Skäruppmagen skär upp magen tänk inte på morgondagen

Det är något som är djupt fel med att man skriver såna här inlägg en lördagnatt. Det var ju samma förra lördan. Jag vet vad det är meningen att man skall göra istället. Ändå blir det inte det jag gör. Jag skall förklara.

Jag kom sent till vår replokal. Det andra bandet i lokalen, som heter Think-Box och som vi i mitt band älskar innerligt, skulle ha releaseparty och fest i lokalen. Det är en stor och fin lokal som det hållits fester i bortåt tjugo år. Av någon anledning hade bandet redan spelat då jag kom och ett annat band spelade istället. Det är inte detta jag vill skriva om.

Det var ett bra kalas, men ett ännu bättre kalas hölls i lokalen under våran där den polska kulturföreningen huserar. Jag klättrade dit via brandstegen. Där var det gott om fyrtioåriga hårdblonderade kvinnor och några män i dubbelknäppta kostymer. Allihop samsades om en synt, en cd-spelare och ett fruktansvärt PA. Man fick höra hemska versioner av alla Creedence-låtar man inte visste att man ens kände till. Det fanns naturligtvis även en mick med traditionellt karaoke-eko på. Några av de coolare brudarna som tidigare varit på vår fest hade på nåt sätt kommit dit även de; dubbelknäppta kavajer med för mycket rakvatten, blonderade 40-åriga kvinnor samt lesbiska dreadsbrudar med ryggsäck och yllesockar. Som tur är gillar jag dessa alla kategorier ganska mycket, och ingen blev heller arg över att jag var med där på dansgolvet.

Precis innan jag flydde från vår lokal – och inte helt oberoende av – så hade jag pratat med en finlandssvensk tjej. Jag visste inte att det var det hon var, men hon berättade det. Då hörde jag plötsligt att hon hade ett finlandssvenskt "tje". Hon berättade att hon nyss hade blivit "tjockerad". Jag gillade det och jag sa det till henne. Det skulle jag aldrig ha gjort, för hon blev sketförbannad. Alltid skulle hon då förföljas för sitt finlandssvenska ursprung! Jag flydde då upp på dansgolvet, men plötsligt var hon där också, och hon sa till mig att "Du ser jävligt bögig ut". Sen sa hon att hon ville vara uppriktig mot mig och att hon hade en stor och farlig hund hemma hos sig, så om jag ville följa med henne hem och sätta på henne så var det bäst för mig om jag inte var rädd för stora hundar. Hon liksom flåsade fram det i örat på mig på ett sätt så drypande och fuktigt att jag tvingades ut på brandstegen. Det var så jag kom ned till polackerna.

Väl hos de polska dansade jag som en idiot och hade det hemskt kul. Dreadsbrudarna dansade förstås bara med varandra, men vad kunde man begära egentligen? Plötsligt skulle några av dem (speciellt en) gå ut på brandstegen och det skulle således jag också. Jag började prata med den jag ville, men plötsligt stod en av de dubbelknäppta där och ville prata med mig och hålla mig ifrån de tuffa tjejerna. Den jävla fan! Han sa att han trodde jag var kung i baren. Jag förstod att han försökte ge mig komplimanger och att han trodde att jag var sådär ung som han själv inte längre var. Efter ett tag sa han att han hade ägt flera porrklubbar, Chat Noir och alla möjliga, och att han kunde se på mig att jag nog kunde få nästan vilken brud jag ville (så fel!). Då hade han också effektivt lyckats skrämma bort alla de söta brudarna som också stått ute på brandstegen och som var de jag egentligen velat prata med.

Då man fraterniserat med Göteborgs porrkungar vet man att loppet är kört hos de coola tjejerna. (Hade det inte varit det så hade förstås tjejerna inte varit coola och man hade inte velat ha dem[dock fick jag faktiskt en omotiverad men välkommen hejdåkram av en av dem! Hurra! Tack för att du var stor nog!].) Således begav jag mig återigen upp för brandstegen, tillbaka in i den lokal där vår egen fest hölls.

Även vår fest höll på att avta och nån sa åt mig att spela vad jag själv allra helst ville höra som sistalåt. Ett hedervärt uppdrag, vilket jag naturligtvis ville ära genom att spela den ohyggligt ofattbart grymma låt som utgör rockens allra queeraste ögonblick någonsin, dvs. titellåten från Burzums platta "Hvis lyset tar oss" som jag själv sett till hamnat i replokalen. Efter ungefär tre minuter av pardonlöst helvetesmangel från himmelriket så kom den finlandssvenska fram igen och försökte följa upp sin fruktansvärda raggreplik med följande missfoster till line: "Precis som den här musiken här låter min hund. Den börjar känna sig ensam nu!" Om jag blivit misstänksam då hon sa att jag såg ut som en bög, så blev jag nu närmast skräckslagen. Jag försökte snacka bort det hela, och efter en kort stunds grävande visade det sig som tur var att den hon allra helst ville få till det med var killen hon nyss suttit i soffan med och som hade en flickvän men som tydligen gav dubbla budskap. Jag uppmuntrade henne att strunta i flickvännen och köra sitt eget race ("men hallå, det där måste väl ändå vara hans eget ansvar") och då hon vände sig om såg hon att han var försvunnen. Hon skyndade sig ut efter honom och jag tänkte då inte vara den som skyndade efter och drog tillbaka henne.

Så jag kunde faktiskt ha fått till det ikväll, om det inte varit för dessa förbannade polska porrkungar ochsåvidare. Eller så fick jag iallafall triumfera i att tacka nej till nån som jag själv inte ville ha. Inte det allra bästa kanske, men bättre än inget? Försöker jag i alla fall övertyga mig själv om.