Orrarnas fylogenetik

Jag och J satt i köket och pratade om orrar. Jag har under en tid funderat på dem. Inte på orrarna själva så mycket, men på andra saker, som t.ex. vad det är som gör ekorrar till orrar. Är inte ekorrarna ett däggdjur? Lägger de ägg? Och ollonborrarna, ett annat exempel på orrars artöverskridande. I alla fall hoppas jag att avstavningen är sådan, alltså ollonb/orrar. Jag får ångest av alla andra tänkbara alternativ. Jag har funderat på det här, hur jag på något tänkbart sätt kan få ihop orrarna. Men det är banne mig svårt. Man tycker att språket får skylla sig självt för att det förbistras när det nu stämmer så dåligt ihop, allting. Hela det västerländska tänkandet suger. Ned med det västerländska tänkandet! Det är skitkasst.

Så tänkte jag länge. Mitt problem med orrarna var liksom bara ytskrapet av ett djupt gående problem jag hade och har med språket och tänkandet - det är liksom dumt i huvudet, eller jag blir det när vi kombineras. Som tur är finns det folk som arbetat på det där västerländska tänkandet för att bättra på det lite grann. Och, förstås, för att förstöra för de som krånglat till det genom alla dessa århundraden - Platon, Kant, Hegel, Descartes, Lacan och dom. Jag talar förstås om Deleuze och Guattari. De är banne mig ett par riktigt bra filosofer!

D&G, the Dolce & Gabbana of french theory, har till exempel hittat på sådant som att racerbåten är släkt med kapplöpningshunden. Däremot är ingen av dem släkt med arbetshästen. Och det bästa av allt är att när man läser det här så förstår man att det är sant! (I alla fall på det enda sätt skrivna uttalade hävdanden kan vara sanna: det är liksom produktivt av ny verklighet.) Hurra för dem. Hurra! Hurra! Länge leve Deleuze och Guattari! Och hela livet för den delen! Ja, jävlar, allt blir bättre av att Deleuze och Guattari och jag finns, det måste jag säga.