Ibland så ringer det en man känner till en och undrar om man vill gå med på en liten liten festival i en klubbstuga en söndagkväll, och eftersom den klubbstugan bara ligger några kvarter bort så tänker man att det skulle vara jättetrevligt att åka med den man kände dit.
Först var det DBHG, och de satt där och var dramatiska med sina turntables och distpedaler i vanlig ordning. Sedan var det ett litet band som låt sådär lite postpunk, de hade repat tre gånger så en av killarna till mig senare. Och inget ont om de heller, de gjorde så gott det gick med ruttet PA och lite för lite repning. Dessutom stod det tjejer längst fram på deras spelning!
Sedan gick det första av kvällens tre amerikanska punkband på. Punk är ju i USA ungefär lika svennigt som Per Gessle är här, så man hade ju kunnat ana sig till något ganska ointressant. Första bandet var tajta och bra. I ungefär två låtar, sedan gick det på fullkomlig tomgång, en växel i hela tiden; den ganska höga växeln. Efter två låtar kom det också fram en korvbehårad träskpunkare och satte sig på ett bord bredvid mig. Han stank av helvetet och var, som träskpunkare ofta är, över tre meter hög och väldigt stor tvärsöver och runtomkring också. Hela tiden puffade han på en joint som han tagit med in. Jointen fick nog hans vätskeutsöndring att eskalera för han spottade hela tiden på golvet. Jag gick och ställde mig någon annan stans, närmare scenen (som inte fanns utan banden spelade på golvet).
Redan då nästa band spelat sitt set fick jag nog och kom ihåg vad det är som är så dåligt med den mesta punk. Den låter ju för böfwelen som nazistmusik rakt av. Detta bandet var lika tajt men otroligt osvängigt, noll melodier, sidbena och rutig skjorta, bang bang bang tjoff tjong lät trummorna och oinspirerade gitarrsolon efter andra refrängen i varje låt, och ovanpå detta nån machoidiot som skriker och gapar och man fattar över huvud taget inte varför. Och denna förbannade marschtakt, fan, vad är det för fel på er? Är det omöjligt att åtminstone lägga in en backbeat då och då?
Då jag flydde ut från den enbarmliga tillställningen såg jag något intressant. Utanför stugan vid en liten grupp trädgårdsmöbler satt ett gäng punkare, sisådär tjugo stycken. Där satt de och skrålade, knarkade och pissade på klubbstugans vägg i goda vänners lag. En av dem var spottaren. Spelningen höll fortfarande på där inne, men det var här de satt som såg ut att möjligtvis kunna vara lite intresserade ut av musiken. De där inne såg liksom ut som vanligt folk, lite halvalternativa indiemänniskor kanske. Typ som jag.
Varför satt punkarna utanför och inte stod därinne som de väl liksom borde ha gjort? Kan det vara så att de var de första som insåg hur enbarmelig den musiken verkligen är? För det är ju de som är tvungna att lyssna på den! Punk är banne mig den nya anti-punk. Det enda som lite grann liknar den sexighet som ordet punk egentligen borde konnotera är elektro. Men då får det bara vara tjejer som spelar. Killar är det nya patriarkatet! (Fast inte bara strukturer denna gången utan verkligen konkret; riktiga killar. Det gäller dig också, Billie Vision and the dancers-sångaren!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar