Där satt vi i bänkarna och lyssnade på prästen och musiken, pappa och auntie Karin hade valt musiken, orgeln och fiolen spelade Ave Maria och predikan handlade om att "jord skall du bli igen" betydde ett återlämnande av kroppen i Guds skapande hand, kistan stod där framme och blommorna var överallt. Alla hade velat köpa blommor till Maja, hon som alltid hade velat se det positiva i livet. Det gjorde hon fortfarande. Hennes värld var så ljus. Där var vi allihop, jag i finkostymen och nya slipsen, min bror influgen från London, hennes barn som var min pappa (med hustru Eva) och syster Inga-Karin och mina kusiner Paul och Dan från USA. Men där var också barnen till flera av hennes sex bröder och minstingsystern Mimmi och hennes familj. Hennes kompis Ingrid Hansson, min rökarkompis på balkongen där på Daltorpsgatan under otaliga sjuttio-, sjuttiofem-, åttio- ochsåvidare-årsdagar, den sista av min farmors väninnor som fortfarande lever (och som röker mer än nånsin. Över nittio och känt farmor sen de jobbade tillsammans på fabrik som sjuttonåriga flickor. Dessutom min idol.). I ett hörn satt kusinerna – Kerstin, Inga, hon den varma som jag glömmer namnet på och som liksom får oklarare ögon för varje år. Gamla kämpar, hjältar som tagit fram finaste klänningen ur garderoben för att ta farväl av Maja på hennes sista resa. Finskorna, festkappan. Jag tror Inga hade lite färg på ögonlocken också.
Och vi gick fram först till kistan, de två barnen och Eva och så barnbarnen som var jag och min bror och amerikakusinerna, och stod där tysta med våra rosor i händerna, vi var så stora allihop och så små. "Tack Maja" sa min pappa, "Tack för livet". Och la sin ros på kistan. Orgeln var en mjuk dimma runt oss. Tårarna gjorde ont i halsen och smakade så salt, det var den ohemskaste sorg som känt mig. Tack för livet. Mitt också. Det var så rättvist att Maja skulle få all denna sorg, att hon skulle lämna oss just nu. Alla vi som stod där stod ensamma kvar, hon som föst ihop oss allesammans hade dragit vidare, Maja hade följt de kosmiska stormarna ut mot evigheten. Och vi stod ensamma kvar, ensamma allihop, och jag stod där vid evighetens rand och jag var en gång det första barnbarnet, och regnet utanför, det hällde ned på Örgryte Gamla Kyrka den 1 december 2005, halsen full av tårar och jag lägger min ros på farmors kista och hälsar henne farväl, aldrig aldrig mer får jag träffa dig igen.
1 kommentar:
hej du,
hunnit läsa igenom nu det du skrivit så fint. det är lite sol ute som jag precis promenerat i för mig själv en stund och nu kommit tillbaka till den här världen. slipsen var verkligen fin även om det var just en slips och sånt betyder också något. hjältar man haft sedan barnsben brukar uppskatta just slipsar och fina skor, att man har blommor och gråten i halsen. tänk på det.
Skicka en kommentar