Jag kom på att det hände något ganska skojigt på väg hem från kalaset igår. Jag delade taxi med några vänner som också bodde i ädla Majorna. Taxichauffören var en mycket fryntlig man i trettioårsåldern. Hela tiden försökte taxichauffören lägga sig i våra samtal, men fick inte riktigt fatt i någon användbar tråd som han kunde ta tag i. I ren desperation försökte han slutligen helt sonika att överrösta oss och sa väldigt, väldigt högt att det här påminde honom om en rolig historia som han var tvungen att berätta för oss. Han började med att berätta att det var två missionärer och tjugofem kannibaler. Då sa plötsligt S som var med i bilen att hon mådde illa och måste spy, bilen stannade illa kvickt vid vägkanten, S hoppade ut och hennes pojkvän J efter, det kräktes som bara tusan där vid vägrenen (som en blixt från klar himmel var det! Helt oväntat!) och all uppmärksamhet som busschauffören lyckats avtvinga oss var som bortblåst.
Sedan sa J och S att de nog helst ville gå resten av vägen hem till Majorna, och så var vi bara tre kvar och så taxichauffören (jo, vi hade varit fem passagerare från början). Nu gick samtalet trögare och chaffisen var tyst. Jag tyckte lite synd om honom och sa att jag gärna ville höra om de två missionärerna och de tjugofem kannibalerna. Men då ville han inte berätta längre. Vi hade sårat taxichaufförens känslor.
4 kommentarer:
Ja. Så var det.Och så påstod han att vi var blöta bakom våra öron.
Nog vart han sårad alltid! Men tyvärr har ju andra delar av min historieskrivning visat sig felaktig - källor menar att S i själva verket inte alls kräktes utan bara liksom mådde illa.
Vidare har det hörts att en del av illamåendet triggades av det stora talflödet från framsätet.
Ho ho, det kan jag lätt tro... Hade jag inte varit så upptagen med att försöka mjölka komplimanger ur övriga resenärer andra så hade jag nog blivit lätt spyfärdig själv då kannibalerna kom upp.
Skicka en kommentar