Kulturfestivalen

Vid ett bord på kulturfestivalen träffade jag en som hette Ibrahim. Det var jag och några andra som satt vid bordet, jag kände några av dem men inte Ibrahim. De jag kände var norrlänningar. Det var det de jag inte kände ville tala om oss med. Men inte Ibrahim. Han kom liksom lite senare, och det första han sade var något om någon farmor eller mormor eller nåt sånt, som hade brukat säga Abrahim, Bebrahim, Cebrahim ochsåvidare, hela vägen till Ibrahim. Alla bokstäver i alfabetet passade som inledningsbokstav till hans namn, Ibrahim, i alla fall alla bokstäver fram till I. Jag sade att alla skulle ju inte stämma om hon hade fortsatt, R tillexempel, Rbrahim. Då sa Ibrahim att det uttalas faktiskt Ärrbrahim och att det gick alldeles utmärkt. Jag insåg att han hade rätt! Ibrahim framstod som en sorts magiskt universalnamn som funkade med alla bokstäver.
Nu tänkte jag ut att mitt namn, Jakob, kanske också funkade med andra bokstäver än J. Akob, Bekob, Cekob… ja, baske mig om det inte gick alldeles utmärkt. Jag fortsatte ända tills jag kom till J, men då blev allt konstigt: det blev ju inte Jakob utan Jikob istället. Mina norrländska vänner tittade på mig och sa att det var väl ändå helt otroligt att jag inte fattade att alla namn funkar på det viset. Det var det ena de sa. Det andra de sa var att det var väldigt skojigt att jag hade sagt fel då jag kom till J. De sa att jag hade sagt Jökob istället. Tyvärr var det sant. En av de norrländska skrattade åt det. Hemskt länge skrattade han, jag förstod inte varför, den andre norrlänningen fattade och tyckte också att det var roligt. De försökte förklara vad som var skojigt och det hade nåt att göra med verbet "göka". Men jag begriper fortfarande inte vad det roliga var.

(Jag har senare tänkt på att varken Exbrahim eller Zätabrahim inte funkar speciellt bra.)