Om man, såsom jag är, är doktorand i etnologi så får man om man vill åka på de nationella doktoranddagarna. Men bara en gång om året. I år var ägde det hela rum på Södertörns högskola, och fram på fredagsaftonen skulle man gå ut i ett liksom litet etnologgäng och äta på lokala stamhaket (för Sara, som bodde i Flemingsberg där högskolan ju ligger,) Restaurang Flinta. Där skulle man äta upp en mängd förbeställda pizzor som hade bakats medan vi höll på med en massa etnologigrejer.
Pizzabagaren var en hjärtlig karl som inte tog några fångar då han basunerade ut namnen på de pizzor som langades fram ur köket. Då han ropade namnet på en pizza så skulle man ådra sig hans uppmärksamhet, och innan man visste ordet av så stod pizzan där plötsligt på bordet framför en.
Mitt emot mig över bordet satt Kristoffer som doktorerar i Lund. Han för inte mycket oväsen. Inte heller är han de stora gesternas man. Tyvärr satt Kristoffer i pizzabagarens döda vinkel: då pizzabagaren höll upp den pizza på vilken han för tillfället bjöd ut till den hungriga etnologipöbeln så höll han den samtidigt precis så att han inte kunde se Kristoffer bakom den. Varenda gång han proklamerade "Vegetariana!" – och det var ofta, för de flesta etnologer är vegetarianer – så vinkade Kristoffer diskret med ena pekfingret och sa tyst "Jag! Jag skall ha Vegetariana!". Varenda gång gick pizzan till någon annan, som också hade beställt en sådan.
Utom den sista gången. "Vegetariana! VEGETARIANA!" dundrade pizzabagaren och höll den så att han inte kunde se Kristoffer. "Här! Det är jag som skall ha den!" skrek Kristoffer alldeles tyst och stillsamt. "Är det verkligen ingen som skall ha en vegetariana? För vi har fått in beställning på den här också!" "Jo jo, hallå! Jag har beställt en sådan!" sa Kristoffer och utsträckte vinkningen till att omfatta hela handen och till och med underarmen. Men pizzabagaren hörde ingenting. Han var för upptagen med att överrösta Kristoffer och hålla pizzan i vägen så att han inte kunde se honom. Så pizzabagaren tröttnade till slut och bar ut sin sista Vegetariana i köket igen. Tio sekunder senare kom han ut med två andra pizzor. En av dem var en Marinara, och det var vad jag hade beställt. Man kan säga att jag, trots att jag kunde förstå och delta i Kristoffers smärta, själv blev väldigt glad då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar