Kambrater!
Jag har hållit på och tuggat på nånting ett tag. detta är första delen av något som kommer att fortsätta och bli nåt stort och viktigt typ sen, tre fyra inlägg fram i tiden. Det viktiga kommer sen, alltså. Men det som redan finns är rätt bra det också. Håll till godo, alltså. Håll till godo, annars dödar jag er!
/er bäste vän, Jakob
:
Jag började närma mig de där berömda trettio, men det var på den tiden då farmor fortfarande var pigg och rask, så man åkte fortfarande hem till henne på födelsedagarna och var på kalas. Då fick man bland annat träffa Broren, en av mina gammelfarbröder, han som vart gift med farmors minstingsyster Mimmi. Jag hade strax innan jag fyllde tjugofem börjat utveckla en faiblesse för kostymer. Kostymer var Nick Cave, Burt Bacharack, Lustans Lakejer och Michel Foucault, de var dekadens, skarpsinne, allvar och magisk mörk poesi, de var livserfarenhet, engagemang och blasering i liksom ett enda underbart ihopsvept paket. Barnsligt som bara sjutton, men för de gamla såg jag nog ut att ha blivit särdeles mycket vuxnare och mognare då jag tidigare avverkat stilarna hårdrock (som elvaåring), synth (som fjortonåring), svartrock (som sextonåring), nån form av trashgoth (som artonåring), indie (som tjugoåring) och grunge (som det hela gled över i nån gång efter tjugo).
Och Broren frågade mig om det möjligtvis var så att jag nu, när jag höll på att bli vuxen (vilket förmodligen framstod som mycket sent för Broren, vars generation tvingats både se ut, tänka och fungera som vuxna redan i tonåren) märkte att jag började lyssna på musik på ett nytt sätt. Var det kanske så att jag började lämna tonårsmusiken och närma mig en mer vuxen musiksmak?
Det var det ju inte. Jag har alltid gillat bra musik. Och bara för att jag var över tjugofem så betydde ju inte det att jag plötsligt misslyckades med att höra det fantastiska hos Skinny Puppy, Cure, Jesus Lizard, Slint, John Coltrane, The Smiths, My Bloody Valentine, Nitzer Ebb eller vad som helst som hade varit livsintensifieringsknarket i mitt dittillsvarande liv. Och då jag sa till Broren att det snarare var så att min musiksmak bara blev större för varje dag, att jag blev bättre och bättre på att ta till mig även mer extrema musikformer ju äldre jag blev, så förstod jag själv att musiksmak inte är åldersbetingat på något sätt, att det handlar om helt andra saker. Tyvärr så dog ju samtalet ganska snart efter (och kanske i och med) det.
2 kommentarer:
vi nyfikna strutar vilja höra resten nu. nu! vad hände sen? blev broren förbannad på ett gammelmansvis? vägrade han inse sanningen om musiken du gillade? vad VAD?
/tell me more tell me more like did he have a car?
här inleder man med de mest barocka hot och så vill folk ändå bara ha mer. inte trodde jag väl att livet skulle bli så här! men lugn du, gapa bara så skall jag nog proppa käften på dig/er full med Broren-parafernalia vad det lider.
Skicka en kommentar