Jag trodde jag skulle bli så lycklig när jag skaffade mig en egen blog. Så blev det inte. På ytan verkar det kanske annorlunda, men egentligen så har inget förändrats. Här sitter jag på jobbet. Alla andra har gått hem. Men inte jag inte - jag har redan blivit fullständigt beroende av min blog. Man kommer att vara tvungen att bända bort mig härifrån med stämjärn och kofot, kanske även dynamit måste användas.
Hur kunde det sluta såhär?
Allt jag ville ha var någonstans där jag kunde få vara med mina blygsamma intressen: mespop, näsdroppar, sprit, fula skor, matematisk punk samt Deleuze och Guattari. Mitt liv var, som ni förstår, osexigt redan från början och inte blev det bättre av min blog. Konmodellen? Vad skall det betyda? Min rumskamrat Niklas tyckte det såg felstavat ut, att det skulle vara nåt med "könmodellen" eller "konmödellen" eller nåt sånt. Men det är inte felstavat. Det är bara ett ord som inte betyder nåt speciellt. Jag och Niklas hittade på det tillsammans.
Snart skall jag repa med mitt band. Så står det i alla fall i min kalender, men så kommer det nog inte att bli. Troligare är att jag sitter kvar här på jobbet och bara glor på min blog. Bloggen har tagit över mig, den kontrollerar nu mina tankar och är den egentliga agenten bakom mina handlingar. Bloggen sipprar in i min själ. Och den kommer att sippra in i din också; konmodellen har blivit ett sätt att leva, men ett sätt som tar över och förstör alla andra sätt. På detta vis är den liberalismens främsta fiende. Eller är den verkligen det? Många debattörer menar att liberalismen, genom att inkorporera alla andra ideologier, också neutraliserar dem: ger svängrum, men detta svängrum är symboliskt och har genom denna inkorporering ingen möjlighet att förändra dess strukturer. Liberalismens strukturer kan sägas vara elastiska, en elastik som liknar den som återfinns hos slem: den suger in dig, tar sig in genom dina kroppsöppningar, gränsen mellan dig och inte-dig suddas ut och går om intet, dina lungor slutar fungera. Men det finns en räddning. Just genom denna egenskap imploderar nämligen liberalismen, genom att den ger ett symboliskt svängrum för såväl kommunister som nazister men lokaliserar dessa -ismer inom individerna, alltmedan allt som flödar mellan individerna förnekas. Detta gör att liberalismen, i förnekandet av sin slemlika, inkoherenta konsistens sugs baklänges in i den rationalistiska logik ur vilken den fötts.
Kom ihåg det: bloggen är inte en annan individ, den är inte heller din skapelse: du blir bloggens skapelse, gränsen mellan dig och bloggen har aldrig funnits. När du läser vad som står på bloggen så är den redan en del av dig. Du lyder bloggens vilja, eller snarare: blir en del av dess reproduktionsapparat.
Bloggen har ju ingen egen vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar