Det bästa med musik är att den är så högljudd. Minns ni Lightning Bolt på Klubb Ideal? Melt-Banana på Pustervik? Det var så högt så vi vibrerade ända in i självaste märgen. Maten vi hade ätit vibrerade också just då, nämligen i de frekvenser som bånglades ut från högtalarna, den bara låg där i våra system och vibrerade sig genom mage och tarmsystem i en uppsjö av tonarter och rytmer. Då fick Melt-Banana bestämma i vilken tonart den mat jag ätit fick röra sig. Men vi hade inte ätit så mycket så att det gjorde nånting.
Många tror att människor är gjorda av musik. Detta stämmer nog inte, men jag tror att det kan vara så att det är musiken som delar upp oss i barn, vuxna, kvinnor, män osv. Kanske inte musiken själv förstås, men som en passiv bieffekt i kombination med vissa andra ordningar. Det är en av de dåliga sakerna med musiken – en av de sjukdomar som kan följa med den om man inte passar sig. Därför måste vi lära oss att kämpa mot dessa halvsura symptom genom att mångfaldiga syndromen! För om vi hittar på hundra nya orsaker så kan dess verkan bli helt trådig och tusenfaldig. Uppdelningen i sig kan vi inte åtgärda men vi kan lura den, hitta på många fler kategorier, helst såna som går kors och tvärs, inte kan klistras fast på speciella personer utan istället åker omkring emellan dem och suddar ut deras konturer. Vi måste också behandla musiken mer som kroppsvätskor, men opersonliga sådana som ännu inte försetts med några egenskaper. Då blir det så många och diffusa kategorier så att man tvingas fatta att de bara är där för skojs skull, och det är då den verkliga festen börjar.
Förstår ni ibland det där med att musik och de vibrerande strängar som bygger upp strängteorins universum är samma sak? Den mest elementära nivån skulle vara musikalisk. Säger de alltså i populärvetenskapliga program på teve, men det är klart, det rör sig om en journalistisk världsbild där allt måste göras idiotiskt för att få finnas, t.ex. som det där med att strängnivån skulle vara just "elementär" och inte blandad med alla andra nivåer som finns precis lika mycket. Att göra en analogi mellan sådana strängars vibrationer och musik är också korkat och idiotiskt. Analogier som tror om sig själva att de är sanna och inte fattar att vad de gör snarare är att framskapa ett nytt fält av skillnad (helt nytt, världsunikt) är ju dumma i huvet. Och det borde innefatta de flesta analogier. Musiken är så mycket bättre än så och strängteorin också, åtminstone det lilla lilla jag vet om den/dem. Hurra för dem båda två!
Musiken är så vass och grön, men samtidigt så rund och djup. Den är kärlek, mat, sex, arkitektur och kläder. Detta är inga analogier eller metaforer eller nån sån skit, det är på riktigt. They were real squirrels!
2 kommentarer:
I motsats till vad Jakob skriver så är i själva verket högljuddheten det stora problemet med musiken. Sluta spela så högt! Ljudvågorna blir inte finare bara för att de förstoras till löjliga proportioner. Märgen kan gott fås att vibrera ändå, huden innehåller en massa kapillärer som suger upp små små ljudvågor och transporterar dem runt i blodomloppet vidare till det Centrala NervSystemet. Övermagnifierade stränganslag riskerar täppa till hudens porer och därmed stänga porten till denna musikupplevelsens kungsväg. Du vet att du upplevt den när du känner en rysning trilla ner för ryggkotorna för att spridas ut i hela dig och ställa kroppsbehåringen på ända.
Vad gäller strängteorin så den mycket enklare än vad de flesta tror: E-A-D-G-H-E om jag minns rätt. Musik ska byggas utav glädje! Av glädje bygger man således musik, och allt är alltså som det ska. Musik kan förstås byggas av andra känslor också, men då gör man lite fel. Vilket är bra.
Jag håller helt och hållet med Anonymous om det haon säger i det tidigare inlägget. Lågmäld musik är det allra bästa! LEVE RIKTIGT TYST MUSIK! Det är det allra bästa. Jag tänkte på det för första gången på en konsert på Nefertiti med Aaly Trio för sisådär fem årsen. Ibland dundrade det och bånglade på rejält, men oftast var det så tyst att hela ens lyssnande kropp var tvungen att vara uppmärksam för att uppfatta nånting. Allting blev superfysiskt, och då hela ens uppmärksamhet var riktad mot Mats G:s flöjtofon, och han liksom skickade flera deciliter saliv genom den som rann ned på golvet, gurglade och smattrade, liksom vred ut och in på själva den luftstrupe som fanns i andra ändan av munstycket, så var det som om hela lokalen var en del av samma kropp, allt var bara kött och trä och lite metall och allt vibrerade tillsammans. Det var helt grymt. Ett minimalistkalas var det (just i detta ögonblick i alla fall), då hela hela ens uppmärksamhet riktades mot något knappt förnimbart (MG:s andetag genom flöjtofonmunstycket) så blev det plötsliga brottet (salivens sörplande, gurglande väg genom flöjtofonkroppen och smattrande landning på golvet) en hel storm som tog med sig hela öronen och hjärnan och ända in i skelettets innersta och ut igen genom hud och hår. Tystlåten musik är banne mig bäst!
Men vår vän Anonymous tar fel som jämför tystlåten musik med högljudd musik. Det är ju inte så att den musik som redan från början produceras som volymstark bara är en amplifierad variant av musik som den ”egentligen” låter. Högljudd och lågmäld musik är överhuvudtaget inte av samma art. My Bloody Valentine är liksom inte Stina Nordenstam på högre volym eller vice versa, de är istället helt olika arter som inte kan ställas jämte varandra. Hur kan det komma sig? Jo, för i MBV:s fall så är volymen i sig ett instrument med vilket man laborerar. Självklart skall du skydda öronen när du går på en konsert med MBV (vilket ju förstås är omöjligt eftersom de inte finns längre, men fatta principen), annat vore ju galet – inte minst för att det inte är musik gjort för öronen och porerna. Det är musik skapad för att vara så förkrossande massivt superkollosalt hejdundrande jävla hypermonumental så att hela din kropp blir dess membran, inte bara trumhinnan. Den spelar över och förbi trumhinnan. Trumhinnan skall du skydda då du ser en spelning med ett band som använder volym på detta sätt – det är meningen att hudens porer skall täppas till och finare membran såsom trumhinnan måste skyddas med öronproppar el.dyl, för detta är en njutning som spelar på en annan typ av intensitet än den lågmälda. Elgitarren är ju inte en amplifierad akustisk gitarr; förstärkningen är istället i sig en del av instrumentet och en del av det gitarristen spelar på. ”Övermagnifierade stränganslag” SKALL ”täppa till hudens porer”!
I t.ex. Stinas fall, däremot, så funkar det helt annorlunda; här är det snarare tystnaden och återhållsamheten som är ett instrument, i sig skapande en intensitet som gör den till något helt annat än bara ”musik på låg volym” eller vad man hade kunnat tänka sig. Här blir din lyssnarkropp en helt annan sorts varelse än den du får med t.ex. MBV: hud, porer, kapillärer, ryggmärg osv. fungerar på helt andra sätt.
Puss och kram till Anonymous för sitt inlägg! Vi tycks ha exakt samma åsikter om lyssnandet och lyssnarkroppen. Fast jag har andra åsikter också. Bra för mig.
Skicka en kommentar