Ett hån! Mot demokratin kanske, eller mot nåt annat.

Är dokusåpaformatet verkligen ett hot mot demokratin? På debatt (TV1) utövas, just, en jäkla massa debatt. Den angår förstås SVTs nya politikerdokusåpa. Den obligatoriska protagonisten säger att det är ett hån mot skattebetalarna och mot demokratin som statsskick, detta för att dokusåpans form bygger på att det är de snygga och taskiga som får stanna kvar i programmet. Janne Josefsson flankerar, mannen som tillsammans med Evin Rubar kört den massmediala helvetesmaskinen över allt i sin väg med större övertygelse än någon annan, allt i den egna karriärens intresse. Janne hävdar med sedvanligt patos att han är en seriös samhällsjournalist och att hans uppdrag är att göra alla andra människors liv bra och rättvist utom politikers för de är den lägsta formen av liv så därför är det dåligt att göra sådan TV.

(Jag överdriver förfärligt mycket nu. Jag tror inte att JJ är ond, men att hans yrkesval och samhällsposition leder honom till en typ av argumentation som jag verkligen har problem med. Han inbillar sig verkligen att han "beskriver verkligheten", att media och han själv inte är maktfaktorer och verklighetsproducerande utan ett genomskinligt medium för sanningen. Just nu säger han i TV att samhällsjournalistik inte är konstruktioner! Jävvlar, han är nog faktiskt ond ändå.)

När hör man någonsin orden "svenska folket" utanför partipolitiken? Ganska ofta faktiskt. Så fort det vart någon form av TV-omröstning så heter det att det svenska folket sagt sitt. Och det ligger en massa poäng i det – det som möjligtvis skapar ett "folk" (det har aldrig funnits något) är inte en delad historia. Historien är ju alltid retroaktiv och fragmenterad. Det finns inget gemensamt ursprung. Däremot finns det en delad verklighet, ett "just nu" som är det som, hela tiden på ytan, skapar det utrymme som formar oss. Utifrån och in, inifrån och ut.
Är det något som skapar ett "folk" så är det detta.
Om dokusåpaformatet är ett hot mot något så är det nog den journalistiska idén att media är, just, ett medium för verkligheten, vanliga människors fönster mot makten och världen. Dokusåpan säger ju mer om vad som egentligen är viktigt här i världen (dvs: den skapar en stor viktighet omkring sina deltagare, för sin publik det blir viktigare och viktigare i världen.). Den stora skillnaden mellan, å ena sidan, dokusåpor och direktsända omröstningar, och, å andra sidan, valvakor och TV:s valarbete, är verklighetsanspråket och allvarstyngden. Och jag tror att det är denna klyfta, som journalister hela tiden själva hävdat finns – det ena på skoj, det andra på allvar – som håller på att försvinna. Media kommer att få allt större problem med att upprätthålla idén om en sådan åtskillnad då det visar sig att människor idag faktiskt tar det presumtivt larviga på stort allvar.
Fan vet vad allt detta betyder… det slutar visst inte med någon åsikt, som vanligt. Men med nån sorts analys? Typ som att det är fullt relevant att tänka på dokusåpor som representativ demokrati, eller i alla fall som sin generations närmaste ekvivalent.


För övrigt hyllar vi Rosa Parks minne idag, då hon trätt in i evigheten.