Sommarkamera

Du blinkar en enda gång, sedan är alltihop försvunnet. Jag har räknat ut vad det är jag vill ha: det kan inte redogöras för med ord, för orden beskriver det inte, de kan bara visa på vad som finns runtomkring, vid sidan om, framför bakom. Jag har förstått att orden fixerar punkter i verkligheten, punkter som skall framstå som färdiga enheter som traskar omkring där och iakttar varandra, ibland kommer fram till varandra och gör saker som får dem själva eller de andra enheterna att förändras. Ögonen är kameror: de vill se världen just så. De vill tro att det därute är färdiga enheter som iakttas av dem själva eller någon bakom dem. Orden gör ögonen till kameror som fryser verkligheterna och gör dem till en enda, och som definierar sitt motiv: därutear, individer, interaktioner, åtskillnader och främlingskaper. Varken orden eller ögonen kan dock egentligen fixera någonting. Den makten har de inte. Ögonens makt är väldigt liten över huvud taget, utan orden skulle de fungera på helt andra sätt. Men orden kan liksom bändas om, smidas till nya funktioner, omges med nya vänner. De kan dock aldrig nå längre än vad deras egen vilja till makt tillåter: de kan aldrig vara något annat än organiska maskiner som sätts i arbete, växter i en vild trädgård, för många bollar i en bandymatch. De gör något. Det är det de gör som är det de är. Men de betyder inget. De har inte makten att definiera något. Bara att förändra.
Det är därför jag inte kan redogöra för vad det är som jag vill ha med ord. Med orden kan jag skapa en konstruktion som visar sig som just en sådan. Men det jag vill ha blir det som glider emellan orden, som inte låter sig beskrivas, som finns med i konstruktionen men inte som fixerade punkter eller färdiga betydelser. Kan jag skapa en konstruktion som också i sig skapar en idé hos den som läser den, en idé om att det viktiga inte finns i punkterna utan flödet mellan dem, så har någonting lyckats.
Ändå är hela grejen att jag försöker skapa mig själv som en sådan fixerad punkt. Min yrkeskår kallar det för identitet. Det är den fasthet som skall utgöra min ständiga referenspunkt, utblicken från min lekamen och mitt medvetandes hem. Jag skall identifiera "mig" med den. Var mig själv. Det är jävlar i mig orättvist alltihop! För det mesta denna sommar har den varit skitjobbig, den där referenspunkten. Jag måste vara så förbannat snygg tycker jag själv. Jag själv ger mig ingen ro. Och belöningen blir liten.
Vad var det som försvann?
- En glimt i mitt eget öga. Den gled förbi snabbt, men i och med att jag såg den inifrån så hann jag med ändå, eller i alla fall hann jag sakna den då den försvunnit.
- Kärlek, ett ögonblick. Då man numera vet att det inte finns någon skillnad mellan det som upplevs och den som upplever det (de är samma sak!) så kunde den kärleken värma upp allting det ögonblicket: dig, mig, sakerna vi sa, sakerna vi inte sa, lokalen alla fanns i. Möbler och husgeråd, kläder och djur, allt blev älskat.
- Ytan på någons hud. Små små fjun, jag såg alltihop från mycket nära håll, jag kände dess smak genom rummet även om jag inte var riktigt så nära att jag kunde slicka på den eller så. Jag minns inte smaken ännu, men jag kanske kommer att göra det. Jag vet dock att den smakade mer som ljud än som mat: ljudet av fin fin metall i marken, men absolut ingen metallsmak.



Drakarna behöver människorna för att renodla guld. Guldet mångdubblar deras medvetande, sprider ut, sjunger för dem och besvarar det kall som sänts ut över överfattbara frekvenser. Guld finner drakars amplitud och förstärker den. Det är därför drakar söker sig till guld, samlar ihop det och ligger ovanpå det. Men guld finns inte renodlat i naturen; trots att de har sex lemmar då alla andra djur har fyra kan inte drakarna raffinera det själva. Människorna är drakarnas teknologi för att förfina guld.