Världen existerar ju inte utanför sina uttryck! Hur kunde jag glömma?

När man är i sommarstugan är det skitsvårt att få jobb gjort. Man är sju stycken, jag själv och J och K och så är det J2 som är Ks kille eller de är visst gifta ja så är det bestämt. Sedan är L med och det är Ks mamma. Till slut så är F och S med. De är flickor och tio år gamla och döttrar till J och till K. De gillar bara helt sjuka grejer, Carola och Bratz och fluffiga små kattdjur i pastellfärger som säljs och köps för låtsaspengar. Men är det något de hatar så är det Darin! Ja, Darin är bestämt rena smörjan, ett outsägligt avskum, jordens träck. Allt förakt på jorden kan inte vara nog för att uttrycka vad de känner inför Darin. För att visa hur oviktig Darin är för dem så kan de vända upp och med på himmel och jord och använda energikvantiteter man inte trodde var möjliga. Visst är det skojigt?

Helvete vad man badar hela tiden då man är i en fritidsstuga med havsutsikt. Och blir röd i solen och får utslag på sig själv. På sitt själv. Man åker då och då in till Lysekil och äter glass på stadshotellets glassbar, och när man kommer hem har det bestämts av S och F att det måste vara en fotbollscup senare på kvällen, ett världsmästerskap nämligen. De hade redan talat om det några dagar och nu skulle det banne mig bli av. Lag sattes ihop, det var Mammornas lag (jag försökte skoja till det hela och kalla det för Moderns Lag, men Lacanreferenser hade jag just inget för), det var IFK Björnen (Idrotts Föreningen Kamraterna Björnen, som endast bestod av en person) och det var själva flaggskeppet, F och Ss eget lag vars namn jag pinsamt nog glömt. Det fanns även domare och publik. Inget saknades trodde man då premiärmatchen gick av stapeln och det var flickorna som mötte mammorna. Eller match och match, i själva verket så rörde det sig om inget mindre än en veritabel flickslakt. Mammorna sopade golvet med sina döttrar, mål efter annat trillade in (”De skall inte tro att de kommer undan bara för att de är barn!”). Hela tiden sa F och S till varandra ”Det spelar ingen roll om vi förlorar just den här matchen, vi kan gå till finalen ändå!”. Jag tyckte i mitt stilla sinne att de var väldigt tappra som såg sin framtid med en sådan tillförsikt! Hur i hela friden skulle det gå till att gå till final efter ett sådant fiasko?

Efter matchen utbröt en diskussion. Det var någon som ifrågasatt turneringens upplägg, och då det var S och F som stod för detsamma så försökte de förklara hur alltihop var tänkt. De började med att förklara att om t.ex. deras lag mötte Mammornas lag och förlorade, så skulle Mammornas lag sedan möta IFK Björnen. Sedan skulle vinnarna i den matchen möta tjejlaget. Eller så var det förlorarna; det var inte så viktigt. Sedan skulle det lag som vann den matchen möta det lag som suttit på bänken för att avgöra vilka som skulle gå till finalen. Eller semifinalen, det var egentligen inte så viktigt det heller. Grejen var i alla fall att det lag som just förlorat skulle möta det lag som suttit på bänken under den senaste matchen. Det vinnande laget kunde senare möta de som hade förlorat en match – dessa kunde då ha chansen att gå till final ändå. När alltihop var avgjort så skulle de två bästa lagen mötas i finalen.

Det konstiga var att då de förklarade så blev det bara mer och mer diffust. Ju mer de klargjorde, desto dunklare och mindre självklart framstod upplägget. IFK Björnen, Mammornas Lag, domaren och publiken lade sig allihop i och försökte förstå hur det var tänkt, men varje fråga genererade liksom bar en oändlig lång rad nya exempel – exempel på olika kombinationer av lag och vad de kombinationerna skulle leda till för nya kombinationer, men det kom liksom aldrig någon heltäckande redogörelse för det regelverk som alla exemplen egentligen exemplifierade. Betänkt att turneringen omfattade endast tre lag så framstod själva den underliggande struktur som antogs ligga under alltihop vara oerhört avancerad och komplex. Det var som om S och F inte gjort något annat än att studera Kafka och Borges i kombination med idrottsteori under hela sina unga liv! Till slut var det någon som, för att verkligen gå till grunden med det hela, frågade hur själva systemet egentligen var uppbyggt. Då sa F: ”Det finns inget system.”.

Så går det när ett gäng ordningssträvare av den gamla skolan möter en generation unga fotbollsmaterialister! Endast den som sitter på verandor på natten och läser för många akademiska böcker och dricker rödvin måste veta precis på vad exempel är exempel. Det lustiga är att F knappast är att beteckna som någon sorts anarkist eller allmän fridstörare. Få jag känner är så besatta av ordning och reda som F är. Men det verkar som om reglerna liksom inte behöver finnas som ett system ”under” alla sina exempel. Det kan liksom lika gärna komma efteråt och ovanpå alla exemplen! Nog är det så man vill hurra för alltihop?