Det har visat sig att den indiehumor på det sista förekommit på Delete Forever inte har träffat riktigt rätt. Trots att det t.ex. var flera år sedan Rockmonster var aktiva så är världen tydligen inte redo för genren "Rockmonstervitsar"’, bara ett av många exempel på hur ett band kan vara långt före sin tid. Som praktiserande etnolog kan jag dessutom inte annat än att konstatera att det inte går att presentera en färdig kategori material för världen och hoppas att det passar – det hela måste tydligen komma liksom nedifrån (vilket förstås får mig att önska att jag startat denna blogg för sju år sen, innan jag började med allt det här doktorerandet och blott var en i en massa indiekids). Men att avliva ett tema som detta är inte något som kan företas helt i det tysta. Det måste markeras med en sån sjujävla smäll så att världen aldrig helt hämtar sig efteråt. Därför har det bestämts att jag måste ge luft åt en av de mörkaste hemligheter som dväljs i mitt sjuka, men rika, inre bestiarium av indiehumor-parafernalia.
Minns ni Souls? De var banne mig ett av de grymmaste band vi haft äran att få erbjuda ett hem för i denna Svea Rikes andra stad. Och Göteborg är ändå landets typ bästa musikstad! Tillsammans med en massa andra städer förstås. Men bättre än Souls har det inte ofta blivit.
Cecilia, som sjöng, var noga med att vara skandalös i sina uttalanden i TV och tidningar. Det måste man uppskatta henne för. Det var mycket kroppsvätskor och gaser med mera. Låtarna handlade om knullapor och sånt där. Dagens indieelit framstår då sannerligen som fega råmesar vid vilken jämförelse som helst! Då Souls 1994 intervjuades i Nöjesguiden i samband med releasen av deras debut-LP "Tjitchistchsiy (sudëk)" så sade Cecilia att hon var så trött på att vara tvungen att provocera och vara så förbålt utmanande hela tiden. Varför förväntade folk sig sånt, vafaan, hon var väl en människa hon också, varför skulle hon jämt behöva vara fanbärare för all jordens smaklösheter? Sedan kunde hon ändå inte hålla sig ifrån att framemot intervjuns slut drämma till med den helt obetalbara repliken "Vi är en jättekuk i indiepopens röv!" Makalöst, visst? Vi älskar dig, Cecilia!
Tiden gick, vi alla grät bittra tårar då Souls beslutade sig för att gå skilda vägar några år senare. Vi hatade livet och hela världen, men främst av allt förstås djävulen i väst, Amerikas Förenta Stater, vilka ryktesmässigt utnämnts till skälet till splittringen (turné med Bush… vem skulle överlevt något så rysligt?). Då tiden var inne för mitt eget rockband COARPNC att få en sån där Nöjesguiden-helsida visste jag mycket väl att jag var förpliktigad att avsluta intervjun med repliken "Vi är en jätteröv på indiepopens kuk!". Det var min plikt, mot Souls, mot Nöjesguiden och mot mig själv. Men det visade sig förstås att jag var fegare än Cecilia. Så jag vågade inte säga det.
(Jag är inte säker på vad det betyder. Det var en hyllning liksom. Och nu är jag fri! Äntligen kan jag lämna detta bakom mig och ha ett normalt liv! Och ni slipper mer indiehumor.)
28 kommentarer:
jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga om det där. det är ju en sjuhelvetes skillnad på att vara en kuk i röven på någon, och att vara själva röven. vill man vara knullad eller knullaren? det är frågan. och på/av vem? knullad av indiepopen är man ju ändå på något sätt. äsch, jag vet inte. eller jo, men jag fattar inte vad jag/du menar.
Det var väl egentligen inte på det viset så mycket frågan om vem som knullar och vem som är knullad, utan snarare om själva rövstorleken. Alla vet att det är så bra med ”en jättekuk”, såsom den Souls var i indiepopens röv. Kuken är aktiv, indiepopröven – får man väl anta – relativt passiv. Men idén om en jätteröv i detta sammanhang ter sig liksom väldigt hotfull och påstridig, speciellt om det är själva den som är aktiv. ”Indiepopens kuk” känns inte heller särdeles mäktig eller kraftfull, och att den skulle antastas av en jätteröv är väl en tanke som är, mer än något annat … störande, väl?
ville bara meddela att jag är här nu. just nu när klockan är 16.14 och jag har väl varit här ett tag. bara så du vet.
Efter att äntligen ha kommit i kapp med min sedan en knapp månad försummade delete-forever-läsning och därigenom förgyllt min redan utmärkta juldag, vill jag framföra denna förvisso alldeles otillräckliga hyllning till de ordströmmar som wenzerismens främste fanbärare utväller i detta oerhörda forum, nämligen ett jättelöjligt anagram med en väldigt svag koppling till det inlägg till vilket denna hyfsat komplexa ordsekvens utgör en kommentar:
"Floda-tennis i sinnet, Adolf!"
liksom anagram och palindrom, både och men också varken eller... eller vänta, det är ju en vanlig oldschool palindrom. och med en misstänkt likhet med en som min far ibland plågat mig med!
så vad om indiehumorn? skall den dö eller förtjänar den någon sorts liv? den är ändå en del av den frejdiga wenzerism som så rättvist hyllas! å andra sidan är den elitistisk och ganska fjantig.
därmed inte sagt att palindromen inte pryder sin plats, förstås. tvärtom välkomnas och uppmuntras den och dess likar. just det.
Vi vill ha mer indiehumor såklart! Ordvitsindie helst.
alright, här några riktiga palindrom, alltså RIKTIGA:
te o svin (maträtt)
tott i sven (porr)
sten i tån (ont)
vett nås i ton (musikens effekter på sinnet)
svett i ån (renande bad)
sne i vått (full som en kastrull)
våt i ett (badar jämt)
inte stå-tv (utan en tv som man sitter ner och tittar på)
ovetti sån (någon som inte är alls särskilt smart)
det var allt. för nu.
Förlåt då! palindrom, anagram, vem bryr sig? bind mig vid skampålen och piska mig bara, det är jag väl värd efter mitt oförlåtliga övertramp i de språkliga landskapen. det kan inte göras ogjort, och jag vägrar förstöra min egen text, utan nej! rakryggat står jag för mina misstag. och skäms.
/förlåt förlåt jag sket för hårt
Med risk för att delvis avvika från ämnet:
det där tornet du inte skulle bo i, det finns ingen risk att du behöver en hyresgäst där under uppsägningstiden?
hej mattias! tyvärr inte, för jag skall nämligen bo i tornet själv under den. jag flyttar vidare därifån först i början av mars.
Jag var just precis väldigt nära att citera Dante, det ollonet, men sket i det. I alla fall, alldeles underbart allt detta.
En sak som är säker är i alla fall att det är för lite röv i indien idag. Att det är rätt små kukar, är känt. Små röver också (vem har sett en largely-sized-panda-behind?). Fram för lard-asses i indien, alltså. Jag gillade också Cecilia, inte Souls så mycket dock. Överhuvudtaget är det för jävla lite chock i indie, den fastnar bara på kvällstidningarnas löp. På så vis fyller ju Soundtrack Of Our Lives en funktion i alla fall, de vet ju hur blajsnackaintervjuslipstenen skall dras. Är det för lite Göteborgstjötande i indiemedia, helt enkelt?
du store, jocke, du har rätt! DET ÄR FÖR LITE RÖV I INDIPOPEN! och man kan tycka att jag inte är helt rätt man för att ändra på saken själv, men i och med detta inlägg så har jag kanske i alla fall bidragit lite till ökad korpulens vad indiepopen och dess röv beträffar.
förresten, helt rövbefriad är den ju inte. plötsligt minns jag att ingen mindre än linda skugge, en gång landets "indieprincessa", då under aliaset linda norrman - för några år sedan myntade begreppet "indieröv". enligt upphovsmannen var detta en "stor röv med en maläten second hand-kjol på".
man kan, vare sig man tycker att skugge är kul eller inte, dock konstatera att hennes indieröv är en könsstratifierad sådan och att citatet förmodligen är några år gammalt, eftersom alla på hela jorden vet om att dagens indieröv skulle skämmas fruktansvärt för sig själv om den inte var cheap monday-beklädd.
och kanske är det också där man kan börja undersöka dagens indieröv och dess blygsamma proportioner. cheap mondays är ju inte bara gräsligt tajta från början utan blir ju ungefär hälften så stora när man tvättat dem. när man väl tvättat dem finns det ingen möjlighet att ta sig in i dem igen utan allraminst operativa ingrepp. är det weekdays och deras dominans på indierövfältet som ligger till grund för indiepopens ynkliga rövkvantiteter? och hur många kilo röv är det egentligen som offrats på indiepopens altare genom weekdays försorger?
banne mig, vi kan vara en skandal på spåren!
för att bringa reda i denna fruktansvärda oreda/ordrea måste jag dryfta mig till att kommentera den numera oproportionerliga indierövens uppkomst:
från början (allting har en början) var indieröven tunn och liksom petite, det var på den tiden alla indierövar knarkade eller deppade eller inte åt så mycket. det var synd om indieröven, kan man tycka. den såg så bortkommen ut i opassande beklädnad. så dess allierade började tillverka mycket tighta byxor för att få själva stjärten att se större ut och därmed fylla en illusoriskt större plats i världen. samtidigt började bärarna av indieröven må lite bättre, eller påbörjade psykpillerbehandling alternativt gick ner sig i fettträsket, vilket resulterade i lite tjockare rövar. byxorna, dock, var lika små som förut. det klämdes in tjockarslen i småarselbraller helt enkelt, varpå tjockarslena av sig själva började korva sig utanför byxorna: indieryggen uppstod - ett betydligt mer osmickrande fenomen än indieröven nånsin kunnat ana. rumpan liksom sätter sig på ryggen istället och bildar små enklaver av bulligt fett runt svankområdet.
det är vad jag kallar utveckling.
p&k
Jakob frågar sig "hur många kilo röv är det egentligen som offrats på indiepopens altare genom weekdays försorger?"
Svaret på den frågan är alltså: "Lika många kilo som krupit upp på indieryggen."
det är poesi, det. popfettpoesi.
Jakob efterfrågade ordvitsindie, och jag är inte sen att stå till tjänst (eller jo ganska sen). (och förresten måste den korrekta benämnningen vara "indieordvits".)
Lille Kalle kommer inspringande till mamma med blodet sprutande: "Mamma mamma, jag Blur!"
Frank Black i en blank frack.
Och som avrundning ett riktigt bottenskrap:
Det räddaste indibandet: The Bu! Räddleys
Rättelse: För att undvika upprepning bör den sista vitsen (om alls) formuleras enligt följande
Det skrajaste indibandet: The Bu! Räddleys
Staffan, du är helt sjuk! Här har du en: två indieband för den hungrige?
Grattis Jakob, jag hörde att du fått en riktig lägenhet. Du vet väl vilka du ska ringa om du behöver flytthjälp?
Ja du Martin, det bästa jag kan komma på just nu är Curve, som i "En Curve med mos". Synd att det inte finns nåt indieband som heter Moose, för det gör det väl inte?
För övrigt kanske jag alltför snabbt dissade kategorin "ordvitsindie" - jag vet inte på rak arm om denna musikgenre har några förfäktare men rent konceptuellt funkar det ju, alltså indierock med texter som helt eller delvis består av ordvitsar. Ett problem skulle kunna vara att många indieband i My Bloody Valentines fotspår drog ner volymen på sången tll den milda grad att eventuella vitsar skulle begravas i det formliga hav av distade (men melodiska) gitarrer som som bekant var (är?) ett av indiepopens främsta kännetecken. Men vem fan vet?
Staffan: jag vet inte om Moose var äkta indie, men nog fan stirrade dom en hel del på sina skor iallafall.
jenny har rätt - moose (som jag tror egentligen bara bestod av en eller två personer) var ett av de band som intensivast av alla gazade sina shoes in i evigheten.
moose och curve debuterade ungefär samtidigt, det var i 90-talets första självande månader och år, redan innan my bloody valentine hade släppt sin "loveless". curve kom med ep:n "blindfold" (eller om det var "frozen", minns inte riktigt vilken som kom först) och moose med ep:n "jack" på hut records. titelspåret på jack var en grym dänga, sånt där funkydrummer-beat och reverbad distgitarr med en avgrund i sig, allt ovanpå en enkel men verkligt ondskefull basgång. efter ytterligare en shoegazer-ep började dock moose tackla av och hänföll på debut-lp:n till någon sorts ganska röten folkindie som ingen ville ha och alla har glömt idag. varken dans eller dist fanns kvar. men givet den samtidiga debuten och det snarlika uttrycket så är martins vits inte bara adekvat utan rent av en rökare i krysset!
vad ordvitsindie beträffar så har det visst funnits sådan, jag tänker t.ex. på supergrass´ gamla debutsingel "mansize rooster", vilket naturligtvis översätts med "stor kuk". samma tema utforskades också några år tidigare av usla struttrock-outfiten king kurt and the sourkrauts, vars debut-lp bar namnet "big cock". på omslaget poserade bandets medlemmar tillsammans med en stor tupp. (just detta temat är ju egentligen inte underexploaterat i någon del av indien, rocken eller samhället överhuvudtaget... man får bara leta lite djupare för att finna det i indiepopen.) sedan tror jag att själva bandnamnet i sig kan vara en parafras på kid creole and the coconuts, den gamla latino/karibo-new wavecombon som spelade indie på bongotrummor och i ful hatt under 80-talet. men det är jag inte säker på.
Hallå där din valpsjuke tornfalk!
Jay, du e nästan roligare i VR än IRL. Jag ROTFL o LOL när jag läser dina PLB(PutsLustiga Betrakteler. BTW, glöm inte o komma till Kellys på lör kl 2100. Där kommer d vara både ABF o C3PO o en o annan MILF o DVDROM som kommer att hänge sig åt TCOB o HKSDIFNM.
Fråga: Vad är Knubbla?
HH sjunger om d i sin senaste singel.
Pamulett sänder sin välsignelse o gränslösa kärlek. Stanna inte uppe för länge i ditt elfenbensstorn. Sov sött jay.
valpsjuke tornfalk? hur glad ditt inlägg än gör mig, björn, så inser jag att det är dags att gå vidare med en ny entry på bloggen så snart det går.
hälsa så varmast tillbaka till pamulon och klart vi ses på kellys, fattas bara annat. jag får stryk om jag inte kommer dit! av mig själv.
VÄNTA VÄNTA! En till bara!
- Men det var hemskt vad du ser sjuk ut, vad har hänt?
- Charlatansfeber
Snälla Jakob ,låt nu allt detta få ett slut, så vi kan gå vidare i våra liv!
vad jag letade efter, tack
Skicka en kommentar