Entropin

Du tror att entropin är alltings strävan mot det ljumna. Ingenting kunde vara mera fel. Entropin är strävan mot alltings fullständiga differentiering; efter entropin kommer den fullständiga skillnaden. Men du vet också vad Ernesto Laclau tror. Han tror ju att om skillnad och likheten skulle kunna ses som varsin pol på ett tvåpoligt kontinuum så skulle skillnad och likhet slå över i varandra. Den fullständiga skillnaden skulle ha förlorat alla fasta egenskaper. Ingenting skulle vara kvar. Gray goo.
Laclau tittar på video med Slavoj Zizek. De surfar fram på en våg av flimrande tecken. Vågen rullar fram, långsam och stilla men massiv och förkrossande, dess tyngd kunde ta den upp för Avenyn, fylla och utrymma Ljunggrens kafé på mindre än ett ögonblick, svepa Poseidon med sig in på konstmuseet. Fond heter restaurangen som ligger där i huset. De som åt där dog omedelbart, magarna fulla av kalvfilé och brylépudding, de har lämnat det materiella planet och lever numera som minnen hos de som älskat dem; bilder av dem, bilder som fortsätter att agera ut något det helt enkelt inte går att sätta ord på. De bilderna har etablerat en ny nivå där de interagerar, strider om tolkningsföreträde. De kräver ingenting mindre än total hegemoni. Snart var hela verkligheten diskursivt inlagrad. Jacob Torfing kallade det hela för en "icke-idealistisk radikal konstruktivism" som resulterar i att det finns en ursprunglig ofärdighet i både den givna världen och det subjekt som företar sig konstruktionen av densamma.
Minns ni Laclau och Zizek? De hade älskat hela natten framför den öppna spisen. Inte med varandra utan med några andra som också var med. Deras kärlek var sammet, djup och blå, gnistrade och glimmade, reflekterades i bildskärmen långt efter att filmen slutat och testbilden tagit vid. Deras skarpsinne var inte av denna jorden. Kärleken och skarpsinnet var rökslingor som slingrade sig runt varandra, deras tungor snodde lekfullt fram och tillbaka mot varandras hala ytor, saliv rann nerför hakan, en hand smög sig upp mot nacken, lekte med en lock och strök över len hud som rös vid beröring. Vad den andra handen gjorde doldes bakom rygg där skulderbladen plötsligt fälldes bakåt; smekningen hade jagat ilningar längs med smidiga ryggmusklers fästen via varmt lent skinn upp mot nacken vidare upp genom huvudet ner igen mot mellangärdet ända ut i knäna hålfoten tårna. Nio månader senare föddes det vackraste barn du någonsin sett. Vi höll andan då hon förlöstes. Laclau och Zizek svalde nervöst, deras älskade var med, skarpsinnet och den stora djupa kärleken fanns i rummet strax bakom. Jag såg hur en svettdroppe rastlöst letade sig nedför pannan. Vi visste redan vad barnet skulle heta.
Välkommen, Esperanza.