Det finns kankse de som efter det förra inlägget tror att jag är emot slem. Inget kunde vara mer felaktigt. Jag tycker mycket om slem. Slem är inget annat än sina egenskaper. Det har ingen egen smak eller, egentligen, konsistens: detta är egenskaper som finns någon annanstans, som kombineras med eller tillförs slemmet. Slemmets egenskaper har istället att göra med förenande. Det förenar, som t.ex. subjekt och objekt, stranden och havet eller kanske bara näsväggarna. En glidning finns plötsligt i tillvaron som underminerar allt vi tror om den. Varför skulle det vara så att människans boende i tillvaron medieras av cerebrala representationer? Någonstans inom mig så har jag alltid vetat att det rör sig om något annat, om ett myller av processer som har formen av cybernetiska feedbackloopar, den skillnad som uppstår som skiljer subjekt från objekt uppstår här även den. Eller så hittade jag på detta nyss, alldeles själv. Troligast är att det inte ens var "jag" som skrev det. Det "jaget" har skrivits ut ur historien för länge sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar