Kapla

Ser ni att ett spår av kaplastavar leder in mot ett oerhört starkt ljus? Det är så det är att vara en doktor. Jag är en själv. Det blev jag i november. Därför är alla färger mycket klarare och starkare än förut. Så blir det när man är doktor; ens reception av ljuset förändras. Samma sak händer med dofter och känsel. Explosioner av allt möjligt händer mest hela tiden Och har man väl blivit doktor vete fan hur man skall bli som vanliga människor igen, man vill men det går bara inte! Det finns ingen väg tillbaka för den som en gång beträtt doktorskapets stig. Man har dömt sig till en tillvaro där man går runt bland vanliga människor, talar med dem och känner på dem och oavlåtligt underkastar dem den ena och andra manövern, allt utan att ingen annan än en själv nånsin förstår vad som händer.

En avhandling skrev fram mig medans jag väntade på att bli doktor. Egenskaper som förut inte existerade alstrades mellan min kropp och min dator, de får bo i mig nu. Jag kan nu se hur världen hela tiden håller på att bli. Inte hur den kommer att bli för framtiden sitter liksom inte fast i verkligheten utan i en konstig rationalistisk gammal idé om tiden som linjär, och hur det förflutna var förut hittar jag förstås på retroaktivt alltmedans jag håller på, jag precis som alla andra. Men plötsligt vill förut outvecklade membran i min kropp också vara med och ha receptioner, membran som växte fram med doktorskapet. De är svårare att tala om än de där gamla vanliga (ögonen, tungan, näsan och fingrarna, ja ni vet), för de är avhängiga den speciella kropp man utbildar och som tillsammans med en massa dokument och register bildar en doktor. Till doktorn hör också ord som är svåra att översätta tillbaka till vanligt folks språk. Det är bra. Det finns ingen orsak att alla skall behöva föra doktorernas skuggtillvaro, eller explosionstillvaro.

Den stora avhandlingen är ett mysterium. Det är för att att det där ”håller på att bli”-andet är ett mysterium, och avhandlingen visar det. Vissa frågar mig ibland vad det är jag forskat om, journalister och såna. Men det är inte så forskning går till – forskning är ju det där som händer mellan kroppen och datorn och ”materialet” hos forskaren, och även mellan boken och den som läser. Det är en sorts omflyttare, blott och bart. Då någon läser boken så smyger något sig in i läsaren, ställer om lite saker där inne, minnen och uppfattningar och idéer flyttas om lite grann och plötsligt så reflekterar de varann på lite andra sätt än vad de gjorde tidigare. Det är inte minnena osv som är avhadningen, lika lite som det är forskaren eller materialet. Det är det specifika vis på vilket dessa flyttas om i relation till varandra som är forskningen.

Kan du tänka dig en operation som är fruktansvärt svår att utföra, saknar begripligt syfte och lämnar analysmaterialet till synes oberört? Jag kan det, men förfogar nog inte riktigt över medlen att kommunicera till någon annan vad det hela innebär. Denna kapacitet, att kunna föreställa sig detta och att kunna frambesvärja det där specifika viset att omärkligt smyga in i perceptionsapparater bakifrån, flytta om lite grann och sedan försvinna som en tjuv om natten, är vad jag spenderat fem år för att tillgodogöra mig.