Två ton tennis

Det har visat sig att den indiehumor på det sista förekommit på Delete Forever inte har träffat riktigt rätt. Trots att det t.ex. var flera år sedan Rockmonster var aktiva så är världen tydligen inte redo för genren "Rockmonstervitsar"’, bara ett av många exempel på hur ett band kan vara långt före sin tid. Som praktiserande etnolog kan jag dessutom inte annat än att konstatera att det inte går att presentera en färdig kategori material för världen och hoppas att det passar – det hela måste tydligen komma liksom nedifrån (vilket förstås får mig att önska att jag startat denna blogg för sju år sen, innan jag började med allt det här doktorerandet och blott var en i en massa indiekids). Men att avliva ett tema som detta är inte något som kan företas helt i det tysta. Det måste markeras med en sån sjujävla smäll så att världen aldrig helt hämtar sig efteråt. Därför har det bestämts att jag måste ge luft åt en av de mörkaste hemligheter som dväljs i mitt sjuka, men rika, inre bestiarium av indiehumor-parafernalia.

Minns ni Souls? De var banne mig ett av de grymmaste band vi haft äran att få erbjuda ett hem för i denna Svea Rikes andra stad. Och Göteborg är ändå landets typ bästa musikstad! Tillsammans med en massa andra städer förstås. Men bättre än Souls har det inte ofta blivit.

Cecilia, som sjöng, var noga med att vara skandalös i sina uttalanden i TV och tidningar. Det måste man uppskatta henne för. Det var mycket kroppsvätskor och gaser med mera. Låtarna handlade om knullapor och sånt där. Dagens indieelit framstår då sannerligen som fega råmesar vid vilken jämförelse som helst! Då Souls 1994 intervjuades i Nöjesguiden i samband med releasen av deras debut-LP "Tjitchistchsiy (sudëk)" så sade Cecilia att hon var så trött på att vara tvungen att provocera och vara så förbålt utmanande hela tiden. Varför förväntade folk sig sånt, vafaan, hon var väl en människa hon också, varför skulle hon jämt behöva vara fanbärare för all jordens smaklösheter? Sedan kunde hon ändå inte hålla sig ifrån att framemot intervjuns slut drämma till med den helt obetalbara repliken "Vi är en jättekuk i indiepopens röv!" Makalöst, visst? Vi älskar dig, Cecilia!

Tiden gick, vi alla grät bittra tårar då Souls beslutade sig för att gå skilda vägar några år senare. Vi hatade livet och hela världen, men främst av allt förstås djävulen i väst, Amerikas Förenta Stater, vilka ryktesmässigt utnämnts till skälet till splittringen (turné med Bush… vem skulle överlevt något så rysligt?). Då tiden var inne för mitt eget rockband COARPNC att få en sån där Nöjesguiden-helsida visste jag mycket väl att jag var förpliktigad att avsluta intervjun med repliken "Vi är en jätteröv på indiepopens kuk!". Det var min plikt, mot Souls, mot Nöjesguiden och mot mig själv. Men det visade sig förstås att jag var fegare än Cecilia. Så jag vågade inte säga det.







(Jag är inte säker på vad det betyder. Det var en hyllning liksom. Och nu är jag fri! Äntligen kan jag lämna detta bakom mig och ha ett normalt liv! Och ni slipper mer indiehumor.)

I was Tanita Tikaram´s mutant lovetoy

Okej, nu är alltså isen bruten och ordvitsandet en gång för alla introducerat här på bloggen min. Det enda som väntar nu är ett jordskred av usel humor. Jag har försökt hålla dylikt borta härifrån, men nu när jag liksom överlistat mig själv genom att i mitt förra inlägg linda in det i en historia, så finns det inte mycket att göra. En trojansk häst, igen.

Det var ju det här med indie-humor, till vilket vissa artister och band lånar sig särskilt gärna. Jag ränker på Harlem, det nya bandet som inhemska stoltheterna Service har signat och släppt EPn "Game & Watch". Bandet (duon) spelar en sorts macho-elektro, mycket dansbar och riktigt bra. Man frågar sig dock varför bandet valt det föga manliga namnet Harlem, som ju inte direkt korresponderar med bandets i övrigt ganska hårdföra ambitioner. Skulle inte Hingstlem eller, ännu hellre, Tjurlem vara ett lämpligare namn?

Till råga på allt så utgörs ena halvan av Harlem av en kille som heter Martin och som förr var med i ett band som hette Rockmonster, ett namn som verkligen tilllåtit mig att tas tag i av mitt göteborgska arv och om vilket jag således utvecklat en hel genre av vitsar. Vad sägs t.ex. om:
"Man måste säga att dina låtar följer ett visst rockmönster."
"Denna arketypiska rockmusik borde ställas ut i någon form av rockmonter."
"Men Martin, du dricker ju kaffe som den värsta rockmoster!"
Osv, osv, osv.

(Jag ser mig också tvungen att påpeka att jag alltså tycker att Harlem och Rockmonster svänger som tusan båda två och att Martin, vad jag förstår, är en väldigt trevlig prick. Det är alltså mitt göteborgsarv som TVINGAR MIG till detta, varför det ju var ett elände att jag nu en gång för alla öppnade upp Delete Forever för denna mörka sida av mig själv och min verksamhet.)

Min favoritställning

Alltså, jag känner att jag behöver mer erkännande för det här skämtet som jag sa (skrev) igår. Så här var det.

Jag var på kalas hos H och C och de hade fått en sån där "mina kompisar"-bok av I, fast den var liksom för vuxna så det stod såna där saker som "Min favoritmaskin: …………." i den och så skulle man fylla i, ni fattar principen. ("Men vilket djur liknar jag egentligen?" I: "Hundvalp! Du ser precis ut som en hundvalp.") Ungefär hälften av frågorna handlade förstås om sex.

… Eller gjorde de verkligen det? Jag tyckte att jag hittade på något så ini helvete kul då jag på frågan "Min favoritställning: ………." svarade "tandställning". Jag tyckte det var så skoj att jag ville att alla andra skulle berömma mig för min enorma slagfärdighet och uppfinningsrikedom. Så jag skrattade högt åt mitt skämt och då vart alla andra tvungna att fråga vad det handlade om och jag således fick läsa upp vad jag skrivit (smart, visst?). Men det var nästan ingen som tyckte det var lika kul som jag hade tyckt själv. Så går det när man umgås med småsinta typer som vägrar erkänna ens storhet!

Idag är sista dagen i ditt hittillsvarande liv

Kambrater!

Jag har hållit på och tuggat på nånting ett tag. detta är första delen av något som kommer att fortsätta och bli nåt stort och viktigt typ sen, tre fyra inlägg fram i tiden. Det viktiga kommer sen, alltså. Men det som redan finns är rätt bra det också. Håll till godo, alltså. Håll till godo, annars dödar jag er!

/er bäste vän, Jakob


:
Jag började närma mig de där berömda trettio, men det var på den tiden då farmor fortfarande var pigg och rask, så man åkte fortfarande hem till henne på födelsedagarna och var på kalas. Då fick man bland annat träffa Broren, en av mina gammelfarbröder, han som vart gift med farmors minstingsyster Mimmi. Jag hade strax innan jag fyllde tjugofem börjat utveckla en faiblesse för kostymer. Kostymer var Nick Cave, Burt Bacharack, Lustans Lakejer och Michel Foucault, de var dekadens, skarpsinne, allvar och magisk mörk poesi, de var livserfarenhet, engagemang och blasering i liksom ett enda underbart ihopsvept paket. Barnsligt som bara sjutton, men för de gamla såg jag nog ut att ha blivit särdeles mycket vuxnare och mognare då jag tidigare avverkat stilarna hårdrock (som elvaåring), synth (som fjortonåring), svartrock (som sextonåring), nån form av trashgoth (som artonåring), indie (som tjugoåring) och grunge (som det hela gled över i nån gång efter tjugo).

Och Broren frågade mig om det möjligtvis var så att jag nu, när jag höll på att bli vuxen (vilket förmodligen framstod som mycket sent för Broren, vars generation tvingats både se ut, tänka och fungera som vuxna redan i tonåren) märkte att jag började lyssna på musik på ett nytt sätt. Var det kanske så att jag började lämna tonårsmusiken och närma mig en mer vuxen musiksmak?

Det var det ju inte. Jag har alltid gillat bra musik. Och bara för att jag var över tjugofem så betydde ju inte det att jag plötsligt misslyckades med att höra det fantastiska hos Skinny Puppy, Cure, Jesus Lizard, Slint, John Coltrane, The Smiths, My Bloody Valentine, Nitzer Ebb eller vad som helst som hade varit livsintensifieringsknarket i mitt dittillsvarande liv. Och då jag sa till Broren att det snarare var så att min musiksmak bara blev större för varje dag, att jag blev bättre och bättre på att ta till mig även mer extrema musikformer ju äldre jag blev, så förstod jag själv att musiksmak inte är åldersbetingat på något sätt, att det handlar om helt andra saker. Tyvärr så dog ju samtalet ganska snart efter (och kanske i och med) det.

Wenster/Mattsson World Domination

Ni fattar inte vad grymma grejer man hittar när man går igenom gammalt skräp i en bortgången släktings lägenhet! Regimnivån på det här kortet måste ju betraktas som oerhört hög. Utan att lämna ut några oskyldiga mer än nödvändigt kan jag säga att alla på kortet (som, märk väl framkallningsdatum i kanten, är från mars 1970) är kär släkt till undertecknad. Huvet som sticker fram till vänster och på nåt besynnerligt sätt ser ut att vara tvådimensionellt och fasttejpat på väggen tillhör Maja, min framlidna farmor, all frid vare med henne.

Vad kan man säga? Kompositionen, färgerna, stylingen… kortets huvudpersoner, farmors huvud, strömbrytarknappen, väggklockan. Tapeten… gudabenådad, inget mindre än så. Man saknar ord. Hunden hålls av en kvinna som några år senare skulle komma att avla nästa generations förstfödsling, den store Jag Själv. Självaste hunden hette Nettan och tillhörde faster I-K, som inte är med på kortet. Jag minns Nettan från min barndom i Borås, hon var fortfarande med fram mot slutet av sjuttiotalet men gammel och skranglig, jag brukade på uppmaning av farmor bära henne upp och ned för den heltäckningsmattebeklädda trappan med de mörkgröna vävtapeterna i vårt radhus i Borås. Jag var inte säker på hur jag skulle umgås med Nettan i övrigt så det blev en jäkla massa bärande upp och ned för de där trapporna, vare sig Nettan ville eller inte, hon var liksom för svag för att göra motstånd så det var bara att finna sig. Jag minns att min morbrors familj vid samma tid hade en katt som hette Cesar. Jag försökte vid ett tillfälle bära Cesar ned för trapporna också, vilket vart helt fel, Cesar blev fullständigt pissed off och fräste och rev mig på handen. Fördömelse över dig, Cesar! Om du ändå varit lika svag och försvarslös som Nettan!

Daltorpsgatan lounge

Detta blytunga kort föreställer inga mindre än det gryende sjuttiotalets coolaste katter, nämligen min far flankerad av syster Inga-Karin. Pappas kostym lämnar inget övrigt att önska, snäv och kroppsnära i brun manchester, med breda slag men strax innan sjuttiotalets groteska byxbensutsvängningar gjorde världen fulare (men skojigare). Han är tjugofem år på kortet. Faster I-K gör en helt knäsvag, med svarta pumps, vita strumpor och långärmad svart klänning som slutar nånstans strax under ljumskarna, komplett med Yorkshireterrier som accessoar och allt. Gud, vad jag älskar livet!

Maja

Där satt vi i bänkarna och lyssnade på prästen och musiken, pappa och auntie Karin hade valt musiken, orgeln och fiolen spelade Ave Maria och predikan handlade om att "jord skall du bli igen" betydde ett återlämnande av kroppen i Guds skapande hand, kistan stod där framme och blommorna var överallt. Alla hade velat köpa blommor till Maja, hon som alltid hade velat se det positiva i livet. Det gjorde hon fortfarande. Hennes värld var så ljus. Där var vi allihop, jag i finkostymen och nya slipsen, min bror influgen från London, hennes barn som var min pappa (med hustru Eva) och syster Inga-Karin och mina kusiner Paul och Dan från USA. Men där var också barnen till flera av hennes sex bröder och minstingsystern Mimmi och hennes familj. Hennes kompis Ingrid Hansson, min rökarkompis på balkongen där på Daltorpsgatan under otaliga sjuttio-, sjuttiofem-, åttio- ochsåvidare-årsdagar, den sista av min farmors väninnor som fortfarande lever (och som röker mer än nånsin. Över nittio och känt farmor sen de jobbade tillsammans på fabrik som sjuttonåriga flickor. Dessutom min idol.). I ett hörn satt kusinerna – Kerstin, Inga, hon den varma som jag glömmer namnet på och som liksom får oklarare ögon för varje år. Gamla kämpar, hjältar som tagit fram finaste klänningen ur garderoben för att ta farväl av Maja på hennes sista resa. Finskorna, festkappan. Jag tror Inga hade lite färg på ögonlocken också.

Och vi gick fram först till kistan, de två barnen och Eva och så barnbarnen som var jag och min bror och amerikakusinerna, och stod där tysta med våra rosor i händerna, vi var så stora allihop och så små. "Tack Maja" sa min pappa, "Tack för livet". Och la sin ros på kistan. Orgeln var en mjuk dimma runt oss. Tårarna gjorde ont i halsen och smakade så salt, det var den ohemskaste sorg som känt mig. Tack för livet. Mitt också. Det var så rättvist att Maja skulle få all denna sorg, att hon skulle lämna oss just nu. Alla vi som stod där stod ensamma kvar, hon som föst ihop oss allesammans hade dragit vidare, Maja hade följt de kosmiska stormarna ut mot evigheten. Och vi stod ensamma kvar, ensamma allihop, och jag stod där vid evighetens rand och jag var en gång det första barnbarnet, och regnet utanför, det hällde ned på Örgryte Gamla Kyrka den 1 december 2005, halsen full av tårar och jag lägger min ros på farmors kista och hälsar henne farväl, aldrig aldrig mer får jag träffa dig igen.