När Animal Collective spelar blir allting till djur. Till och med väggarna inne på Nefertiti är med och skäller och gläfser och vrider sig och hoppar och skälver och skakar, när tjejen med tofsar får upp de anemiska fåntrattarna som satt sig på golvet framför scen och skrattar och ler mot de fulla killarna längst fram liksom helt glädjigt, skakar sina smala höfter och alla vill vara med. Ingen får sitta ned och inte någon vill. Avey Tare och Panda Bear, aldrig nånsin sova mer, i värmen och allt det där mellanregistret som sveper in oss i dans, luften dansar så vi behöver bara slappna av så går allting av sig själv.
Can you howl like wolves? Kan vi dansa med stolar och takpelare där inne på trägolvet? Fötterna vill bara omkring hela tiden. Rytmerna är så små, men när man väl börjat höra dem far de runt i hela kroppen, klanger som inte kan beskrivas som annat än just klanger, främmande fåglar runt omkring som tittar på mig och skriker i kapp med mig och med oss.
Jag lånar pengar för att kunna köpa en skiva, har Feels med mig hem i natten, den uppfinner en värld omkring mig nu när jag sitter här i min lägenhet med min laptop och skriver in Animal Collective i min egen värld. Just nu är den så öppen att nästan alla får vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar