Ström av brott

I Majorna var det en storm som släckte alla gatljusen och sopade bort alla de ljud Majornanatten brukade vara full av. Stormen var i hela Göteborg men det var här jag upplevde den. De varnade på radion, sa att det skulle bli orkan, man fick inte gå ut utan hellre stanna inne och kanske titta på Crouching tiger, hidden dragon. Jag tänkte på att jag själv borde ha hittat på den frasen. Vem som egentligen hittade på den vet nog ingen, eller kanske Ang Lee eller manusförfattaren (Ang Lee?) vet det. Utanför gled orkanen långsamt, långsamt, fram över himlen, vältrade sig fram, marken var alldeles hal av upphetsning. Sopcontainrarna som brukar stå utanför porten hade välts och blåsts ut mitt i gatan. Vi tittade ut genom fönstret och såg nästan ingenting av det vi brukade se; ljuset hade börjat fungera annorlunda. Istället för vitt ljus hade ett svart ljus framträtt, ut ur hörnen och genom portuppgångarnas fönster trängde svart ljus som konkurrerade med det vita ljus de få gatlampor som fortfarande fungerade lyckades sprida. Det svarta ljuset kastade inga skuggor, det kletade sig fast på gungbrådor och sandlådor där ute på gården och spred sig vidare in genom ådringen i gungbrädornas trä, ned mellan sandkornen i lådan, vidare ned trängde det genom dess plastbotten in i marken nedåt och inåt, mattades av först när kylan från nästa geologiska lager började göra marken mer ogenomtränglig. Svart ljus dödas av kyla. Det är inte i sig kallt, som många tror, det är varken kallt eller varmt och består inte av något annat än ett positivt mörker: ett som inte kan reduceras till att utgöras av en frånvaro (dvs. frånvaron av färger) utan är sin alldeles egen närvaro (närvaron av färgen svart). Ingen annan färg kunde vara starkare än denna.

Det var lördagkväll och nattspårvagnar rullade fram över mörklagda gator. Nästan ingen fanns inuti dem, de var lysmaskarna som kilade fram över marken och hade man sett dem från himlen hade man kunnat följa Västtrafiks spårdragningar över svarta svarta västgöteborg. Det kan man aldrig annars. Man tittade upp mot molnen och de seglade förbi så oerhört fort, jag hade aldrig sett moln passera så snabbt. Jag tänkte på den stora råttan som bor på innergården till mitt hus. Jag tänkte att råttan kanske skulle blåsa bort.
Orkanen är ett jättelikt kattdjur, blundar när den sträcker på sig, slickar fjäderlätt pälsen på en delikat tass, den är ett organ med en hinna runt sig, glider mot andra sådana hinnor runt i en kropp som aldrig tar slut. De som själva vågade blunda där i orkanen kunde känna hur denna kropp vred sig. Det gick i själva verket oerhört långsamt men det kändes härifrån som om det gick i överljudshastighet; vi var ju så små och orkanen så besynnerligt enorm, så ofattbar.

Naturen gör vad den vill, vi uppfann den genom att sätta namn på den och skilja ut oss från den, hade vi inte gjort det hade vi kanske kunnat fatta att vi uppstod i den, den verkar i oss hela tiden, vi små små kraftbanor i verkligheten som uppfunnit så många komplicerade sätt att cirkulera på. Allting cirkulerar vi. Cirkulationen bygger nya världar och nya naturer som blandas med den gamla; vid varje punkt där en iakttagelse av universum uppstår, där uppstår också just det universum som iakttas. Våra sinnen är sådana punkter där universum uppfinns. Varje människa är en värld. Det är som vanligt inte någon metafor: det är bokstavligt. Men alla världarna är delar av varandra. Det är där cirkulationen äger rum.
Naturen gör med oss vad den vill och vad den måste. I människornas värld finns det så mycket sorg just nu. En våg av sorg drar över jorden. Aldrig förut har det funnits en infrastruktur som möjliggjort en sådan ofattbart expansiv sorgutveckling. Just nu finns det mer sorg, intensivare och djupare, än vad det någonsin gjort förut i mänsklighetens historia. Sorgens ögonblicklighet. Alla vet vad jag talar om nu.