. Hans röst har egenskaper av alla, vilket av himlen förbjudits. Han är naturvidrig i nästan alla meningar. Alla ordningar är bortkastade på honom – han/hon bryter dem alla. Därför måste det vara sorgen som är vägen därifrån, och det är inte en väg som man faktiskt färdas på, för man kommer aldrig fram till den andra sidan. Antony är vår ständiga påminnelse om det fängelse du och jag ständigt återskapar runt oss själva med varje handling och tanke, för dessa handlingar och tankar behöver också fängelset för att kunna uppstå. Men Antony påminner om fängelset genom att visa vägen ut det, men på grund av fängelsets egna egenskaper måste också vägen ur det var likadant beskaffad – vi bär den med oss, vi framskapar den i samma andetag som vi framskapar fängelset, men den är svårare att finna… precis där i skuggan, bakom hörnet, i ögonvrån eller den döda punkten mitt i synfältet där hjärnan återskapar det vi är för nära för att se.
Någonting om råttfångaren från Hameln. Vi blir aldrig de där barnen som följde honom och hans flöjt med in i berget. Vi kan bara önska att vi var det. Vi är kroppar. Vi är kropp. '
Hit måste du, och sedan förändras du.
tisdag, augusti 16, 2005
Sommarkamera
Du blinkar en enda gång, sedan är alltihop försvunnet. Jag har räknat ut vad det är jag vill ha: det kan inte redogöras för med ord, för orden beskriver det inte, de kan bara visa på vad som finns runtomkring, vid sidan om, framför bakom. Jag har förstått att orden fixerar punkter i verkligheten, punkter som skall framstå som färdiga enheter som traskar omkring där och iakttar varandra, ibland kommer fram till varandra och gör saker som får dem själva eller de andra enheterna att förändras. Ögonen är kameror: de vill se världen just så. De vill tro att det därute är färdiga enheter som iakttas av dem själva eller någon bakom dem. Orden gör ögonen till kameror som fryser verkligheterna och gör dem till en enda, och som definierar sitt motiv: därutear, individer, interaktioner, åtskillnader och främlingskaper. Varken orden eller ögonen kan dock egentligen fixera någonting. Den makten har de inte. Ögonens makt är väldigt liten över huvud taget, utan orden skulle de fungera på helt andra sätt. Men orden kan liksom bändas om, smidas till nya funktioner, omges med nya vänner. De kan dock aldrig nå längre än vad deras egen vilja till makt tillåter: de kan aldrig vara något annat än organiska maskiner som sätts i arbete, växter i en vild trädgård, för många bollar i en bandymatch. De gör något. Det är det de gör som är det de är. Men de betyder inget. De har inte makten att definiera något. Bara att förändra.
Det är därför jag inte kan redogöra för vad det är som jag vill ha med ord. Med orden kan jag skapa en konstruktion som visar sig som just en sådan. Men det jag vill ha blir det som glider emellan orden, som inte låter sig beskrivas, som finns med i konstruktionen men inte som fixerade punkter eller färdiga betydelser. Kan jag skapa en konstruktion som också i sig skapar en idé hos den som läser den, en idé om att det viktiga inte finns i punkterna utan flödet mellan dem, så har någonting lyckats.
Ändå är hela grejen att jag försöker skapa mig själv som en sådan fixerad punkt. Min yrkeskår kallar det för identitet. Det är den fasthet som skall utgöra min ständiga referenspunkt, utblicken från min lekamen och mitt medvetandes hem. Jag skall identifiera "mig" med den. Var mig själv. Det är jävlar i mig orättvist alltihop! För det mesta denna sommar har den varit skitjobbig, den där referenspunkten. Jag måste vara så förbannat snygg tycker jag själv. Jag själv ger mig ingen ro. Och belöningen blir liten.
Vad var det som försvann?
- En glimt i mitt eget öga. Den gled förbi snabbt, men i och med att jag såg den inifrån så hann jag med ändå, eller i alla fall hann jag sakna den då den försvunnit.
- Kärlek, ett ögonblick. Då man numera vet att det inte finns någon skillnad mellan det som upplevs och den som upplever det (de är samma sak!) så kunde den kärleken värma upp allting det ögonblicket: dig, mig, sakerna vi sa, sakerna vi inte sa, lokalen alla fanns i. Möbler och husgeråd, kläder och djur, allt blev älskat.
- Ytan på någons hud. Små små fjun, jag såg alltihop från mycket nära håll, jag kände dess smak genom rummet även om jag inte var riktigt så nära att jag kunde slicka på den eller så. Jag minns inte smaken ännu, men jag kanske kommer att göra det. Jag vet dock att den smakade mer som ljud än som mat: ljudet av fin fin metall i marken, men absolut ingen metallsmak.
Drakarna behöver människorna för att renodla guld. Guldet mångdubblar deras medvetande, sprider ut, sjunger för dem och besvarar det kall som sänts ut över överfattbara frekvenser. Guld finner drakars amplitud och förstärker den. Det är därför drakar söker sig till guld, samlar ihop det och ligger ovanpå det. Men guld finns inte renodlat i naturen; trots att de har sex lemmar då alla andra djur har fyra kan inte drakarna raffinera det själva. Människorna är drakarnas teknologi för att förfina guld.
Det är därför jag inte kan redogöra för vad det är som jag vill ha med ord. Med orden kan jag skapa en konstruktion som visar sig som just en sådan. Men det jag vill ha blir det som glider emellan orden, som inte låter sig beskrivas, som finns med i konstruktionen men inte som fixerade punkter eller färdiga betydelser. Kan jag skapa en konstruktion som också i sig skapar en idé hos den som läser den, en idé om att det viktiga inte finns i punkterna utan flödet mellan dem, så har någonting lyckats.
Ändå är hela grejen att jag försöker skapa mig själv som en sådan fixerad punkt. Min yrkeskår kallar det för identitet. Det är den fasthet som skall utgöra min ständiga referenspunkt, utblicken från min lekamen och mitt medvetandes hem. Jag skall identifiera "mig" med den. Var mig själv. Det är jävlar i mig orättvist alltihop! För det mesta denna sommar har den varit skitjobbig, den där referenspunkten. Jag måste vara så förbannat snygg tycker jag själv. Jag själv ger mig ingen ro. Och belöningen blir liten.
Vad var det som försvann?
- En glimt i mitt eget öga. Den gled förbi snabbt, men i och med att jag såg den inifrån så hann jag med ändå, eller i alla fall hann jag sakna den då den försvunnit.
- Kärlek, ett ögonblick. Då man numera vet att det inte finns någon skillnad mellan det som upplevs och den som upplever det (de är samma sak!) så kunde den kärleken värma upp allting det ögonblicket: dig, mig, sakerna vi sa, sakerna vi inte sa, lokalen alla fanns i. Möbler och husgeråd, kläder och djur, allt blev älskat.
- Ytan på någons hud. Små små fjun, jag såg alltihop från mycket nära håll, jag kände dess smak genom rummet även om jag inte var riktigt så nära att jag kunde slicka på den eller så. Jag minns inte smaken ännu, men jag kanske kommer att göra det. Jag vet dock att den smakade mer som ljud än som mat: ljudet av fin fin metall i marken, men absolut ingen metallsmak.
Drakarna behöver människorna för att renodla guld. Guldet mångdubblar deras medvetande, sprider ut, sjunger för dem och besvarar det kall som sänts ut över överfattbara frekvenser. Guld finner drakars amplitud och förstärker den. Det är därför drakar söker sig till guld, samlar ihop det och ligger ovanpå det. Men guld finns inte renodlat i naturen; trots att de har sex lemmar då alla andra djur har fyra kan inte drakarna raffinera det själva. Människorna är drakarnas teknologi för att förfina guld.
måndag, januari 10, 2005
Ström av brott
I Majorna var det en storm som släckte alla gatljusen och sopade bort alla de ljud Majornanatten brukade vara full av. Stormen var i hela Göteborg men det var här jag upplevde den. De varnade på radion, sa att det skulle bli orkan, man fick inte gå ut utan hellre stanna inne och kanske titta på Crouching tiger, hidden dragon. Jag tänkte på att jag själv borde ha hittat på den frasen. Vem som egentligen hittade på den vet nog ingen, eller kanske Ang Lee eller manusförfattaren (Ang Lee?) vet det. Utanför gled orkanen långsamt, långsamt, fram över himlen, vältrade sig fram, marken var alldeles hal av upphetsning. Sopcontainrarna som brukar stå utanför porten hade välts och blåsts ut mitt i gatan. Vi tittade ut genom fönstret och såg nästan ingenting av det vi brukade se; ljuset hade börjat fungera annorlunda. Istället för vitt ljus hade ett svart ljus framträtt, ut ur hörnen och genom portuppgångarnas fönster trängde svart ljus som konkurrerade med det vita ljus de få gatlampor som fortfarande fungerade lyckades sprida. Det svarta ljuset kastade inga skuggor, det kletade sig fast på gungbrådor och sandlådor där ute på gården och spred sig vidare in genom ådringen i gungbrädornas trä, ned mellan sandkornen i lådan, vidare ned trängde det genom dess plastbotten in i marken nedåt och inåt, mattades av först när kylan från nästa geologiska lager började göra marken mer ogenomtränglig. Svart ljus dödas av kyla. Det är inte i sig kallt, som många tror, det är varken kallt eller varmt och består inte av något annat än ett positivt mörker: ett som inte kan reduceras till att utgöras av en frånvaro (dvs. frånvaron av färger) utan är sin alldeles egen närvaro (närvaron av färgen svart). Ingen annan färg kunde vara starkare än denna.
Det var lördagkväll och nattspårvagnar rullade fram över mörklagda gator. Nästan ingen fanns inuti dem, de var lysmaskarna som kilade fram över marken och hade man sett dem från himlen hade man kunnat följa Västtrafiks spårdragningar över svarta svarta västgöteborg. Det kan man aldrig annars. Man tittade upp mot molnen och de seglade förbi så oerhört fort, jag hade aldrig sett moln passera så snabbt. Jag tänkte på den stora råttan som bor på innergården till mitt hus. Jag tänkte att råttan kanske skulle blåsa bort.
Orkanen är ett jättelikt kattdjur, blundar när den sträcker på sig, slickar fjäderlätt pälsen på en delikat tass, den är ett organ med en hinna runt sig, glider mot andra sådana hinnor runt i en kropp som aldrig tar slut. De som själva vågade blunda där i orkanen kunde känna hur denna kropp vred sig. Det gick i själva verket oerhört långsamt men det kändes härifrån som om det gick i överljudshastighet; vi var ju så små och orkanen så besynnerligt enorm, så ofattbar.
Naturen gör vad den vill, vi uppfann den genom att sätta namn på den och skilja ut oss från den, hade vi inte gjort det hade vi kanske kunnat fatta att vi uppstod i den, den verkar i oss hela tiden, vi små små kraftbanor i verkligheten som uppfunnit så många komplicerade sätt att cirkulera på. Allting cirkulerar vi. Cirkulationen bygger nya världar och nya naturer som blandas med den gamla; vid varje punkt där en iakttagelse av universum uppstår, där uppstår också just det universum som iakttas. Våra sinnen är sådana punkter där universum uppfinns. Varje människa är en värld. Det är som vanligt inte någon metafor: det är bokstavligt. Men alla världarna är delar av varandra. Det är där cirkulationen äger rum.
Naturen gör med oss vad den vill och vad den måste. I människornas värld finns det så mycket sorg just nu. En våg av sorg drar över jorden. Aldrig förut har det funnits en infrastruktur som möjliggjort en sådan ofattbart expansiv sorgutveckling. Just nu finns det mer sorg, intensivare och djupare, än vad det någonsin gjort förut i mänsklighetens historia. Sorgens ögonblicklighet. Alla vet vad jag talar om nu.
Det var lördagkväll och nattspårvagnar rullade fram över mörklagda gator. Nästan ingen fanns inuti dem, de var lysmaskarna som kilade fram över marken och hade man sett dem från himlen hade man kunnat följa Västtrafiks spårdragningar över svarta svarta västgöteborg. Det kan man aldrig annars. Man tittade upp mot molnen och de seglade förbi så oerhört fort, jag hade aldrig sett moln passera så snabbt. Jag tänkte på den stora råttan som bor på innergården till mitt hus. Jag tänkte att råttan kanske skulle blåsa bort.
Orkanen är ett jättelikt kattdjur, blundar när den sträcker på sig, slickar fjäderlätt pälsen på en delikat tass, den är ett organ med en hinna runt sig, glider mot andra sådana hinnor runt i en kropp som aldrig tar slut. De som själva vågade blunda där i orkanen kunde känna hur denna kropp vred sig. Det gick i själva verket oerhört långsamt men det kändes härifrån som om det gick i överljudshastighet; vi var ju så små och orkanen så besynnerligt enorm, så ofattbar.
Naturen gör vad den vill, vi uppfann den genom att sätta namn på den och skilja ut oss från den, hade vi inte gjort det hade vi kanske kunnat fatta att vi uppstod i den, den verkar i oss hela tiden, vi små små kraftbanor i verkligheten som uppfunnit så många komplicerade sätt att cirkulera på. Allting cirkulerar vi. Cirkulationen bygger nya världar och nya naturer som blandas med den gamla; vid varje punkt där en iakttagelse av universum uppstår, där uppstår också just det universum som iakttas. Våra sinnen är sådana punkter där universum uppfinns. Varje människa är en värld. Det är som vanligt inte någon metafor: det är bokstavligt. Men alla världarna är delar av varandra. Det är där cirkulationen äger rum.
Naturen gör med oss vad den vill och vad den måste. I människornas värld finns det så mycket sorg just nu. En våg av sorg drar över jorden. Aldrig förut har det funnits en infrastruktur som möjliggjort en sådan ofattbart expansiv sorgutveckling. Just nu finns det mer sorg, intensivare och djupare, än vad det någonsin gjort förut i mänsklighetens historia. Sorgens ögonblicklighet. Alla vet vad jag talar om nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)