Till helvetet inatt

Är religionsmystik coolt? Knappast. Eller så är det det. Jag har funderat på om man liksom kan vända det hela ut och in så att det blir det, men det låter sig inte riktigt göras – religion är liksom dumt som det är och ut och in blir det lika dumt, med det goda och det onda och allt det där. Eller så är det som vanligt – det är i abstraktionen allt det där blir spännande, bara man kunde lyckas tänka förbi att det går omkring en massa människor och att de skulle ha att välja mellan Det Goda och Det Onda. Möjligtvis kunde man byta ut det mot att valet inte finns, och att man först efteråt kan förstå vad som var gott och ont. Men då försvinner hela grejen med varför gotiska katedraler och gråtande helgonbilder skulle vara så laddat, gör det inte?

Hallå?
Hör ni oss? Minns ni oss?
Vi är i helvetet nu. Kanske var vi det hela tiden. Kanske är vi födda här.
Natt klockan tolv på dagen. Dimman lämnar aldrig gatorna. Allt är baklänges. Minnen finns bara av sådant som ännu inte hänt. Dåden ligger framför oss. Döden också, och straffet.

Har ni hört Antony and the Johnsons? Antony. Hans röst går genom hela kroppen. Hans och ens egen. Han får en att tro att man har en själ, för kroppen räcker inte till för att förklara hur mycket som resonerar till hans stämma. Allt vibrerar. Allt går sönder, det gråter sönder, allt sveps in i sammetsdjup smärta och värme som är större än rummet jag bor i och allt det som finns därinne. Ingenting finns kvar. Sorgen smeker ens hud, den enda smekning någon nånsin fått, stannar inte vid huden går rakt igenom kroppen dras genom bruna silkessvepningar gnistrar av stjärnor där dina ögons ljus går förlorat, det sugs in och utplånas. Förförelse och antiorgasm – klimax kommer först vid den ultimata stillheten.

Antony är sändebudet från helvetet som kommit för att delge oss budskapet att det inte är det mänskliga som gör oss fantastiska. Det spelar ingen roll vad vi tror – ”tror” är bara ännu en klumpig generalisering, samma som den som delar in oss i män och kvinnor och barn och vuxna och gamla och svarta och vita och allt annat som klistrar fast våra kroppar i den värld vi kallar ”vår egen” och som kännetecknas av kategorier och deras markörer. Antonys röst har inga sådana markörer, inte Antonys kropp heller. Inte ens den musik som omger den kan placeras in i en tid, möjligtvis i ett rum. Det är för att ett rum är det minsta vi behöver för att kunna referera till något. I Antonys rum utan tid, eller för alla tider, glider hela livet igenom, upplöses alla kategorier i varandra, slipper vi slutligen oket att inte få vara något annat än människa, trettiotre år gamla, heterosexuella av manligt kön och med ljus hudfärg, eller vad våra speciella markörer nu var… men vi slipper det inte genom att lämna våra kroppar, som en kristen gud velat göra det, eller genom att lösas upp i en världssjäl där vi försvinner ut mot ett förlåtande intigt universum. Då Antony sjunger går istället hans röst genom dig, blir dig, det är din röst, allt den har – alla de mankvinnosvartvitgammalungbarnhermafrodithomohetero monomultipolyamorösasexuella strömmar som den finns i, som den skickar ut dig i, blir också dina just då. Inte ett upplösande utan ett sammansmältande.
Det är bara att blunda. Man följer med, då minns man. Att det är ju inte egenskaperna i sig som är fel och dåliga. Felaktigheten är ju i sådana fall att vi alltid är förvisade till så få av dem, och därmed – beroende på vilka vi tillskrivits – för evigt utestängda från andra av dem. Antony är allt utanförskap på jorden. Hans röst har egenskaper av alla, vilket av himlen förbjudits. Han är naturvidrig i nästan alla meningar. Alla ordningar är bortkastade på honom – han/hon bryter dem alla. Därför måste det vara sorgen som är vägen därifrån, och det är inte en väg som man faktiskt färdas på, för man kommer aldrig fram till den andra sidan. Antony är vår ständiga påminnelse om det fängelse du och jag ständigt återskapar runt oss själva med varje handling och tanke, för dessa handlingar och tankar behöver också fängelset för att kunna uppstå. Men Antony påminner om fängelset genom att visa vägen ut det, men på grund av fängelsets egna egenskaper måste också vägen ur det var likadant beskaffad – vi bär den med oss, vi framskapar den i samma andetag som vi framskapar fängelset, men den är svårare att finna… precis där i skuggan, bakom hörnet, i ögonvrån eller den döda punkten mitt i synfältet där hjärnan återskapar det vi är för nära för att se.

Någonting om råttfångaren från Hameln. Vi blir aldrig de där barnen som följde honom och hans flöjt med in i berget. Vi kan bara önska att vi var det. Vi är kroppar. Vi är kropp. '

Hit måste du, och sedan förändras du.