Stockholm i min aorta, lever och hjärnbark

Huvudstaden är en stor människa, mestadels gjord av metall och betong, stiliga utsikter som får en att kippa efter andan och en massa människor som är främlingar för varandra. Jag känner dem allihop. Det är fantastiskt – hemma i Göteborg är det som förgjort att få tag på sju pers till en trevlig parkutflykt men så fort jag kommer till Stockholm så går det på ett litet kick att mobilisera en hel skvadron glädje och omtanke och fylla och hurra. Man åker runt i olika utsikter på fyrans linje över broar som leder mellan dimensionerna, genom underjordiska parker vars färgglada flora och fauna ej har sin like på jorden, in i en enorm kropp som tillhör oss alla och ut igen, upp och ned genom kroppsöppningar och kloaksystem, in i supernovor och så plötsligt spottas man ut igen genom ett maskhål för att landa mjukt i ett skyddsnät spunnet i drömmar av älvors händer, stilla vaggas man till ro, vi flöt ut i en sömn som upplöste gränsen mellan våra själar, vi vaknade och var plötsligt tusentals skilda men samtidigt förenade. Stockholm är ett formlöst medvetande som flytande fördelar sig över hundratusentals små aspekter, nästan en miljon kroppar, ständigt byter jag plats – än är det hos kungen, sedan hos mig, plötsligt dök det upp i Micke Persbrant för att sedan glida ut i någon jag aldrig träffat men som är jag ändå. Är det så konstigt att det är en huvudstad? Jag bara frågar.

Först fick man bo på Hornstull hos gullungen Henke. Där sover jag som en konung i exil på madrassen på köksgolvet! Henke har som väl är ofta snedlugg och har till och med iakttagits med mustasch, men då just han har det ser man att det liksom är väldigt tufft med mustasch. Vi äter nyttiga grejer och indisk mat, vi ger varandra klädtips och vi lyssnar på electro från Miami och på 70-talskonstpunk från New York. Men det måste vara högt. Så surfar vi på sebastiAns myspace-sida och så lyssnar på Uffie. Och det har faktiskt jag sett till! Sedan sveper vi ut i huvudstadsnatten som två svarta änglar med sammetsdjup blick och hela själen full av troll. Ingen är lika rakbladsvass och avgrundsdjup som vi. Stockholms folksjäl förlorade sin oskuld den natten, det gör den alltid när vi är med, Göteborg går som en löpeld över hus och genom gränder, en sorts eld som brinner ut och in, inget som brinner försvinner utan det blir mer av allt istället! Göteborg gör så att det blir mer Stockholm.

Jag får också bo på förnäma Skeppsholmen hos Jacob. Utsikten är så stor från hans balkong! Sedan kan han och jag ligga i Kronobergsparken i timmar och fotografera med våra jäkla mobiltelefoner. Birre kommer förbi och pratar, jag fotograferar henne i smyg. Efteråt säger Jacob att man inte får ta kort på henne. Min diskretion är så stor att jag knappt själv märker att jag tagit fyra kort på henne, men det har jag. Han ser ut som på bilden, and ladies, he’s single! Jag har en massa andra kort på han också, en tjuga och de är dina! Och han är trevligheten själv, vill jag gärna också säga. Det vill jag säga om alla mina vänner i Stockholm. Och faktiskt om kollegorna också. Inget är så gemytligt som doktorander från baksidan.

Under hela kongressen samt några dagar före och efter får man bo hos Andreas och Carro i liksom en villa som ligger i Ulvsunda. Villan är av trä och skitgammal. Andro och Carly är bäst. Äsch, jag har inte nog med ord för alla de som jag tycker om! En dag skall ni alla få er lön i himmelen. Jag tog den här bilden i deras kök och den krossar mitt hjärta. Uppochnedpåvända små magnetgrisar är vad ni är! Och det kan vara den finaste komplimang jag kan ge.

Andy och jag talar om djur. Andreas gillar bäst de som är stora nog att ingå handgemäng med och besitter den erforderliga fysiken. hundar är bra, men de är bara ett exempel. "Vilken fest att få brottas med en chimpans!" säger Andreas.

Och detta var ju bara skrap på ytan. En disputationsakt för min vän Karin (numera "Doktor Karin"), ett kalas i samband med densamma, inte mindre än två besök på otroliga sunkheterohaket Bullwinkle i olika sällskap, den trumfatoriska initieringen av ett nationellt upplopp i doktorandleden, någon som heter ”Fröken Fröjd”s piniga raggförsök mot Jacob på dansgolvet på Debaser, värmeutslag på armar och näsa, tusen andra grejor som borde vart med. Synd att jag inte är sjuk jämt. Då skulle jag jämt skriva på den här bloggen.