Planeringskonferens på slottet vid nervbanornas vagnhall

Man anlände till Säröhus under eftermiddagen, palatset tornade upp sig säkert åtta meter över den oförställt tappra lilla skaran, solen var ett djur. I lobbyn kunde hela ens synfält flyta fram med sin geléiga massa, det mesta geggade det av sig på. I den lobbyn fungerade synen plötsligt som hörseln; ju längre bort det man såg, desto svårare var det att urskilja vad det var, rummets akustik gav det oväntade sammanblandningar på näthinnan. Å andra sidan kunde man se det som fanns runt hörnen och bakom väggar! Bara det var nära nog. Det var som ett hav av soffor, blankt svart läder, vi låg där och flöt ut. Vi liksom surfade fram på en ocean av blänkande hud, man kunde inte sitta på sofforna för färgen var så hal, man bara gled iväg. Men eftersom allt var gjort av soffor därinne så hamnade man bara på nya soffdynor som var exakt likadana, ett halkuniversum där ekborden var öar med sherryglas som palmer, torr sherry som vi svepte med oss i farten, den gled ned för strupen och fyllde ut hela kroppen inifrån. På detta vis blev vi metastabila. Himlen utanför tittade kallt på oss in genom de höga fönstren, anklagande och hotfullt med ljus så vitt att det kunde lysa upp själva de vågrörelser som uppstod i luften då vi rörde oss, men den kom inte åt oss så länge vi var där inne i salongen. ”Tur för oss!” sa vi och släpades upp för trapporna på en presenning vävd av guld och purpur, konferenslokalen närmade sig, på andra våningen var den. Tjänarna som drog oss sa ingenting. Deras tystnad var så intensiv att den sträckte sig upp genom struparna ut över hela deras kroppar och omslöt dem fullkomligt. Under konferensens två dagar kunde vi inte se dem överhuvudtaget, men små små tecken visade på att de fanns där hela tiden; en tappad penna som plötsligt återigen låg där vid högerhanden just där man behövde den, en handduk som sträcktes fram från bakom ens rygg då man klev upp från sin jacuzzi i spat, doftande av citrus, ingefära och sandelträ.

På planerings-
seminariet gick det till vill jag lova! En av oss höjde sin stämma och talade majestätiskt, och en sekund senare hade vi hört det allihop. De andra i planeringsgruppen ställde sig upp och gestikulerade, deras vilda sång hördes ända ut på Internet och sträckte sig in i tusentals människors vardagsrum, gav gensvar från alla världens hörn. Ett ögonblick förenades alla i en gemensam frekvens, hela universum svängde i en allomslutande resonans som så när fick allt att vibrera sönder. Det var då jag själv tog till orda; med en blick som var lika bestämd som allvarsam hörde man mig tala om mina visioner, mina planer och drömmar, mina husdjur och musikinstrument. Då lyssnade de alla och allting stannade upp. Ja, det var så jag räddade hela TAP-seminariets planeringsgrupp från total utplåning.

Sedan gick allt efter planerna. Det var inte så konstigt, för planerna gjordes upp i samma sekund som de utfördes. Så fort vi gjorde något, så bestämdes det att det var precis det vi skulle göra. Vi var inte ensamma; genom oss bestämde hela Säröhus hur planen för våra två dagar skulle se ut. När vi såg på oss själva i de guldinramade ornamenterade speglarna var det hela Säröhus som tittade tillbaka ut på oss. Det hela loggfördes någonstans i konferenscentrets hjärta av en trygg hand som aldrig beskådats av mänskliga ögon. Det var tur det, för allting förändrades ständigt; sinnesintrycken bytte logik med varandra, tiden och rummet gled över i varandra och välvde sig över oss som ett sammetsdraperi broderat i alla spektrats färger. Då såg vi att våra ögon omedelbart lärde sig att se färger som inte funnits tidigare! Så fort vi sett dem så vändes de i sin motsats. Det var som om orden inte skulle få hänga med. På det stora hela måste jag säga att jag är nöjd med den behandling vi fick på TAP-seminariets planeringsdagar på Säröhus.