Jag har förstått att åsikter är de finaste en människa kan ha. Den MÅSTE ha dem, annars är den ingenting värd. Åsikter är det nya bra. Människan är inte människa för att den har känslor, för det har djuren och växterna också och för allt vad vi vet kan mineralerna ha det de med, och de är inte värda någonting alls. Förutom som resurs för oss människor då, alltså. Det som inte djuren (etc.) har är just åsikter.
Jag har en åsikt men jag kan tyvärr inte berätta vilken den är. Den är väldigt kontroversiell. Egentligen är den ingen åsikt, den är en känsla som jag har försett med en övertygande kostym av argument, fakta, värderingar och annat som liksom skall fixera den och ge den legitimitet då jag talar om den med andra människor. De säger alltid att jag är intolerant och att de faktiskt känner flera människor som tillhör denna grupp som inte alls är sådana. (Jag kan försäkra om att det inte rör sig om en etnisk, biologisk, sexuell eller könad grupp utan en som definieras efter vad den håller på med. Det är detta "håller på med" som jag hatar och som åsikten handlar om.) Men jag går alltid ur dessa diskussioner med huvudet högt. Jag är nämligen oerhört smart. Jag förlorar aldrig denna diskussion, även om jag inte alltid vinner den. Åsikten handlar ju inte heller om människor utan om något som förvisso inbegriper människor men utan att för den delen vara dem.
Men det är oerhört jobbigt att ha åsikten. Det kräver att man låser fast tankarna i ett bergfast städ för att de inte skall hålla på och fara omkring som de vill och som de skall. Det kräver att jag håller mig uppdaterad på information och jobbar på min argumentering. Dessa saker tycker jag inte om att göra. De förtråkigar hela mitt liv och gör det sämre för alla omkring mig. Åsikterna gör att det där bergfasta greppet jag varit tvungen att etablera tankarna i också håller fast den där känslan i mitten av alltihop. Ja, den blir till och med starkare – ju bättre jag blir på att ha åsikten, desto sämre mår jag vilket i sin tur gör åsikten starkare. Ju mer energi man lägger på åsikterna, desto svagare blir det i en som inte "tycker" – det är ju ingen som tycker egentligen, i alla fall ingen som någon av oss kan kalla för "jag", det blir ju åsikten som äger oss i stället.
Själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället. Detta går till såhär: jag säger det som jag just sagt, att "själva illusionen om att det egentligen går att ha åsikter är det kitt som håller ihop fogarna i den ointagliga borg som är det humanliberala samhället". Då säger det humanliberala samhället: "Men det är ju bara en åsikt! Då säger du ju emot dig själv! Och det skall du ha rätt att göra, för ävenomjagintehållermedomdinåsikt så är jag redoattdöfördinrättatthävdaden!" Detta beror på att det humanliberala samhället – de talande subjektens värld – hela tiden förväxlar det sagda med sägaren. Man skall vara en individ tycker och tror humanliberalismen. Språket är ett uttryck för den individens inre. Det som sägs sägs för att någon menar det, och
Vad humanliberalismen missar är att det är språkets form som lurar oss att tro att en upplevelse i själva verket är en åsikt: jag säger att "Jag såg en film. Den var väldigt bra". Det låter som om det är någon (jag) som tycker någonting (att filmen höll hög kvalité). Men så är det inte. Det är i stället så att film, filmduk, projektor, ögon, kropp och utöver detta en hel massa kompetenser – förmågan att tycka om själva situationen att sitta i biofåtölj i mörker, förmågan att tycka om film av just det slag som den man ser, förmågan att ansluta till det som finns där på filmen och lämna över kontrollen dit, osv – tillsammans genererar ett välbefinnande som får bo i kroppen på den som sitter där och är med om alltihop. När man föser ihop allting under ett kontrollerande subjekt och säger att det handlar om "tycker" så missar man allt det som egentligen gjorde det så härligt och fantastiskt – att subjektet liksom slapp att vara ett subjekt för en stund och tillfälligtvis lät sig sugas upp i något större. Fan, varför blir det alltid så långt när jag skriver? Kan jag inte sluta bara?
PS: Åsikten jag hade handlar inte om att det är dåligt med åsikter. Om nu nån trodde det. Detta är, som ni förstått, ingen åsikt. Det bara är så. De är dåliga och förstör. Och min åsikt som jag talade om handlar om något annat. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar