Venus som en pojke

Vem tror på en skönhet? Var skulle den vara belägen någonstans? I ögonen, tror någon. Det kan jag aldrig acceptera. I en ideal sfär någonstans ovanför verkligheten och därmed åtskild från densamma? I helvete heller. Postmodernister gillar att säga "det sublima" i stället för "det sköna". Då tror de att de kan ta sig runt de idealistiska konnotationerna som "det sköna" för med sig. Men "det sublima" är ju ännu larvigare! Värst av allt är de som påstår att skönhet är socialt konstruerad, blott och bart. Ibland sammanfaller dessa med de som tror att det är i ögonen skönheten finns. Först lär man sig hur det skall se ut om det skall vara vackert. Sedan jämför man allt man ser med den vackerheten och om det är riktigt likt så är det vackert, det man ser. Du ser ett ansikte. Stämmer allt? Liten näsa stora ögon. Gärna markerad käklinje, befintlig haka, fylliga läppar. Något som bryter symmetrin, men liksom bara lite grann, ett födelsemärke kan vara nog. Du pressar ned dessa regler över det ansikte du ser och ju mindre våld du behöver göra på det desto vackrare är det.

Det börjar med en otrolig överskattning av de seende ögonen. Via ögonen går skönheten in i huvudet och ut i kroppen. Det gör allting annat också. Postmodernister och psykoanalytiker kan tro att man tittar på kroppen, sin egen kropp, dess form flyttas in i medvetandet och fyller där inifrån ut alla lemmar, sipprar ut i köttet och fyller huden. Det man först ser utifrån kan man sedan känna inifrån. Då blir ögonen en port mot världen och kroppen en sorts hemlig inre värld som vecklar ut sig från baksidan av ögongloberna strax innanför kristallen. Kristallen är tillvarons mitt, iris dess yta, medierar ständigt allt annat. Huden är ögonens gräns mot världen; det är ögonen som fyller ut kroppen från insidan och näthinnan som är världens projiceringsyta. Peter Berger tänker att ögonen är en binär maskin, den känner igen saker, eller så gör den det inte, då väljs det bort som inte känns igen. Det som känns igen känns igen eftersom det förses med en låtsasinsida av de ögon som ser det, görs begripliga genom att tvingas på en form och en historia. Det som inte kändes igen sorterades bort, fick bo en undantagstillvaro i mystiska skogen med tomtar och troll tills hela kalaset lastas på en hangarhiss på väg ned mot den eviga elden där det okända måste brännas till smulor och stoft. Hela processen kallades kategorisering.

Under det förra milleniets sista skälvande minuter, dagar och år bildades ett globalt underjordiskt gerillaförband som tog på sig uppgiften att förstöra den binära maskinen, lasta upp den på sin egen förbannade schakthiss och skicka den ned mot det purgatorium den avsett för det ambivalenta och obegripliga. De visste att skälet att skälet att maskinen skickade allting inåt, mot kroppen, in i jordens mage och hjärta, var att jordens/kroppens insida var det enda stället där det aldrig kunde hittas utan skulle vara gömt för evigt. Det som skickas ut i världsrymden finns ju för alltid kvar därute och hotar att komma tillbaka. Det som skickas in i kroppen försvinner istället in bakom ögonen, försvinner ur världen, det är ju ögonen som är porten ut ur världen och kroppens insida som är världens icke-plats. Kroppen är icke-världen. Världen betyder kategorier och kroppen betyder hemligheter.
Att skicka en sådan maskin in mot jordens mittpunkt är att vända ögonen inåt, få ögonen att upptäcka att det är de som är gjorda av kött och inte köttet som är gjort av ögon. Man hade tänkt att detta skulle orsaka en implosion; kristallen skulle äntligen vändas ut och in, hemligheterna skulle spridas ut ur kroppen, ut i världen, få bo överallt istället för instängda längst in, världen skulle kunna få genomströmmas av hemligheter och Bergers maskin desarmeras. Man har inte lyckats ännu. Men detta förband måste ha kraft av oss. Vi behöver inte vara rädda för att vår egen kraft skall ta slut; vi vet ju numera att kraft inte existerar som en fast summa i ett slutet rum, utan att den mångfaldigas ju mer sammansatt den blir. Den måste laddas med komplexitet och hela tiden komplexifieras ytterligare, pressas över nya trösklar som motstår kategoriseringslogiken. Förbandet existerar mer som ett flöde än som ett av individer komponerat kollektiv, men tar sig ibland uttryck i vissa speciellt explosiva singulariteter.
All kraft, genererar bara mer: Camilla Griggers och Rosi Braidotti, Laurie Anderson, Björk och Donna Haraway, alla ni andra.