Min kärlek

Kärleken är, i sig, ett slem. Du blundar och ryser av njutning när du doppar händerna i det, sköljer ögon och kinder, badar i det, dricker dig mätt och varm. Din hud älskar det. Du dricker dig mätt men det går rakt igenom, saknad fyller dig, ett underskott som inte fanns före slemmets introduktion i det system som är du. Kärleken gör dig full, vissa tror man blir tom av den. Kärleksnykterister. Jag var själv en.
Du tror att jag inte gillar kärlek. Men jag har redan berättat att jag tycker om slem. Gränserna försvinner, eller det blir uppenbart att de aldrig fanns och måste upprätthållas hela tiden. För det verkar ändå vara så viktigt att de skall finnas där. Allt det som är jag men inte vill ge sig till känna för mig arbetar hela tiden med sånt där; hålla isär, hålla ihop, flöda över. Jag har älskat. Jag älskade en person som kom väldigt väldigt nära mig. Jag tömde mig. Nu vet jag vare sig ut eller in. Och det har jag aldrig gjort.
När jag säger så som jag just sa (”allt det som är jag men inte vill ge sig till känna för mig”) så betyder det ingenting. Jag menar dock något med det. Det är inte samma som att det betyder något. Jag tror att det blir ungefär såhär: det jag tänker på som ”jag” är bara något som uppstår på toppen på allt det som gör det möjligt för något att tänka detta ”jag”. Men allt det är inte något som tillhör ”jaget”. Det finns i kroppen, rinner vatten flödar färdas i gasform mellan olika stationer i verkligheten, stationerna är själva gjorda av gas. Något i verkligheten tänker ”jag”. Då tror jag att det är Jag som gör det.
Du äter kärlek. Den finns precis under din hud. Du äter med magmunnen, någons doft gör dig svag ända in i själen. Hudens yta har en oändlig mjukhet, täcks av små små hårstrån, fjun som knappas syns för blotta ögat, de spritter och exploderar av glädje då de möter dig, stryks längs med mig eller den de vill ha. Det är en svaghet som skapar en ny typ av styrka i verkligheten, en ny station som uppstår, en station som är gjord av gas. Passagerarna hoppar av och på, sitter en stund på caféet och äter en mandelkubb med några koppar kaffe, sedan vidare ut på gatan, hoppar på en buss och åker så länge de får följa med. Följer de sina drömmar? Eller styrs de av dem? Svagheten blir en styrka som är en kraftansamling. Den spränger lyckan och olyckan så att fragmenten virvlar runt i luften, blandas, bildar nya mönster där de fallit ned. Kanske var också lyckan och olyckan samma sak från början. Det finns nåt talesätt som säger att motsatsen till kärlek inte är hat, utan det är likgiltigheten som är motsatsen till de båda två. Men det kan vara en klyscha. Men det förstås: det svåra med att tänka är att man så gärna vill förstå saker när man gör det. För att förstå just det här så måste man godta att saker kan vara sanna och falska samtidigt, att det kanske är det som de alltid är. Vilka mönster var det som bildades? Det vet du. Det var ju fraktala mönster, man ser inte vart det börjar och slutar, insidan gick över i en utsida, sömlöst, varje kurva såg ren och obruten ut tills du kom så nära att du såg att allt den bestod av var små, små brott. Barnet skrattade förtjust åt åsynen. Den vuxne blev rädd och orolig och det dröjde inte länge förrän den satt i favoritfåtöljen och löste korsord framförtipsextra. Äntligen, ordningen återställd, tryggheten omsluter den vuxne. Den sortens kärlek vill inte mitt medvetna ”jag” ha. Men allt det som detta ”jag” består av, och som det inte vill erkänna, strävar dit hela tiden: en av tusen viljor som finns där.