De flesta känner till den poststrukturalistiske litteraturteoretikern och filosofen Jaques Derrida och hans spektakulära teorier. Eller är det kanske snarare antiteorier? Dekonstruktionen, ansatsen som skjuter undan själva grunden för idén om språkets stabilitet, är lika beundrad som beryktad. Större delen av all den forskning som tar itu med självets omöjlighet att känna sig själv tar också avstamp i Derridas idéer, främst de han utvecklade under sin tidiga karriär under 70- och tidigt 80-tal. Lika utmanande som denne poststrukturalismens nestor var av våra tankar, lika utmanande var han också i sina fikavanor, utmanande alltså av allt det som tidigare betraktats som god sed och smak. Kombinationerna visste inga gränser. Ibland kunde han frossa i sig hur mycket som helst helt utan urskiljning eller finess, annars kunde man istället iaktta honom med oerhörd precision angripa något till synes helt obetydligt. Kollegan Maurice Blanchot har t.ex. berättat hur Derrida vid ett tillfälle, med en enkel pennkniv, ur ett päron snidade fram en miniatyr av en enhörning. Enhörningen fick bo i ett landskap som snabbt skulpterades i melonglass, över alltihop lyste en liten, liten sol som framskapades med hjälp av några enkla brödskivor och ett förlorat ägg. Då förstod man att Derrida också behärskade kärnfission, ett mysterium vetenskapen gått bet på sedan atomkraften såg dagens ljus.
Med sina aviga strategier, besynnerliga sidogångar och plötsliga fördjupanden i synbara oegentligheter, satte Derrida meningar ur spel, fick de bärande strukturerna att avslöja sig själva. Han kunde kombinera lackskor med träningsoverall, allt med samma skälmska glimt i ögat, och ibland hade han plötsligt två par skor på sig. Rågbullen fick plötsligt en fyllning av sågspån, honung och champinjoner - han kunde ägna timmar åt ett sådant projekt, allt för att sedan inte ens äta upp den utan helt enkelt sätta den på första bästa spårvagn och vinka farväl.
Han har fått många efterföljare och hängivna beundrare på båda sidor av Atlanten. Som algerisk medborgare och samtidsanalytiker fick han dessutom ett stort inflytande över det teoretiska fält som ofta samlas upp under paraplybenämningen postkolonial teori. Hans vän och/men kärleksfulle antagonist Paul de Man, med vilken han under 70-talet utväxlade häftiga dekonstruktionskorrespondenser, har aldrig nått samma status i europa, i alla fall inte utanför litteraturteoretiska kretsar. Derridas plötsliga bortgång under hösten 2004 lämnade oss i ett tomrum där det verkar som om den miserable gammelhumanisten Jürgen Habermas är den ensamme aktören på det samtidsteoretiska fältet.
Derrida kännetecknades under sin livstid av att han skilde sig från icke-Derrida; allt det som inte var han, och således därför påvisade vem Derrida själv var. Det fanns en anti-Derrida. Man kan säga att de var funktioner av varandra. Men i och med att det var detta som var anti-Derridas uppgift och enda funktion så hotade Derrida och anti-Derrida ständigt att implodera i varandra, ta ut varandra och disintegreras, utplånas från verkligheten, och då icke-Derrida ju just var allt det som inte var Derrida - dvs. hela mänskligheten, jordklotet, universum och världsalltet - så skulle alltså själva verkligheten utplånas i ett sådant scenario. Vi var länge oroliga för detta, vissa tänkte till och med att det hade varit bättre om inte Derrida hade funnits över huvud taget, tryggare på nåt sätt. Men sedan upptäckte man något fascinerande. Det var ju inte så att det fanns en given Derrida och en given anti-Derrida; skillnaden framträdde på olika sätt beroende på hur den perspektiverades. Det visade sig att trådar av skillnad sträcktes ut från Derrida mot varenda punkt i universum: skillnaden var kanske ändå inte en mellan Derrida och icke-Derrida? Skillnaden mellan en bestämd aspekt av Derrida - t.ex. ett andetag - och en annan bestämd aspekt av Derrida - t.ex. ett av hans hålfotsinlägg - gjorde också att Derrida själv blev en fråga om perspektivering. Det fanns ju ingen punkt utanför hela komplexet Derrida kontra anti-Derrida från vilken den absoluta kontradiktionen kunde vara iakttagbar! Alltså skulle inte världen implodera. De flesta av oss drog bara en djup suck av lättnad och fortsatte våra små, trygga liv. Men inte Derrida själv, inte. Han insåg plötsligt att varje sådan given relation, varje tråd av skillnad, utsträckte dimensioner utöver de gamla vanliga fyra. Tveklöst gav han sig in i detta nanouniversum, kastade sig huvudstupa ned mot nivåer som var subatomära och rent av - och här ligger det oerhörda - submolekylära! Ensam upptäckte Derrida det som sedan i sin populära vulgärversion kallats strängteori, en samtidigt lägre och högre verklighet som framskapar och utgör möjlighetsbetingelser för de dimensioner av verklighet vi upplever. Derrida hade sedan länge lämnat dialektiken bakom sig. Då han skildes från detta sitt submolekylära forskningsfält för att istället utforska något jag just nu har glömt vad det hette så hade han särskilt och namngivit inte mindre än tretton dimensioner utöver de redan kända. Habermas hade vid denna tidpunkt inte ens upptäckt den femte dimensionen och framhärdade således i idén om demokratisk representation som en faktisk möjlighet.
Staffan och jag sitter på Kellys en tisdagnatt, för det är inget annat ställe som vill ta emot oss. Vi är ganska känsliga killar så vi talar om t.ex.relationer. Men så är vi också akademiker, så jag vill skåla för Derrida. För han dog igår, tidningarna publicerar långa nekrologer, geniet har lämnat oss, alla vill kräla i stoftet inför den stores fötter, det vill vi också. Vi lyfter våra glas och Staffan säger "Derrida - borta imorgon!". Jag ser på honom att han hittar på det samtidigt som han säger det. Jag ser också hur nöjd han är med detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar