Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv. Vad skall jag göra med mig själv? Jag behöver nog en tjej. Eller nåt, ett skott i huvet kanske. Eller i hjärtat. Hur var det nu att bli förälskad? All min kärlek handlar om musik nu för tiden. Inte all, inte den där lilla, långsamma, fårtatid, vänner och så, den får fortfarande plats. Men det suger så förbannat att bli förälskad i musik.
Man kan försöka dela med sig av låtförälskelser till andra men det går inte. Man är instängd i den. Det går aldrig att få någon annan att vara med. Det är för att det är man själv som skapar den tillsammans med något annat som liksom inte finns någonstans. Antony and the Johnsons? Många tycker om, jag spelar det för folk, vissa gillar och berörs men ändå är man ensam med det. Det går inte att sitta och lyssna på musik tillsammans. Jag minns några tillfällen då jag var tonåring då jag lyssnade på musik tillsammans med andra och rökte knark, och då funkade det faktiskt, men det är visst så, man måste ha knark också. Annars är man ensam. Jag vet ju att även om jag spelat Antony för folk jag litar på som tyckt om det så har det inte varit nog. Man blir liksom ensammare av det istället för tvärsom, påmind om sin jävla instängdhet i huvet.
Mew. De har man ju läst om så det måste kollas, tänkte jag i min dumhet. De är ju danskar så jag misstänkte aldrig att jag skulle känna något inför det, det enda danska band som vad jag vet ens närmat sig någon sorts trovärdighet var ju 18th Dye och det var väl sisådär femton år sedan, sedan har det bara varit Speaker Bite Me, The Raveonettes och andra rysligheter. Men jag skulle aldrig ha lyssnat på Mew.
Första gången jag lyssnade på låten jag laddat hem hördes liksom ingenting. Vanlig indie, omsluten på alla håll av en massa Göteborgselektro som jag också laddat hem. Men playlisten stod på repeat, och plötsligt när jag stod där och diskade eller vad fan jag höll på med så stannade hjärtat mitt och jag slutade andas och varenda hårstrå på hela min kropp reste sig. Nånting hade tagit sig in i mig när jag tänkte på annat och var försvarslös. Winamp är en trojansk jävla häst. Jag kan aldrig förklara vad det är som händer i mig, ändå känns det som om det är just det som är meningen när man förlorar sig själv sådär fullständigt i ett treminuters musikstycke – att man skall kunna ta sig ut ur sig, att det på nåt sätt skall gå att befria sig från sig själv och ansluta till och gå upp i allt det där ute. Sjukdomssymptomen måste bero på att kroppen vet att den har släppt en främling innanför befästningarna, en som måste gråtas och svettas ut och trängas ut med yppersta våld. Främmande organism i systemet, virus, nånting. Hur skall jag göra med det här? Hur kan jag någonsin visa för dig?
Why are you looking grave? heter låtajävlen och går att ladda hem gratis och lagligt från http://www.itsatrap.com. Jag har nog hört den tio gånger senaste timmen, lyssnar på den omochomigen och molekylerna bara fortsätter att studsa omkring helt ursinnigt inuti mig, jag försöker lyssna lite på andra saker för att glömma den men är tvungen att lyssna på den igen ändå, högre för varje gång och grannarna har lagt sig för länge sen men det kan inte jag bry mig om för det här är faktiskt viktigare än mina grannrelationer det är faktiskt en patetisk och enbarmlig form av KÄRLEK (dvs. av neuros då, alltså). Ladda nu hem den. Eller gör det inte förresten, varför skulle du, du kommer aldrig närmare mig ändå, vi kommer aldrig att bli samma du och jag och världen och jag förbannar detta, måtte djävulen ta hela den västerländska liberalism som hittat på detta fördömda med individen som alla måste stå ut med att vara. Man försöker knarka eller knulla eller supa sig ur det, ingenting funkar, man är instängd ändå, instängd i sin individ. Vill du hoppa med mig från en bro?
RECENSION: Mew, Why are you looking grave?, gratis mp3 från albumet And the glass handed kites (2005)
Låten torde få alla neodarwinister som mig själv att tänka om tanken om open-ended becoming, för om inte detta är målet med och således den evolutionära orsaken till all jävla shoegazingmusik jag investerade mina sena tonår och tidiga tjugoår i så fattar jag inte varför jag stod ut med Ride, Curve, Chapterhouse osv. osv. osv… Detta kan väl knappast varit av något annat skäl än för att för att bereda marken i oss för att någon idag skall kunna ta emot detta? Ackordföljden du hört i dina drömmar, ett hav av distorsion och baskaggar som driver hela sagoskeppet mot avgrundens rand. Vi tippar över kanten och vi faller och dör, äntligen, vi sprids för de kosmiska stormarna, äntligen flyter vi ut exploderar i den oändliga kärleken där tiden upphört. J Mascis. Hade du glömt att han en gång var det viktigaste som fanns? För det hade jag, och alla kärlekarna väller plötsligt fram ur nån sorts inre helveteshål inom mig där jag begravt dem sedan länge, de lyckliga kärlekarna och de olyckliga störtar sig fram och blandas med varandra och det var inte förrän efteråt man förstod att det var just J Mascis röst som liksom strödde grus i den där danska wide-eyed-girlboy - änglasången som förövrigt sliter hjärtat ur kroppen på vilken som helst av alla de personer som slåss om att få vara jag.
Om jag någonsin tar mig ur detta så skall jag ändra inriktningen på min forskning, sluta bära kläder och aldrig mer lyssna på musik för att kunna leva åtminstone någon sorts illusionslöst men ärligt liv, i annat fall tänker jag skaffa antingen någon att vara förälskad med eller nån att knarka med. Fan vad det är smärtsamt att inse att man är en individ. Jag hatar människan men älskar älskandet. Man skall älska det som kommer före människan, inte det som kommer efter. Handlingar och ord kommer alltid för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar