Delete Forever

Hmm. Här sitter jag och har en blog som flåsar mig i nacken. Den är inte särskilt viktig, den är som miljarder andra bloggar och handlar mest om vad jag har på mig och sånt. När den är som bäst; oftast är det nonsens, saker jag hittar på och tänker ut eller bara skriver. Fan vet varför. Då jag startade bloggen så kände jag ingen som hade en. Nu har de allra flesta en, dessutom mer angelägen än min egen. Folk är smarta och bloggar om vad de tycker i stället för att, som jag, bara lägga upp "dagens outfit"-bilder och underfuniga klurigheter och annan idioti. Jag önskar att jag hade samma driftighet som ni andra.
Men jag tycker ju ingenting! Hur sjutton skall jag göra? Det mest grundläggande för en bloggs läsbarhet, korta inlägg och tydliga åsikter, är som bortkastat på mig. Man skulle till och med kunna säga att jag vill införa ett straff mot åsikter. (Det är, som antytts i tidigare inlägg, min enda tydliga åsikt att åsikter är av ondo. Och detta är i sin tur endast en åsikt eftersom jag kallar den det - egentligen är det en självklarhet, eller en livsbetingelse alla har lika gemensamt som att solen går upp på morgonen.) Allt blir sämre med dem.
Därför umgås jag alltmer med tanken på att sluta skriva här. Det har jag faktiskt inte gjort innan. Under det år som gått sedan mitt förrförra inlägg så har jag hela tiden tänkt att jag "egentligen" har en blogg som jag borde skriva på, men beaktat vad Delete Forever nu faktiskt är så är väl en sådan börda ungefär lika tung som tvångstanken att man "egentligen" borde ta upp sin hästpolokarriär igen (eller någon annan verksamhet som inte någon behöver).
En annan skillnad är att jag var ung förut. En massa saker motiverade mig som inte längre gör det. Jaja, vi får se hur det går... i alla fall så är nog detta ett första steg mot avveckling av Delete Forever. Om jag kommer på vad jag skall ha den till så kanske ett och annat förändras, men så verkar det just inte nu.

Kapla

Ser ni att ett spår av kaplastavar leder in mot ett oerhört starkt ljus? Det är så det är att vara en doktor. Jag är en själv. Det blev jag i november. Därför är alla färger mycket klarare och starkare än förut. Så blir det när man är doktor; ens reception av ljuset förändras. Samma sak händer med dofter och känsel. Explosioner av allt möjligt händer mest hela tiden Och har man väl blivit doktor vete fan hur man skall bli som vanliga människor igen, man vill men det går bara inte! Det finns ingen väg tillbaka för den som en gång beträtt doktorskapets stig. Man har dömt sig till en tillvaro där man går runt bland vanliga människor, talar med dem och känner på dem och oavlåtligt underkastar dem den ena och andra manövern, allt utan att ingen annan än en själv nånsin förstår vad som händer.

En avhandling skrev fram mig medans jag väntade på att bli doktor. Egenskaper som förut inte existerade alstrades mellan min kropp och min dator, de får bo i mig nu. Jag kan nu se hur världen hela tiden håller på att bli. Inte hur den kommer att bli för framtiden sitter liksom inte fast i verkligheten utan i en konstig rationalistisk gammal idé om tiden som linjär, och hur det förflutna var förut hittar jag förstås på retroaktivt alltmedans jag håller på, jag precis som alla andra. Men plötsligt vill förut outvecklade membran i min kropp också vara med och ha receptioner, membran som växte fram med doktorskapet. De är svårare att tala om än de där gamla vanliga (ögonen, tungan, näsan och fingrarna, ja ni vet), för de är avhängiga den speciella kropp man utbildar och som tillsammans med en massa dokument och register bildar en doktor. Till doktorn hör också ord som är svåra att översätta tillbaka till vanligt folks språk. Det är bra. Det finns ingen orsak att alla skall behöva föra doktorernas skuggtillvaro, eller explosionstillvaro.

Den stora avhandlingen är ett mysterium. Det är för att att det där ”håller på att bli”-andet är ett mysterium, och avhandlingen visar det. Vissa frågar mig ibland vad det är jag forskat om, journalister och såna. Men det är inte så forskning går till – forskning är ju det där som händer mellan kroppen och datorn och ”materialet” hos forskaren, och även mellan boken och den som läser. Det är en sorts omflyttare, blott och bart. Då någon läser boken så smyger något sig in i läsaren, ställer om lite saker där inne, minnen och uppfattningar och idéer flyttas om lite grann och plötsligt så reflekterar de varann på lite andra sätt än vad de gjorde tidigare. Det är inte minnena osv som är avhadningen, lika lite som det är forskaren eller materialet. Det är det specifika vis på vilket dessa flyttas om i relation till varandra som är forskningen.

Kan du tänka dig en operation som är fruktansvärt svår att utföra, saknar begripligt syfte och lämnar analysmaterialet till synes oberört? Jag kan det, men förfogar nog inte riktigt över medlen att kommunicera till någon annan vad det hela innebär. Denna kapacitet, att kunna föreställa sig detta och att kunna frambesvärja det där specifika viset att omärkligt smyga in i perceptionsapparater bakifrån, flytta om lite grann och sedan försvinna som en tjuv om natten, är vad jag spenderat fem år för att tillgodogöra mig.