På det sista har tvivelaktiga element personligen tagit kontakt med mig, gestalter av tveksam karaktär, de har inte vågat hänga ut sina åsikter på denna weblog utan istället tagit den fega vägen och pratat med mig direkt. Åsikter har framförts om att jag inte verkar ha koll på det där med submolekylär och subatomär; den derrideanska kvantnivå jag har berättat om skulle snarast, enligt denna personer, förvisso befinna sig på både submolekylär och subatomär nivå. Dock tros det att jag tagit fel på dessa nivåers plats på skalan då det subatomära skulle vara mycket "mindre" än det submolekylära, vilket skulle vara den överordnade nivån.
Tänk att det alltid skall vara såhär. Man hittar en plats på jorden där man tänker sig kunna leva med sina små, menlösa passioner, en plats där man kan få vara de man vill och inte behöver förställa sig. Här kan jag få äta mina lussekatter och odla mina orkidéer eller vad jag nu vill utan att nån jävel skall kunna säga nånting om det. But I was wrong. Dead wrong... En orm i paradiset gör sitt inbrott som en tjuv om natten, tomtar på loftet lurar i skuggorna som ugglor i vassen. Det visade sig att deras fristad inte kunde avskärmas från den kaotiska, stormande världen därute. Plötsligt skulle allt bli annorlunda.
En sak vill jag ganska gärna göra klart. Om hela den här grejen med internet och informations-och-kommunikationsteknologi skall funka så finns det vissa idéer vi måste släppa taget om. En av dessa är idén om "lögn" och "sanning": att det finns någon sorts naturlig dikotomi mellan två olika typer av information som kännetecknas av deras respektive typer av länkningar till allt som inte är dem själva. Lögnen skulle inte ha med allt detta att göra utan vara sin helt egen konstruktion, medan sanningen skulle vara helt genomskinlig, och inte då som en gas eller en fönsterruta utan som ett ingenting, något som inte "finns" annat än möjligtvis som ett "ljus" som "sprids" över det ena eller det andra, dvs. det denna sanning säger sig referera till. Det handlar alltså om en dikotomi mellan "verklighet" och "icke-verklighet". Denna dikotomi figurerar i en mängd olika gestalter, t.ex. som "falskt" och "sant" eller som "fiktion" och "verklighet". Lika förrädisk är den hur den än förekommer; självklart är det ju så att både de utsagor som är "sanna" och de som är "falska" båda två i sina anspråk är både sanna och falska till sin natur. Jag tänker förklara varför.
Så här måste man tänka: varje utsaga har alltså en individualitet. Den hänvisar aldrig tillbaka till något, däremot så har den en verkan på något. Om den inte har en verkan på något så är det helt enkelt så att den inte finns. Det är för att varje utsaga har en individualitet som man kan säga att de har "länkningar till allt som inte är dem själva". Det finns dock ingen distinkt gräns mellan utsagorna och det som inte är dem själva, istället ser denna relation ut som alla evolutionära relationer (dvs, alla relationer). Möjlighetsbetingelserna för deras fortsatta existens utgörs av deras miljö; först och främst de som cirkulerar dem, dvs. människor, maskiner, böcker, all typ av skriven text, media, etc. I denna miljö finns de i ett eget register, vilket består av alla andra utsagor som vid en given tidpunkt finns formulerade, som vid denna tidpunkt lever och cirkulerar. De bäst fungerande utsagorna väljs ut av denna sin miljö. De sämst fungerande försvinner. De som blir kvar och relationerna mellan dem skapar de nya möjlighetsbetingelserna för vilka nya utsagor som kan formuleras. Det är en ständig konkurrens. Olika register är också överlagrande och ömsesidigt påverkande varandra i en rörelse man kan kalla för ett blivande: språket som grammatisk struktur, det mänskliga talorganets fylogenetiska släktlinje (biogenetiskt och/eller dialektalt determinerat), teknologisk utveckling sedd som diagrammatisk historiocitet samt sisådär tiotusens hundra miljoners miljarder andra register. Man kan kalla utsagornas individualitet autopoietisk, men bara om man vill.
Alla utsagor är sanna: de bor i verkligheten, fungerar i den, tecknar samma abstrakta logik som allting annat, dvs. som verkligheten. De är sanna i meningen att de har en verkan på sin miljö: de finns, de är verkliga.
Alla utsagor är falska: de representerar ingen föregående verklighet. Man kan slarvigt säga att utsagorna består av information, men då måste man tänka att information är ett format som är sig själv gott nog, det hänvisar inte tillbaka till något utanför sig själv utan utgör alltså snarast utsagornas möjlighetsbetingelser eller emergensvillkor. De är falska i meningen att de inte refererar till något annat: denna referentialitet finns inte, är inte en del av verkligheten. Däremot är den en del av utsagans sannhet: dess verkningar, dess effekter, dess fungerande i verligheten. Denna bakvändhet - att man tror att utsagor refererar och representerar - uppstår som en sorts veckeffekt som är en del av arten "utsagor":s genetiska diagram. Det är förmodligen för att språkanvändare "tror" att utsagorna har en referentialitet som registret överhuvudtaget existerar.
Jag drack en öl med en verkligt hyvens kultursociologisk finne härom veckan. Finnen hette Ralf. Jag berättade för Ralf att jag börjat intressera mig för sociobiologi, särartsfeminism och evolutionism. Jag tyckte att dessa tankespår besitter en oändligt mycket större potential för att radikalisera vetenskapligt tänkande än vad socialkonstruktivismen har. Då sa Ralf att gränsen för vad han kunde tåla nu var officiellt överskriden. "Här går generationsklyftan" sa Ralf och visade på bordet mellan oss. Jag skrattade och kände mig stolt och ungdomligt upprorisk (tilläggas kan att Ralf inte är mer än fyra år äldre än mig, så det var nog snarare på bordet generationsklyftan gick än i tiden).
Hmm, jag upptäcker nu att jag, efter allt besvär jag lagt på att tänka ut allt detta, visst har glömt vart jag ville komma med det. Snöpligt så det förslår. Jag kan på inläggets rubrik se att det förmodligen handlade om typ min rätt att hitta på vad som helst och sedan hävda att det var sant, men jag är inte riktigt säker på att det här var ett speciellt bra sätt att säga det. Vadå, det spelar väl ingen roll om jag skrev nåt felaktigt om molekyler och atomer? Det bekommer mig inte alls. Jag har väl ingen orsak att vara stolt heller, jag har ju bara en blog som jag skriver en massa strunt på, det är väl inte hela världen. Visst, okej, det var fel ordning, det där med subatomär och submolekylär, så stor kan jag väl vara att jag erkänner det? Och tack för påpekandet förresten, Henning, jag skall tänka på sånt i framtiden. Eller så kanske jag struntar i det, man får se.
I drömmen är du på en häst. Hästen står på en kulle. I dalen där nere finns hemligheterna. Du vet att det är hemligheter för att du har läst det, tror jag i alla fall, vad vet jag. Kunskapen om detta finns i hästens kropp. Den flödar mellan dig och hästen, kanske är ni samma varelse. Kunskapens flödande mellan och genom genom era kroppar sätter celler i rörelse och vävnad i omvandling. Allting glider. När ni smälter rinner ni ned genom håligheterna i marken, ni blandas, sipprar nedåt genom mikroskopiska porer i berget, eller är det ådror? Ni ansluter er till metallen, blir metall, förenas med metallflödet. Tusen år senare finns ni överallt; i husgrunderna, i båtars skrov och i husgeråd över hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar