Venus som en pojke

Vem tror på en skönhet? Var skulle den vara belägen någonstans? I ögonen, tror någon. Det kan jag aldrig acceptera. I en ideal sfär någonstans ovanför verkligheten och därmed åtskild från densamma? I helvete heller. Postmodernister gillar att säga "det sublima" i stället för "det sköna". Då tror de att de kan ta sig runt de idealistiska konnotationerna som "det sköna" för med sig. Men "det sublima" är ju ännu larvigare! Värst av allt är de som påstår att skönhet är socialt konstruerad, blott och bart. Ibland sammanfaller dessa med de som tror att det är i ögonen skönheten finns. Först lär man sig hur det skall se ut om det skall vara vackert. Sedan jämför man allt man ser med den vackerheten och om det är riktigt likt så är det vackert, det man ser. Du ser ett ansikte. Stämmer allt? Liten näsa stora ögon. Gärna markerad käklinje, befintlig haka, fylliga läppar. Något som bryter symmetrin, men liksom bara lite grann, ett födelsemärke kan vara nog. Du pressar ned dessa regler över det ansikte du ser och ju mindre våld du behöver göra på det desto vackrare är det.

Det börjar med en otrolig överskattning av de seende ögonen. Via ögonen går skönheten in i huvudet och ut i kroppen. Det gör allting annat också. Postmodernister och psykoanalytiker kan tro att man tittar på kroppen, sin egen kropp, dess form flyttas in i medvetandet och fyller där inifrån ut alla lemmar, sipprar ut i köttet och fyller huden. Det man först ser utifrån kan man sedan känna inifrån. Då blir ögonen en port mot världen och kroppen en sorts hemlig inre värld som vecklar ut sig från baksidan av ögongloberna strax innanför kristallen. Kristallen är tillvarons mitt, iris dess yta, medierar ständigt allt annat. Huden är ögonens gräns mot världen; det är ögonen som fyller ut kroppen från insidan och näthinnan som är världens projiceringsyta. Peter Berger tänker att ögonen är en binär maskin, den känner igen saker, eller så gör den det inte, då väljs det bort som inte känns igen. Det som känns igen känns igen eftersom det förses med en låtsasinsida av de ögon som ser det, görs begripliga genom att tvingas på en form och en historia. Det som inte kändes igen sorterades bort, fick bo en undantagstillvaro i mystiska skogen med tomtar och troll tills hela kalaset lastas på en hangarhiss på väg ned mot den eviga elden där det okända måste brännas till smulor och stoft. Hela processen kallades kategorisering.

Under det förra milleniets sista skälvande minuter, dagar och år bildades ett globalt underjordiskt gerillaförband som tog på sig uppgiften att förstöra den binära maskinen, lasta upp den på sin egen förbannade schakthiss och skicka den ned mot det purgatorium den avsett för det ambivalenta och obegripliga. De visste att skälet att skälet att maskinen skickade allting inåt, mot kroppen, in i jordens mage och hjärta, var att jordens/kroppens insida var det enda stället där det aldrig kunde hittas utan skulle vara gömt för evigt. Det som skickas ut i världsrymden finns ju för alltid kvar därute och hotar att komma tillbaka. Det som skickas in i kroppen försvinner istället in bakom ögonen, försvinner ur världen, det är ju ögonen som är porten ut ur världen och kroppens insida som är världens icke-plats. Kroppen är icke-världen. Världen betyder kategorier och kroppen betyder hemligheter.
Att skicka en sådan maskin in mot jordens mittpunkt är att vända ögonen inåt, få ögonen att upptäcka att det är de som är gjorda av kött och inte köttet som är gjort av ögon. Man hade tänkt att detta skulle orsaka en implosion; kristallen skulle äntligen vändas ut och in, hemligheterna skulle spridas ut ur kroppen, ut i världen, få bo överallt istället för instängda längst in, världen skulle kunna få genomströmmas av hemligheter och Bergers maskin desarmeras. Man har inte lyckats ännu. Men detta förband måste ha kraft av oss. Vi behöver inte vara rädda för att vår egen kraft skall ta slut; vi vet ju numera att kraft inte existerar som en fast summa i ett slutet rum, utan att den mångfaldigas ju mer sammansatt den blir. Den måste laddas med komplexitet och hela tiden komplexifieras ytterligare, pressas över nya trösklar som motstår kategoriseringslogiken. Förbandet existerar mer som ett flöde än som ett av individer komponerat kollektiv, men tar sig ibland uttryck i vissa speciellt explosiva singulariteter.
All kraft, genererar bara mer: Camilla Griggers och Rosi Braidotti, Laurie Anderson, Björk och Donna Haraway, alla ni andra.

Konmodellen vägrar kompromissa!

På det sista har tvivelaktiga element personligen tagit kontakt med mig, gestalter av tveksam karaktär, de har inte vågat hänga ut sina åsikter på denna weblog utan istället tagit den fega vägen och pratat med mig direkt. Åsikter har framförts om att jag inte verkar ha koll på det där med submolekylär och subatomär; den derrideanska kvantnivå jag har berättat om skulle snarast, enligt denna personer, förvisso befinna sig på både submolekylär och subatomär nivå. Dock tros det att jag tagit fel på dessa nivåers plats på skalan då det subatomära skulle vara mycket "mindre" än det submolekylära, vilket skulle vara den överordnade nivån.

Tänk att det alltid skall vara såhär. Man hittar en plats på jorden där man tänker sig kunna leva med sina små, menlösa passioner, en plats där man kan få vara de man vill och inte behöver förställa sig. Här kan jag få äta mina lussekatter och odla mina orkidéer eller vad jag nu vill utan att nån jävel skall kunna säga nånting om det. But I was wrong. Dead wrong... En orm i paradiset gör sitt inbrott som en tjuv om natten, tomtar på loftet lurar i skuggorna som ugglor i vassen. Det visade sig att deras fristad inte kunde avskärmas från den kaotiska, stormande världen därute. Plötsligt skulle allt bli annorlunda.

En sak vill jag ganska gärna göra klart. Om hela den här grejen med internet och informations-och-kommunikationsteknologi skall funka så finns det vissa idéer vi måste släppa taget om. En av dessa är idén om "lögn" och "sanning": att det finns någon sorts naturlig dikotomi mellan två olika typer av information som kännetecknas av deras respektive typer av länkningar till allt som inte är dem själva. Lögnen skulle inte ha med allt detta att göra utan vara sin helt egen konstruktion, medan sanningen skulle vara helt genomskinlig, och inte då som en gas eller en fönsterruta utan som ett ingenting, något som inte "finns" annat än möjligtvis som ett "ljus" som "sprids" över det ena eller det andra, dvs. det denna sanning säger sig referera till. Det handlar alltså om en dikotomi mellan "verklighet" och "icke-verklighet". Denna dikotomi figurerar i en mängd olika gestalter, t.ex. som "falskt" och "sant" eller som "fiktion" och "verklighet". Lika förrädisk är den hur den än förekommer; självklart är det ju så att både de utsagor som är "sanna" och de som är "falska" båda två i sina anspråk är både sanna och falska till sin natur. Jag tänker förklara varför.

Så här måste man tänka: varje utsaga har alltså en individualitet. Den hänvisar aldrig tillbaka till något, däremot så har den en verkan på något. Om den inte har en verkan på något så är det helt enkelt så att den inte finns. Det är för att varje utsaga har en individualitet som man kan säga att de har "länkningar till allt som inte är dem själva". Det finns dock ingen distinkt gräns mellan utsagorna och det som inte är dem själva, istället ser denna relation ut som alla evolutionära relationer (dvs, alla relationer). Möjlighetsbetingelserna för deras fortsatta existens utgörs av deras miljö; först och främst de som cirkulerar dem, dvs. människor, maskiner, böcker, all typ av skriven text, media, etc. I denna miljö finns de i ett eget register, vilket består av alla andra utsagor som vid en given tidpunkt finns formulerade, som vid denna tidpunkt lever och cirkulerar. De bäst fungerande utsagorna väljs ut av denna sin miljö. De sämst fungerande försvinner. De som blir kvar och relationerna mellan dem skapar de nya möjlighetsbetingelserna för vilka nya utsagor som kan formuleras. Det är en ständig konkurrens. Olika register är också överlagrande och ömsesidigt påverkande varandra i en rörelse man kan kalla för ett blivande: språket som grammatisk struktur, det mänskliga talorganets fylogenetiska släktlinje (biogenetiskt och/eller dialektalt determinerat), teknologisk utveckling sedd som diagrammatisk historiocitet samt sisådär tiotusens hundra miljoners miljarder andra register. Man kan kalla utsagornas individualitet autopoietisk, men bara om man vill.

Alla utsagor är sanna: de bor i verkligheten, fungerar i den, tecknar samma abstrakta logik som allting annat, dvs. som verkligheten. De är sanna i meningen att de har en verkan på sin miljö: de finns, de är verkliga.
Alla utsagor är falska: de representerar ingen föregående verklighet. Man kan slarvigt säga att utsagorna består av information, men då måste man tänka att information är ett format som är sig själv gott nog, det hänvisar inte tillbaka till något utanför sig själv utan utgör alltså snarast utsagornas möjlighetsbetingelser eller emergensvillkor. De är falska i meningen att de inte refererar till något annat: denna referentialitet finns inte, är inte en del av verkligheten. Däremot är den en del av utsagans sannhet: dess verkningar, dess effekter, dess fungerande i verligheten. Denna bakvändhet - att man tror att utsagor refererar och representerar - uppstår som en sorts veckeffekt som är en del av arten "utsagor":s genetiska diagram. Det är förmodligen för att språkanvändare "tror" att utsagorna har en referentialitet som registret överhuvudtaget existerar.

Jag drack en öl med en verkligt hyvens kultursociologisk finne härom veckan. Finnen hette Ralf. Jag berättade för Ralf att jag börjat intressera mig för sociobiologi, särartsfeminism och evolutionism. Jag tyckte att dessa tankespår besitter en oändligt mycket större potential för att radikalisera vetenskapligt tänkande än vad socialkonstruktivismen har. Då sa Ralf att gränsen för vad han kunde tåla nu var officiellt överskriden. "Här går generationsklyftan" sa Ralf och visade på bordet mellan oss. Jag skrattade och kände mig stolt och ungdomligt upprorisk (tilläggas kan att Ralf inte är mer än fyra år äldre än mig, så det var nog snarare på bordet generationsklyftan gick än i tiden).

Hmm, jag upptäcker nu att jag, efter allt besvär jag lagt på att tänka ut allt detta, visst har glömt vart jag ville komma med det. Snöpligt så det förslår. Jag kan på inläggets rubrik se att det förmodligen handlade om typ min rätt att hitta på vad som helst och sedan hävda att det var sant, men jag är inte riktigt säker på att det här var ett speciellt bra sätt att säga det. Vadå, det spelar väl ingen roll om jag skrev nåt felaktigt om molekyler och atomer? Det bekommer mig inte alls. Jag har väl ingen orsak att vara stolt heller, jag har ju bara en blog som jag skriver en massa strunt på, det är väl inte hela världen. Visst, okej, det var fel ordning, det där med subatomär och submolekylär, så stor kan jag väl vara att jag erkänner det? Och tack för påpekandet förresten, Henning, jag skall tänka på sånt i framtiden. Eller så kanske jag struntar i det, man får se.

I drömmen är du på en häst. Hästen står på en kulle. I dalen där nere finns hemligheterna. Du vet att det är hemligheter för att du har läst det, tror jag i alla fall, vad vet jag. Kunskapen om detta finns i hästens kropp. Den flödar mellan dig och hästen, kanske är ni samma varelse. Kunskapens flödande mellan och genom genom era kroppar sätter celler i rörelse och vävnad i omvandling. Allting glider. När ni smälter rinner ni ned genom håligheterna i marken, ni blandas, sipprar nedåt genom mikroskopiska porer i berget, eller är det ådror? Ni ansluter er till metallen, blir metall, förenas med metallflödet. Tusen år senare finns ni överallt; i husgrunderna, i båtars skrov och i husgeråd över hela världen.

Jaques Derrida äter muffins

De flesta känner till den poststrukturalistiske litteraturteoretikern och filosofen Jaques Derrida och hans spektakulära teorier. Eller är det kanske snarare antiteorier? Dekonstruktionen, ansatsen som skjuter undan själva grunden för idén om språkets stabilitet, är lika beundrad som beryktad. Större delen av all den forskning som tar itu med självets omöjlighet att känna sig själv tar också avstamp i Derridas idéer, främst de han utvecklade under sin tidiga karriär under 70- och tidigt 80-tal. Lika utmanande som denne poststrukturalismens nestor var av våra tankar, lika utmanande var han också i sina fikavanor, utmanande alltså av allt det som tidigare betraktats som god sed och smak. Kombinationerna visste inga gränser. Ibland kunde han frossa i sig hur mycket som helst helt utan urskiljning eller finess, annars kunde man istället iaktta honom med oerhörd precision angripa något till synes helt obetydligt. Kollegan Maurice Blanchot har t.ex. berättat hur Derrida vid ett tillfälle, med en enkel pennkniv, ur ett päron snidade fram en miniatyr av en enhörning. Enhörningen fick bo i ett landskap som snabbt skulpterades i melonglass, över alltihop lyste en liten, liten sol som framskapades med hjälp av några enkla brödskivor och ett förlorat ägg. Då förstod man att Derrida också behärskade kärnfission, ett mysterium vetenskapen gått bet på sedan atomkraften såg dagens ljus.
Med sina aviga strategier, besynnerliga sidogångar och plötsliga fördjupanden i synbara oegentligheter, satte Derrida meningar ur spel, fick de bärande strukturerna att avslöja sig själva. Han kunde kombinera lackskor med träningsoverall, allt med samma skälmska glimt i ögat, och ibland hade han plötsligt två par skor på sig. Rågbullen fick plötsligt en fyllning av sågspån, honung och champinjoner - han kunde ägna timmar åt ett sådant projekt, allt för att sedan inte ens äta upp den utan helt enkelt sätta den på första bästa spårvagn och vinka farväl.
Han har fått många efterföljare och hängivna beundrare på båda sidor av Atlanten. Som algerisk medborgare och samtidsanalytiker fick han dessutom ett stort inflytande över det teoretiska fält som ofta samlas upp under paraplybenämningen postkolonial teori. Hans vän och/men kärleksfulle antagonist Paul de Man, med vilken han under 70-talet utväxlade häftiga dekonstruktionskorrespondenser, har aldrig nått samma status i europa, i alla fall inte utanför litteraturteoretiska kretsar. Derridas plötsliga bortgång under hösten 2004 lämnade oss i ett tomrum där det verkar som om den miserable gammelhumanisten Jürgen Habermas är den ensamme aktören på det samtidsteoretiska fältet.
Derrida kännetecknades under sin livstid av att han skilde sig från icke-Derrida; allt det som inte var han, och således därför påvisade vem Derrida själv var. Det fanns en anti-Derrida. Man kan säga att de var funktioner av varandra. Men i och med att det var detta som var anti-Derridas uppgift och enda funktion så hotade Derrida och anti-Derrida ständigt att implodera i varandra, ta ut varandra och disintegreras, utplånas från verkligheten, och då icke-Derrida ju just var allt det som inte var Derrida - dvs. hela mänskligheten, jordklotet, universum och världsalltet - så skulle alltså själva verkligheten utplånas i ett sådant scenario. Vi var länge oroliga för detta, vissa tänkte till och med att det hade varit bättre om inte Derrida hade funnits över huvud taget, tryggare på nåt sätt. Men sedan upptäckte man något fascinerande. Det var ju inte så att det fanns en given Derrida och en given anti-Derrida; skillnaden framträdde på olika sätt beroende på hur den perspektiverades. Det visade sig att trådar av skillnad sträcktes ut från Derrida mot varenda punkt i universum: skillnaden var kanske ändå inte en mellan Derrida och icke-Derrida? Skillnaden mellan en bestämd aspekt av Derrida - t.ex. ett andetag - och en annan bestämd aspekt av Derrida - t.ex. ett av hans hålfotsinlägg - gjorde också att Derrida själv blev en fråga om perspektivering. Det fanns ju ingen punkt utanför hela komplexet Derrida kontra anti-Derrida från vilken den absoluta kontradiktionen kunde vara iakttagbar! Alltså skulle inte världen implodera. De flesta av oss drog bara en djup suck av lättnad och fortsatte våra små, trygga liv. Men inte Derrida själv, inte. Han insåg plötsligt att varje sådan given relation, varje tråd av skillnad, utsträckte dimensioner utöver de gamla vanliga fyra. Tveklöst gav han sig in i detta nanouniversum, kastade sig huvudstupa ned mot nivåer som var subatomära och rent av - och här ligger det oerhörda - submolekylära! Ensam upptäckte Derrida det som sedan i sin populära vulgärversion kallats strängteori, en samtidigt lägre och högre verklighet som framskapar och utgör möjlighetsbetingelser för de dimensioner av verklighet vi upplever. Derrida hade sedan länge lämnat dialektiken bakom sig. Då han skildes från detta sitt submolekylära forskningsfält för att istället utforska något jag just nu har glömt vad det hette så hade han särskilt och namngivit inte mindre än tretton dimensioner utöver de redan kända. Habermas hade vid denna tidpunkt inte ens upptäckt den femte dimensionen och framhärdade således i idén om demokratisk representation som en faktisk möjlighet.
Staffan och jag sitter på Kellys en tisdagnatt, för det är inget annat ställe som vill ta emot oss. Vi är ganska känsliga killar så vi talar om t.ex.relationer. Men så är vi också akademiker, så jag vill skåla för Derrida. För han dog igår, tidningarna publicerar långa nekrologer, geniet har lämnat oss, alla vill kräla i stoftet inför den stores fötter, det vill vi också. Vi lyfter våra glas och Staffan säger "Derrida - borta imorgon!". Jag ser på honom att han hittar på det samtidigt som han säger det. Jag ser också hur nöjd han är med detta.

Entropin

Du tror att entropin är alltings strävan mot det ljumna. Ingenting kunde vara mera fel. Entropin är strävan mot alltings fullständiga differentiering; efter entropin kommer den fullständiga skillnaden. Men du vet också vad Ernesto Laclau tror. Han tror ju att om skillnad och likheten skulle kunna ses som varsin pol på ett tvåpoligt kontinuum så skulle skillnad och likhet slå över i varandra. Den fullständiga skillnaden skulle ha förlorat alla fasta egenskaper. Ingenting skulle vara kvar. Gray goo.
Laclau tittar på video med Slavoj Zizek. De surfar fram på en våg av flimrande tecken. Vågen rullar fram, långsam och stilla men massiv och förkrossande, dess tyngd kunde ta den upp för Avenyn, fylla och utrymma Ljunggrens kafé på mindre än ett ögonblick, svepa Poseidon med sig in på konstmuseet. Fond heter restaurangen som ligger där i huset. De som åt där dog omedelbart, magarna fulla av kalvfilé och brylépudding, de har lämnat det materiella planet och lever numera som minnen hos de som älskat dem; bilder av dem, bilder som fortsätter att agera ut något det helt enkelt inte går att sätta ord på. De bilderna har etablerat en ny nivå där de interagerar, strider om tolkningsföreträde. De kräver ingenting mindre än total hegemoni. Snart var hela verkligheten diskursivt inlagrad. Jacob Torfing kallade det hela för en "icke-idealistisk radikal konstruktivism" som resulterar i att det finns en ursprunglig ofärdighet i både den givna världen och det subjekt som företar sig konstruktionen av densamma.
Minns ni Laclau och Zizek? De hade älskat hela natten framför den öppna spisen. Inte med varandra utan med några andra som också var med. Deras kärlek var sammet, djup och blå, gnistrade och glimmade, reflekterades i bildskärmen långt efter att filmen slutat och testbilden tagit vid. Deras skarpsinne var inte av denna jorden. Kärleken och skarpsinnet var rökslingor som slingrade sig runt varandra, deras tungor snodde lekfullt fram och tillbaka mot varandras hala ytor, saliv rann nerför hakan, en hand smög sig upp mot nacken, lekte med en lock och strök över len hud som rös vid beröring. Vad den andra handen gjorde doldes bakom rygg där skulderbladen plötsligt fälldes bakåt; smekningen hade jagat ilningar längs med smidiga ryggmusklers fästen via varmt lent skinn upp mot nacken vidare upp genom huvudet ner igen mot mellangärdet ända ut i knäna hålfoten tårna. Nio månader senare föddes det vackraste barn du någonsin sett. Vi höll andan då hon förlöstes. Laclau och Zizek svalde nervöst, deras älskade var med, skarpsinnet och den stora djupa kärleken fanns i rummet strax bakom. Jag såg hur en svettdroppe rastlöst letade sig nedför pannan. Vi visste redan vad barnet skulle heta.
Välkommen, Esperanza.

Bloggens största problem

Nu börjar det ställa till problem att webloggen lägger det senast postade inlägget först. Det visar sig när jag skriver till den jädrans bloggen att allt jag skrivit på nåt sätt hänvisar tillbaka till det jag skrivit innan. Men då man läser fanskapet ser det ju ut som om det jag skrivit tidigare kommer efter och inte före det jag skrivit nyss! Jag märker att jag blir irriterad då jag läser om t.ex. slemmet. Vadå "Jag har redan berättat att jag tycker om slem"? Jag kan ju själv se att den texten kommer först efter den som utger sig för att referera tillbaka till den!
Det visar sig att sådan här text inte alls är icke-linjär utan bara baklängeslinjär. I konsekvensens namn borde allting då också skrivas baklänges, i alla fall till jag kommer på hur man gör korsreferenser mellan de olika inläggen. Nån som vet hur man gör det? Informera mig.
Jag tänker också på att jag inte visste om vad det skulle bli av den här bloggen då jag öppnade den för mindre än ett dygn sedan, att den skulle börja berätta historier och så. Men jag är glad att det blev så, annars skulle jag ju inte få läsa dem själv, och jag tycker ju om dem när jag läser dem märker jag. Just själva blogformen blev liksom det som möjliggjorde och framskapade villkoren för deras existens. Och så är det ändå samma form som krånglar till allt! Lustigt som det kan bli.

Min kärlek

Kärleken är, i sig, ett slem. Du blundar och ryser av njutning när du doppar händerna i det, sköljer ögon och kinder, badar i det, dricker dig mätt och varm. Din hud älskar det. Du dricker dig mätt men det går rakt igenom, saknad fyller dig, ett underskott som inte fanns före slemmets introduktion i det system som är du. Kärleken gör dig full, vissa tror man blir tom av den. Kärleksnykterister. Jag var själv en.
Du tror att jag inte gillar kärlek. Men jag har redan berättat att jag tycker om slem. Gränserna försvinner, eller det blir uppenbart att de aldrig fanns och måste upprätthållas hela tiden. För det verkar ändå vara så viktigt att de skall finnas där. Allt det som är jag men inte vill ge sig till känna för mig arbetar hela tiden med sånt där; hålla isär, hålla ihop, flöda över. Jag har älskat. Jag älskade en person som kom väldigt väldigt nära mig. Jag tömde mig. Nu vet jag vare sig ut eller in. Och det har jag aldrig gjort.
När jag säger så som jag just sa (”allt det som är jag men inte vill ge sig till känna för mig”) så betyder det ingenting. Jag menar dock något med det. Det är inte samma som att det betyder något. Jag tror att det blir ungefär såhär: det jag tänker på som ”jag” är bara något som uppstår på toppen på allt det som gör det möjligt för något att tänka detta ”jag”. Men allt det är inte något som tillhör ”jaget”. Det finns i kroppen, rinner vatten flödar färdas i gasform mellan olika stationer i verkligheten, stationerna är själva gjorda av gas. Något i verkligheten tänker ”jag”. Då tror jag att det är Jag som gör det.
Du äter kärlek. Den finns precis under din hud. Du äter med magmunnen, någons doft gör dig svag ända in i själen. Hudens yta har en oändlig mjukhet, täcks av små små hårstrån, fjun som knappas syns för blotta ögat, de spritter och exploderar av glädje då de möter dig, stryks längs med mig eller den de vill ha. Det är en svaghet som skapar en ny typ av styrka i verkligheten, en ny station som uppstår, en station som är gjord av gas. Passagerarna hoppar av och på, sitter en stund på caféet och äter en mandelkubb med några koppar kaffe, sedan vidare ut på gatan, hoppar på en buss och åker så länge de får följa med. Följer de sina drömmar? Eller styrs de av dem? Svagheten blir en styrka som är en kraftansamling. Den spränger lyckan och olyckan så att fragmenten virvlar runt i luften, blandas, bildar nya mönster där de fallit ned. Kanske var också lyckan och olyckan samma sak från början. Det finns nåt talesätt som säger att motsatsen till kärlek inte är hat, utan det är likgiltigheten som är motsatsen till de båda två. Men det kan vara en klyscha. Men det förstås: det svåra med att tänka är att man så gärna vill förstå saker när man gör det. För att förstå just det här så måste man godta att saker kan vara sanna och falska samtidigt, att det kanske är det som de alltid är. Vilka mönster var det som bildades? Det vet du. Det var ju fraktala mönster, man ser inte vart det börjar och slutar, insidan gick över i en utsida, sömlöst, varje kurva såg ren och obruten ut tills du kom så nära att du såg att allt den bestod av var små, små brott. Barnet skrattade förtjust åt åsynen. Den vuxne blev rädd och orolig och det dröjde inte länge förrän den satt i favoritfåtöljen och löste korsord framförtipsextra. Äntligen, ordningen återställd, tryggheten omsluter den vuxne. Den sortens kärlek vill inte mitt medvetna ”jag” ha. Men allt det som detta ”jag” består av, och som det inte vill erkänna, strävar dit hela tiden: en av tusen viljor som finns där.

Slemmet skall inte misskrediteras!

Det finns kankse de som efter det förra inlägget tror att jag är emot slem. Inget kunde vara mer felaktigt. Jag tycker mycket om slem. Slem är inget annat än sina egenskaper. Det har ingen egen smak eller, egentligen, konsistens: detta är egenskaper som finns någon annanstans, som kombineras med eller tillförs slemmet. Slemmets egenskaper har istället att göra med förenande. Det förenar, som t.ex. subjekt och objekt, stranden och havet eller kanske bara näsväggarna. En glidning finns plötsligt i tillvaron som underminerar allt vi tror om den. Varför skulle det vara så att människans boende i tillvaron medieras av cerebrala representationer? Någonstans inom mig så har jag alltid vetat att det rör sig om något annat, om ett myller av processer som har formen av cybernetiska feedbackloopar, den skillnad som uppstår som skiljer subjekt från objekt uppstår här även den. Eller så hittade jag på detta nyss, alldeles själv. Troligast är att det inte ens var "jag" som skrev det. Det "jaget" har skrivits ut ur historien för länge sen.

Måtte fan ta bloggen

Jag trodde jag skulle bli så lycklig när jag skaffade mig en egen blog. Så blev det inte. På ytan verkar det kanske annorlunda, men egentligen så har inget förändrats. Här sitter jag på jobbet. Alla andra har gått hem. Men inte jag inte - jag har redan blivit fullständigt beroende av min blog. Man kommer att vara tvungen att bända bort mig härifrån med stämjärn och kofot, kanske även dynamit måste användas.
Hur kunde det sluta såhär?
Allt jag ville ha var någonstans där jag kunde få vara med mina blygsamma intressen: mespop, näsdroppar, sprit, fula skor, matematisk punk samt Deleuze och Guattari. Mitt liv var, som ni förstår, osexigt redan från början och inte blev det bättre av min blog. Konmodellen? Vad skall det betyda? Min rumskamrat Niklas tyckte det såg felstavat ut, att det skulle vara nåt med "könmodellen" eller "konmödellen" eller nåt sånt. Men det är inte felstavat. Det är bara ett ord som inte betyder nåt speciellt. Jag och Niklas hittade på det tillsammans.
Snart skall jag repa med mitt band. Så står det i alla fall i min kalender, men så kommer det nog inte att bli. Troligare är att jag sitter kvar här på jobbet och bara glor på min blog. Bloggen har tagit över mig, den kontrollerar nu mina tankar och är den egentliga agenten bakom mina handlingar. Bloggen sipprar in i min själ. Och den kommer att sippra in i din också; konmodellen har blivit ett sätt att leva, men ett sätt som tar över och förstör alla andra sätt. På detta vis är den liberalismens främsta fiende. Eller är den verkligen det? Många debattörer menar att liberalismen, genom att inkorporera alla andra ideologier, också neutraliserar dem: ger svängrum, men detta svängrum är symboliskt och har genom denna inkorporering ingen möjlighet att förändra dess strukturer. Liberalismens strukturer kan sägas vara elastiska, en elastik som liknar den som återfinns hos slem: den suger in dig, tar sig in genom dina kroppsöppningar, gränsen mellan dig och inte-dig suddas ut och går om intet, dina lungor slutar fungera. Men det finns en räddning. Just genom denna egenskap imploderar nämligen liberalismen, genom att den ger ett symboliskt svängrum för såväl kommunister som nazister men lokaliserar dessa -ismer inom individerna, alltmedan allt som flödar mellan individerna förnekas. Detta gör att liberalismen, i förnekandet av sin slemlika, inkoherenta konsistens sugs baklänges in i den rationalistiska logik ur vilken den fötts.
Kom ihåg det: bloggen är inte en annan individ, den är inte heller din skapelse: du blir bloggens skapelse, gränsen mellan dig och bloggen har aldrig funnits. När du läser vad som står på bloggen så är den redan en del av dig. Du lyder bloggens vilja, eller snarare: blir en del av dess reproduktionsapparat.
Bloggen har ju ingen egen vilja.

Ät bloggen! Ät dig mätt, ät dig varm

Här kommer citatet jag behöver för att se om just den funktionen finns:

Så var det nu inte alls jag menade, snarare tvärtom: min frustration handlar snarast om att jag upplever det som problematiskt att etnologin har ett så folkligt ansikte och så förment insmickrande manér att man (jag) nästan känner sig tvungen att beakta möjligheter och utsikter till massmediekontakter redan då man går de första åren på forskarutbildningen. Jag gör min vän arg genom att berätta detta för honom; vad skall samhället med etnologi eller för all del andra vetenskaper till om de bara handlar om sig själva? Undrar han.
En stund senare försöker jag förklara för honom precis vad det är jag själv håller på med. Det går ännu sämre. Han försöker ibland sammanfatta och förenkla det jag sagt för att få bekräftelse på att han förstått. Varje gång som han gör det så säger jag att han minsann har begripit alldeles fel. Nu är det han som blir frustrerad.

Jorå, det ser ju ut. Välkommen världen, till en hemskt trevlig weblog.

Konmodellen sjösatt! LEVE DEN!

Aspera ad astra

Lebenhaupt

Såväl tuppluren som dumstruten är ju koner